För de drömmar som aldrig slog in.

Det är märkligt, egentligen. Det finns rabiata motståndare för det mesta som skadar och dödar människor. Kärnvapen. Krig. Svält. Vapen. Det ordnas protester på gator och torg. Folk samlas och ropar ut samma ord av protest gång på gång på gång. Det talas om fred på jorden och om hjälp till världens fattiga. Det talas om hur kärnkraften kan förstöra livet för miljoner människor om olyckan skulle vara framme. Man vill stoppa – och då gärna förbjuda – allt som har potential att döda och förstöra miljoner människors liv.

Det är märkligt, egentligen. Inte att det protesteras hej vilt – det får det gärna göra – utan att man missar det viktigaste av allt. För ingenting på jorden har dödat så många människor som alkohol. Ingenting på jorden har förstört fler människors liv än alkohol. Men mot det är det väldigt få som protesterar. Någon skriver en text om det ibland – ungefär som jag gör nu. Någon nämner i förbifarten att det faktiskt är en drog. Någon nickar instämmande när grannen kommenterar om hur mycket det dricks i vårt land. Men folk samlas inte på gator och torg. Folk ropar inte ut samma ord av protest gång på gång på gång. Istället sätter man sig framför datorn, häller upp ett glas vin och skriver ett blogginlägg om de farliga kärnkraftverken. Jag tycker det är märkligt.

Idag har jag hunnit tänka mycket. Det är min billigaste hobby. Att tänka kostar bara tid och när jag har det så betalar jag gärna. Jag har tänkt på alkohol idag. Jag fick en flaska champagne på jobbet. Vi hade visst skött oss väl på vår avdelning och det belönades med en fin och säkert inte särskilt billig flaska bubbel. Från de riktigt små åren får barn lära sig att vuxna som har något att fira tar till alkohol. Att vuxna som ska lyxa till det lite grand tar till alkohol. Att när vuxna har en ledig dag på stranden så är det alkohol som gäller och när vuxna ska bjuda på god mat så är det alkohol i glasen. Det är bara så man gör. Små barn förstår att de är barn. Tidiga tonåringar förstår inte det. Och när de har något att fira så vet de precis hur man ska göra. Det har mamma och pappa visat.

Vad som är märkligt, för att förtydliga mig en aning, är att folk protesterar mot det näst farligaste men glömmer det farligaste. Och vissa har till och med glömt att det överhuvudtaget är farligt. En del av läsarna håller med mig. De nickar, och kanske ler de också en aning. Hos många av läsarna sker dock något mycket underligt. Det är som miljoner små järnspån som har fått upp ett spår av en magnet, och på en sekund kommer alla flygande. Det är som järnspån av argument mot det jag skrivit, som kommer flygande i en gemensam attack.

Folk brukar då börja försvara alkohol och då brukar jag undra varför. Ibland frågar jag men det verkar inte finnas något bra svar. Varför skulle man försvara det som varje dag dödar människa efter människa? Varför skulle man försvara det som varje dag krossar äktenskap efter äktenskap? Hur skulle någon kunna försvara det som stoppar knivar i händerna på fredagskvällar, det som slungar snälla mäns nävar mot andra snälla män på lördagskvällar? Hur försvarar man alla slagsmål, alla våldtäkter, alla mord, alla hårda ord, alla sår i kropp och själ, alla krossade hjärtan, alla skändade oskulder? Hur försvarar man allt?

Ja, hur gör man? Låt mig berätta det för er – det är nämligen väldigt enkelt. Man avfärdar helt enkelt mig som radikal. Man avfärdar mig som kristen. Man låter dessa tankar snurra i skallen i ett dygn eller två, sedan placerar man det man läst i ett fack av ogenomtänkta idéer som man inte ska behöva ta på allvar. Man viftar bort mig som indoktrinerad, som religiös, som fundamentalist eller som vad som helst som kan placera mig på avstånd. Och sedan sätter man sig framför datorn, häller upp ett glas vin och skriver ett blogginlägg om de farliga dubbdäcken.

Om jag skulle skriva ett blogginlägg så skulle det handla om den ärrade alkoholisten jag såg häromdagen. För en gång var han ett barn. En gång hade han drömmar. Men han halkade på en flaska och landade på parkbänken. Jag skulle skriva ett blogginlägg för drömmarna som aldrig slog in.

Jens Charlieson

Hela himlen i ett nötskal.

För några år sedan hamnade jag i ett samtal om himlen med några nya bekantskaper. De menade att himlen måste vara nästan olidligt eftersom där inte finns någon sorg. Resonemanget gick ungefär såhär: om det inte finns någon sorg så kan det inte finnas någon lycka, eftersom det är sorgen som gör att de lyckliga stunderna upplevs som lyckliga. De menade alltså att en himmel utan sorg och olycka skulle förvandla oss till bortskämda barn som under en lång tid fått allt de pekat på, och därför inte uppskattar sitt nya X-box. Jag hävdade motsatsen.

När man nämner himlen så får människor väldigt olika bilder i sina huvuden. En får en bild av sin egen halvnakna kropp, prydd med ett par små vingar, som hoppar, nästan dansar, omkring på fluffiga moln som har ungefär samma funktion som en studsmatta. Andra ser gröna ängar med högt gräs och klart dricksvatten som sakta porlar framåt i en bäck. Sedan finns det en del som tänker sig himlen ungefär som jorden – fast utan krig och död och aids och svält – med radhus och herrgårdar och hästar och gator av annat material än asfalt.

Knepig fråga det där.

Jag har aldrig varit riktigt framgångsrik i någon sport. Kunde aldrig riktigt bestämma mig. Jag spelade fotboll i några år. Sen handboll, och innebandy och pingis, förutom vanliga fritidssporter som inlines och streethockey och några tennisrundor och så vidare. Min största seriösa bedrift var inom fotbollen då vi ett år tog oss från åttondelsfinal till kvartsfinal, till semifinal och hela vägen till finalen. Men där tog det stopp. En hel säsong slutade med silver och vi var nöjda och glada.

Att få silver i fotboll kan dock bara betyda en sak. Hur man än vänder och vrider på saken så kommer man inte ifrån att man faktiskt har förlorat den sista matchen. Man tar emot en medalj efter en förlust. Det är roligare att vinna. Och känslan i omklädningsrummet efter en kämpig vinst är skönare än att duscha med en silvermedalj på klädhögen.

Jag har varit på ett antal onådda folk-festivaler på olika plaster i världen. För några år sedan satt jag ensam i mitt hotellrum i nordöstra Thailand och var väldigt mör och trött, men totalt oförmögen att sova. En vecka tidigare hade jag klivit in i rummet för första gången. När jag skulle somna den kvällen kändes rummet tomt, obekant, ensamt. Bredvid sängen låg min bibel och min ficklampa och jag minns att jag tände ficklampan några gånger innan jag somnade, som för att bekanta mig med rummet som skulle få min natt. En vecka senare var rummet ett annat rum. Samma möbler, men fyllt av minnen. Trött och mör satt jag ner på sängkanten och fylldes upp till brädden av känslan av en väl genomförd festival. Under de gångna dagarna hade jag besökt små byar utanför den stora universitetsstaden, hälsat på människor som inte talade ett ord engelska, druckit kaffe med thailändska, kinesiska och japanska studenter inne på stadens köpcentra, passerat spända vakter och följt rigorösa säkerhetsanvisningar genom låsen på stadens kvinnofängelse.

Jag hade sett så många bli frälsta, så många bli botade från sina sjukdomar och så många svenskar och amerikaner som fått vara med som sitt livs första mirakel. Jag hade sett en dam springa utan kryckor för första gången på många år. Jag hade sett skenet i ögonen på en svensk tjej som för första gången bett för någon som blivit helad. Och nu satt jag i mitt hotellrum som under veckan möblerats med minne efter minne och kunde inte sova. Det var känslan av att segra.

Tidigare den kvällen hade jag samlat hela mitt team i rummet. Jag hade utlovat McDonald’s-mat till hela mitt team, men missat öppettiderna och erbjöd istället kalla Coca-Cola och Fanta. Och så njöt vi av den gångna veckan. Och så drog vi en drös halvdanna skämt. Och så skrattade vi åt dem mer än de förtjänade. Någon stod, några satt på golvet och någon låg på rygg och skrattade. Vi var trötta och visste att vi jobbat hårt och lyckats dra festivalen och alla gatumöten i hamn.

Nu satt jag med guldet i min hand och andades genom näsan. Det luktade seger. Det luktade ett väl genomfört jobb. Det luktade som ett svettigt omklädningsrum där laget kämpat i fulla 90 minuter och vunnit sista matchen. Det är en känsla av total njutning, total lycka, total tillfredställelse.

Det är en känsla som infinner sig efter varje festival, både bland onådda folkgrupper världen över och i Sverige. Och jag tror att det är den känslan vi kommer känna i himlen. Vi sprang hela loppet, vi vann sista matchen, vi kämpade väl – och nu kan vi bara njuta.

Helt ensam en sen kväll i nordöstra Thailand, i ett hotallrum tapetserat med mirakler, kände jag inte den minsta antydan till sorg. Trots det – eller kanske på grund av det – var lyckan fullständig.

Där har vi min bästa beskrivning av himlen. I den känslan finns hela himlen i ett nötskal. Moln eller gräs eller herrgårdar eller berg eller savann - det har jag ingen större koll på. Men känslan måste vara den här: att ha kämpat länge och hårt - och nu är guldet ditt. Inte bara i form av en medalj i din hand, utan som asfalt under dina fötter. Känslan av att segra, av att vara klar, och av att ändå ha hela livet framför sig.

Jens Charlieson

Det är jag. Nästan.

Vi är ändå väldigt lika varandra, du och jag.

Ibland vet vi inte var vi ska göra av händerna. Då väljer vi mellan fickor och ryggen. Vi springer med tusen andetag i minuten för att hinna med bussen. När vi misslyckas låtsas vi inte bry oss det minsta. Vi hoppas slippa ta det sista ur mjölkpaketet. Vi bemödar oss gärna med att öppna ett nytt.

Vi sover våra timmar, jobbar våra timmar, leker våra timmar och grubblar, filosoferar, tänker varje sekund av varje timme. Vi hoppas att livet ska bli bra. Vi hoppas att busschauffören ska vara barmhärtig, att någon som gillar gammal mjölk med smak av kylskåp ska sitta bredvid oss vid frukostbordet, att bara fåglar med vacker stämma ska väcka oss efter att vi sovit våra timmar.

Vi är väldigt lika varandra. Du och jag. Och alla andra. På sätt och vis känner man alla. Man vet ungefär hur de har det. Jag vet ungefär hur du har det. Och om du tänker efter så vet du säkert en hel del om hur jag har det.

Människan, kanske man skulle kunna säga, är som något med flera olika lager. Längst in i kärnan, innanför alla skal, innanför alla lager, är vi alla väldigt lika. Identiska, faktiskt. Först långt ut vid skalet finns skillnaderna. Ålder. Lön. Intressen. Modersmål. Hudfärg.

Det är i de yttersta skalen hos en människa som vissa är vita och vissa svarta. Som vissa är rika och vissa fattiga. Det är i dessa yttersta skal vi hittar svält och överflöd. Det är här ens barn överlever eller dör av en rejäl diarré. Det är här vi sitter på kalla tidningar i ett gatuhörn och hoppas att någon ska släppa ner ett mynt eller två. Det är här vi blir våldtagna. Det är här vi utnyttjas. Det är här vi lider av cancer, AIDS, diabetes och migrän. Det är i de yttersta lagren hos en människa som man kan skilja en från en annan. För innerst inne är vi alla precis som jag. Traffiking-offret, den hemlöse, den sjuke, den våldtagna, den svältande. Alla är precis som jag. Egentligen.

Och plötsligt har avståndet mellan mig – med min lägenhet, med mina kläder, mitt kylskåp, min dator – och en man i min ålder i ett flyktingläger i Afrika – med sitt tält, sitt klädesplagg, sitt icke-kylskåp, sin icke-dator – krympt till en millimeter. Plötsligt är jag han. Plötsligt slåss jag om en kanna rent vatten för att min lilla dotter, min lilla Elise, ska överleva.

Plötsligt är vi skrämmande lika, han och jag.

Så lika att jag väljer att blunda. Så lika att jag väljer att tro att jag på min kalla tidning i gatuhörnet ändå bara skulle köpa sprit. Och så hoppas jag att jag aldrig någonsin kommer att tänka den hemska tanken, den fullständigt otänkbara tanken…

Det kunde varit jag.

Eller ännu värre.

Det är jag. Nästan.

Trettio silvermynt och en kyss.

Människor behöver Gud, men ibland är livet för bra för att man ska förstå det. När pupporna i magen spräcks och fjärilarnas vingar sätter igång behöver man inte Gud. När räkningarna är betalda och framtiden är säkrad behöver man inte Gud. När alla tar varandras hand och sjunger om fred på vår jord, behöver ingen Gud. Tycker man. Men när sången avbryts av dånet från stridsvagnar fullastade med problem så vänder fjäril efter fjäril tillbaka till sina förruttnade puppor och söker skydd. I skyttegraven finns nämligen ingen ateist.

Många förstår att vi behöver Gud. Men väldigt få förstår att Gud behöver oss. Varför är det så?

Gud behöver oss på ett annat sätt än vi behöver honom. Han har inga problem med att betala sina räkningar. Han är inte nervös inför framtiden. Han är inte sjuk. Han har inte ont. Han är inte arbetssökande. Han har, så att säga, sitt på det torra. Ändå behöver han oss. Varför är det så?

En mamma behöver vara nära sina barn. Det är inget fysiskt behov men inte desto mindre ett behov. En mamma behöver sitt barn. En pappa också. En vän behöver sin vän. Och där jag ibland behöver Gud för att stridsvagnarna kommer lastade med problem, så behöver Gud mig för att jag är jag.

Många förstår att vi behöver Gud, men inte alla förstår varför. Det är nämligen inte i första hand som en problemlösare vi behöver honom. Det är inte för att han kan betala våra räkningar eller ge oss fred på vår jord som vi behöver honom. Därför uppstår ett vakuum när relationen mellan Gud och människa består i att vi varje dag läser böner i form av en önskelista. ”Jag behöver det och det och det. Snälla ge mig det och det och det. Hjälp mig med det och det och det.” Det hade fungerat bra om det i första hand var Gud-problemlösaren vi behövde. Men människan behöver inte Gud-problemlösaren lika desperat som hon behöver Gud själv. Gud är inte vad han kan göra. Han är bara sig själv. Och det är honom själv, helt avskalad från allt han kan göra, som människan behöver. Men det är det väldigt få som förstår.

Varför behöver vi Gud? Framför allt för att han är han. För att han inte vände undan kinden när Judas förrådde honom med en kyss. För att han hörde hur de trettio silvermynten skramlade i Judas ficka och ändå valde att kalla honom ”Min vän”. Det var det sista Jesus sade till Judas. ”Min vän, vad gör du här?” frågade han. Han visste svaret, och svaret genomborrade hans händer och hans fötter. Och hans hjärta. Men han kallade honom ”Min vän”. Jesus behövde nämligen Judas, som en pappa behöver sitt barn, som en vän behöver sin vän, som Gud behöver människan.

Gud behöver mig och jag behöver Gud. Jag inser det, även när banksaldot visar plus. Även när fjärilarna flyger. Även när allt är väl.

Judas trodde inte längre att Jesus var Gud, för Jesus var inte exakt sådan som han hade trott att Gud skulle vara. Jesus visste om det. Han visste att Judas höll på att förråda honom, han visste att Judas tog på sig en lönnmördares mantel när han tog emot silvermynten. Han visste att Judas kyss inte var en vänskaplig sådan. Men han kallade honom ”min vän”. Inget kunde nämligen förändra det. Inte alla smärtor i världen kunde ändra på det. Inte smärtan av piskor, törnekronor, spikar och spjut kunde ändra på det. I Jesus ögon var Judas ingen fiende, ingen förrädare, ingen svikare, utan en vän.

Men Judas valde att tro att han inte behövde Jesus. Hans räkningar var nämligen betalda. Han hade allt han behövde, tänkte han, med handen och mynten i fickan. Idag, tvåtusen år senare, är det många som tänker som Judas. De tänker att de inte behöver Gud. Att han ändå kanske inte är exakt som de skulle vilja. Att de ändå har allt de behöver. En del föraktar honom. En del gör narr av honom. En del försöker använda sin logik emot honom, utan att känna hur de skjuter sig själva i foten. Men Jesus då? Vad säger han om allt det här? Vad säger han till alla dem som tänker som Judas?

”Min vän”.

Så ser Gud på situationen. Han ser mig och dig som sin vän. Men vänskap måste komma från båda hållen. I fallet Jesus och Judas kom den bara från ena hållet och Judas kysste sin mästare till döds.

Jag behöver Gud. Därför att han är han. Därför att han tar emot min kyss hur många silvermynt jag än har i min ficka. Just därför vill jag inte ha ett enda.

Just därför är han min enda.

Jens Charlieson

I väldigt tuffa tider.

Många av mina vänner har haft ett väldigt speciellt år. Det har varit tufft för många, riktigt tufft för några. Jag har velat skriva om det, men ordens begränsning har kommit ikapp. Ord är för små för att trösta och skydda. Helst skulle jag vilja ställa mig upp som en stor sköld runt omkring mina vänner och tvinga mig själv stå kvar tills pilarna slutat hagla. Jag skulle vilja adoptera några av deras tårar och sår. Jag skulle vilja hitta orden som kan slipa sönder allt som är hårt och vasst.

Men sådana ord finns inte.

Allt jag har är några futtiga ord som aldrig kommer vara så läkande som jag önskar. Några raders prosa som med all kraft formuleras till en tröst de inte kan ge.

Det här är till er.

Det är till alla er som har levt i en miljö av sandpapper. Till er som har levt i en miljö där alla hörn har stuckit rakt ut, där alla kanter varit vassa. Till alla er som har mött motgångar som ingen människa på jorden kan förstå. Till alla er som förstår att ingen förstår, eftersom klapparna på er axel alltid har varit för hårda, eller alldeles för nätta.

Det är till er som har känt er ensamma bland era bästa vänner. Till alla er som har hört ord som varit så kalla att ni för en sekund fryst fast i marken. Till alla er som mött blickar som förändrats sedan sist.

Det är till alla er som har velat ställa frågor som ni inte velat ställa.

Det är till er som har sett ljuset i tunneln släckas. Och tändas. Och släckas. Det är till er som vet att det tänds igen.

Det här är till alla er som vet vad jag talar om. Och till er som ännu inte vet.

Det är till alla er som levt i en sådan glädje och sådan hastighet, att ni inte kände hur djupt såren gick. Till er som fortsatte kämpa i glädje, i tacksamhet, i nitälskan mitt i den märkliga kombinationen av bländande ljus och nattsvart mörker.

Det här är till alla er som fortfarande drömmer. Det är till er som fortfarande ser vad ni inte kan se, som fortfarande drömmer drömmar långt större än er själva. Det är till er som fortfarande tror. Det är till er som en gång visste, att ni visste, att ni visste. Det är till alla er som fortfarande vet.

Det är till alla er som fortfarande omfamnar framtiden, som fortfarande längtar efter framtiden, som redan är i framtiden. Till er som inte är rädda för att sörja, för att längta, för att räddas. Och till er som har bestämt er för att aldrig någonsin vara rädda för att tro.

I vissa lägen kan inte ens de vackraste orden trösta. De bara finns där, som ett färdmedel från en tanke till en annan.

Jag tror att de mest trösterika ord jag kan säga är den brutala sanningen. Så till alla er som haft ett väldigt speciellt år, till alla er väntar på att ljuset i tunneln ska tändas igen, vill jag vara den förste att lägga de nakna korten på bordet. För sanningen är den, att jag inte vet hur det känns. Jag har faktiskt inte en aning.

Den här är till alla er som förstår att den enda anledningen till att jag skrivit dessa ord är så att ni ska veta, att ni är de vackraste framgångssagorna jag sett. För på framgångens måttband, som ni ju vet, står inga siffror. Det står kärlek. Glädje. Frid. Tålamod. Vänlighet. Godhet. Trohet. Mildhet. Självbehärskning.

Och där står, som en liten parates, som en liten påminnelse om att även de bästa framgångssagorna har tider som denna, de tre ord som utgör Johannesevangeliets elfte kapitel och trettiofemte vers.

Och Jesus grät.

Jens Charlieson.

För alla Er som älskar bra kärlekshistorier.

Bara för att The Devine Romance är en så obegripligt bra bok, och bara för att jag idag hade tid att snabböversätta en del av den, bjuder jag här på två väldigt bra kapitel. Se det som en aptitretare, som förhoppningsvis får Er att genast beställa Gene Edwards mästerverk.

Kapitel 33

Den rikaste mannen i staden, och en farisé – rik och religiös. Sådan var snickarens värd denna kväll.
     Han hälsades vid dörren till den lyxiga herrgården av en välklädd tjänare som snabbt visade honom genom hemmet och ut till en stor, öppen trädgård. Inte långt därifrån, på stadsmuren, kunde man se konturerna av väktarens torn under himlen som lystes upp av månens sken.
     Mitt i trädgården låg en enorm duk som täcktes av ett ändlöst utbud av exotisk mat. Överallt, verkade det som, gick tjänare omkring, några ledde gäster till deras utvalda plats, andra kom ut med fler stora brickor av delikatesser till trädgården.
     Bland de närvarande gästerna var stadens ledande medborgare.
     Simon, som stod längst bak i trädgården, vinkade åt den unga profeten att komma och ta den näst högsta hedersplatsen i festlokalen. Värden ringde sedan i en liten klocka. Alla följde då sin värds exempel och böjde sina knän och började äta.
     Där fanns musik, vin, skratt, och en atmosfär av skönt umgänge. Alla bevis pekade mot en trevlig kväll med en välbärgad värd och en berömd ung profet. Kanske skulle där även finnas tid att rikta några frågor till hedersgästen. Men så skulle kvällen inte arta sig.
     Bara några minuter in i måltiden uppstod rörelse vid dörren, tillräcklig för att fånga varje ögas uppmärksamhet, vilket i sin tur orsakade en våg av viskningar. På ett ögonblick blev trädgården alldeles tyst. I dörröppningen stod en kvinna från gatan. Det högsta ljudet var nu hundra själars ansträngda andetag. Från någonstans kom orden,

     Det är en hora!

     Simon skämdes. Ett sådant intrång, av en kvinna från gatan, här… i hans hem. Med den här gästen närvarande. Ofattbart.
     Under en lång stund stod kvinnan blickstilla i dörröppningen. Alla kände henne, och några förundrades över att hon varken var rädd eller skämdes. Hon verkade, snarare, harmonisk.
     De undrade när den där skrikande, omänskliga attityden skulle komma fram, men några noterade att hon verkade förändrad på alla sätt.
     Under tiden fortsatte den galileiska gästen att äta, utan att ens bry sig om att titta upp.
     Den unga flickan började gå. Den elektriska spänningen i rummet svävade, för det fanns inget tvivel på hennes destination. Varje öga iakttog, nitiskt, hur den unga flickan rörde sig över gården och tog sin plats precis bakom den unga profeten, just vid hans fötter.
     För första gången erkände nu mannen hennes närvaro, genom att vända sig och se över sin axel. Under ett ofattbart långt ögonblick rörde sig ingenting i rummet.
     Den unga flickan tog upp en vacker vas från hennes klädnad, uppenbarligen fylld med någon exotisk och fruktansvärt dyr olja, vars innehåll otvivelaktigt representerade hela hennes samlade ägodelar. Med en ovanlig nåd och värdighet, på gränsen till vördnad, öppnade hon en ända av vasen och föll till sina knän. Hela trädgården fylldes omedelbart av en rik, förtrollande doft av exotisk parfym.
     Simon stirrade, skräckslagen, försökte att inte tro att en oren kvinna befann sig på ett så kort avstånd från honom och precis vid den unge profetens fötter. Han vände sig till en av dignitärerna och sade i en viskning som ämnades att höras, ”Om den här mannen är en profet så vet han att hon är en kvinna från gatan, smutsig! Han kommer väl inte låta henne röra honom.”
     Även andra viskade högt, ”Hon kommer inte röra honom. Han är en gudsman!” Den unga flickan började hälla den dyrbara oljan på snickarens fötter. När hon gjorde det, lyfte hon först sitt ansikte, sedan sin hand, mot himlen, medan varma tårar sakta rann nerför hennes ansikte. Snart föll tårarna på hans fötter och blandade sig med oljan.
     Snickaren gjorde inget motstånd, inte heller rörde han sig.
     Ett mummel av chockerad otro fyllde rummet när kvinnan av synd började bada hans fötter med olja och tårar. Kärleksfullt – till och med passionerat – böjde hon sig ner och började kyssa hans fötter.
     Och från stadsmuren ropade kvällens väktare ut kvällspsalmen:

     Du skall
     älska Herren
     din Gud
     med hela din själ
     med hela ditt hjärta
     med all din kraft.

     Men ingen verkade ha hört. Och de som faktiskt hörde, förstod inte.
     Med ett grepp runt flickans långa och vackra hår, snurrade flickan nu ihop det hårt till en handduk, och började torka hans fötter. Hon torkade dem torra – förutom från hennes nyaste tårar.
     Vem, säg mig, är denna otroliga flicka?

Kapitel 34

     ”Simon”
     Den unge profeten bröt sin tystnad i en stilla, oroväckande lugn, röst.
     ”Simon, du är en man som bryr dig om Guds vägar. Du har hållit denna bankett till min ära, har du inte det?”
     ”Ja, det är sant”.
     ”När jag kom in i ditt hem, Simon, fick jag ingen hälsningskyss på mina kinder; ingen tjänare tvättade mina fötter från dagens damm. Men denna kvinna som du har kallat en syndens kvinna har kommit och tvättat mina fötter, inte med vatten men med den dyrbaraste oljan… och med hennes tårar. Vad mer är, hon har kysst dem torra med sina läppar”.
     ”Simon, jag har en fråga till dig. Två män ägde stora skulder till en kung, men en var skyldig en större summa. Kungen förlät dem båda deras skulder. Vem av dem, Simon, skulle du anta älskade kungen mest?”
     Simon hade fått en ljus rodnad i ansiktet av ilska och förödmjukelse. Han bet av varje ord i sitt svar.
     ”Ja, Herre, den som ägde den större skulden, antar jag”.
     ”Du har svarat rätt, Simon”.
     Den unge profeten ställde sig upp, och när han gjorde det vände han sig mot flickan. Han räckte ut sin hand och lyfte henne till sina fötter.
     ”I sanning, den som förlåtits lite, älskar lite. Den som förlåtits mycket, älskar mycket”. Han stirrade rakt på den unga flickan… vars ansikte hade blivit en flod av gnistrande tårar.
     ”Du är förlåten och renad. Allt är borta, som om det aldrig varit”.
     Den unga flickan såg på honom som om hon förstod den djupaste innebörden av varje ord.
     ”Nu, mitt barn, gå... och synda inte mer”.
     Den unga flickan rörde sig inte. Istället föll hon, än en gång, till sina knän.
     ”Min Herre, och min Gud. Jag är renad… och jag ska inte synda mer. Men jag ska aldrig... aldrig... gå”.

Göm dig aldrig, Elton.

Huvudet ska hållas högt. I sköna sommarbrisar och i den vilda höststormen ska huvudet hållas högt. Det är inget spel att le inför människor som känner till dina svårigheter. Det är inget spel att hålla huvudet högt när alla vet att du kämpar mot att låta nackmusklerna och ge efter för tyngden på din hjässa. Du hör hur dina svårigheter spelas upp som en radiomonolog innanför dina öron och du kämpar mot att lyssna på orden som berättar om ouppfyllda drömmar och om vänners svek. Om hjältars brutala ord och om nära vänners glömska. Radiomonologen är som tinnitus i dina öron; du försöker att inte lyssna men du hör ändå.

I det läget ska huvudet hållas högt. Där ska blicken hållas hög. Där får du aldrig någonsin gömma dig, Elton. 

Adam gömde sig bland fikonlöv när misslyckandet spelades upp innanför hans öron, när hans misslyckande var hans tinnitus. Inför sådana demoner, inför misslyckanden och motgångar, ska du hålla huvudet högt. När du är ledsen så kommer du vilja lyssna. Du kommer tro att du har rätt att hålla med rösterna innanför öronen. Du kommer bli trött på ljudet, trött på kampen och du kommer att vilja lyssna. När ingen förstår hur du känner så verkar rösten förstå. För en sekund känns det skönt att springa undan, gömma sig och lyssna på rösten som berättar att du är den enda som förstår hur du har det. Av lärda män och kvinnor kommer du få höra att om du bara lyssnar riktigt ordentligt en gång för alla – om du bara ger utlopp för känslorna på insidan – så kommer ljudet försvinna. Du vet inte det då, men med tiden kommer du förstå att dessa små demoner har stora arkiv av förinspelande radiomonologer som bara väntar på att bli lyssnade på. Börjar du lyssna så slutar det aldrig. Där ett meddelande tar slut, börjar nästa. 

Därför vill jag redan nu mana dig, Elton, att aldrig gömma dig. Att aldrig smyga undan och lyssna. Att aldrig för en sekund tro att det kommer få dig att må bättre.

Jag vill också att du ska veta lite grand om hur det hela fungerar. Världen är nämligen konstruerad som så, att när huvudet hålls högt – och med huvudet också blicken – så når inte demonerna högre upp än till dina fotknölar. Där nere ropar de, slår de, kämpar de för att sänka ditt huvud. Där nere kämpar de för att fånga dina ögon, din uppmärksamhet. När det inte lyckas försöker de med att byta band, med att ta till ännu grövre ord och ännu värre anklagelser, ännu större svek, ännu plattare fall. Men det är bara när du ger dem din uppmärksamhet som de kan höja sig över dina fotknölar.

Jag vill att du ska veta, Elton, att dina knän är hårda. Och när de möter marken så krossas varje demon av tyngden på korset du bär.

Försök aldrig gömma dig, Elton. Det kommer inte få kulorna att sluta hagla. Maskingevärens magasin går inte att tömma. Förr eller senare så kommer du till en plats i livet där det inte finns en stor sten att gömma sig bakom, och ingen skyttegrav att ducka i. Det dröjer många år till dess, men när det kommer så ta emot kulorna på en gång. Låt dem träffa dig rakt i hjärtat. Det är så ett hjärta växer. Det är så ett hjärta får förståelse för andras smärta, för andras ensamhet, för en annans törnekrona. Gråt, var inte rädd för att gråta. Kulornas bly är sältan i dina tårar och när sådana tårar faller så faller de med tyngd, med makt, med auktoritet. Och när de når marken så blir de nådastöten på de krossade demonerna som ligger och kippar efter andan.

Göm dig aldrig, Elton. Gå med huvudet högt. Vet att du är älskad med en kärlek som vida övergår varje humanistisk idé om kärlek som en slags biologisk reaktion eller medärvd överlevnadsinstinkt. Kärleken en mamma och pappa känner för sina barn är en liten del av Gud. Du kommer gå på stadens gator och se mammor med fina barnvagnar, så upp över öronen förälskade i sina barn att de inte kan förstå hur människor runt omkring kan missa det gulliga i barnets vrålskrik. De känner en kärlek som är starkare än döden, en kärlek som inte räds något eller någon, och så kallar de sig humanister. Snart har några år passerat och då är du pappa, Elton. Då kommer du se ironin i detta. Du kommer se hur motsägelsefullt det är. Och du kommer beundra dessa mammor och pappor som älskar sina barn så djupt, trots att deras humanistiska idéer blir som kläderna på en mycket berömd kejsare som trodde han var välklädd. Alldeles nakna älskar de sina barn mer än vad deras intellekt säger är möjligt.

Göm dig aldrig, Elton. Motståndet kommer. Ta emot stenkastningen. Gå ner på dina knän och gråt. Låt knäna krossa och tårarna dräpa varje demon som vill sänka ditt huvud. Res dig upp, trampa ner fikonlöven i gyttjan och vet att nästa gång de stenarna kastas mot dig så löses de upp till den finaste sanden. Det svider lite i ögonen när du träffas, men ditt hjärta är för stort för att sluta älska den som kastade stenen.

Det är så du blir en lycklig man. Det är så du blir en stor man. Det är så du håller dig borta från bitterheten som likt en blodigel vill suga livet ur dig. Det handlar om att inte gömma sig. Det handlar om att inte sänka sin blick till människors nivå. Det handlar om att tjurskalligt fortsätta stirra på solen tills allt annat är mörkt för dig.

Jag ser fram emot att leva livet med dig, Elton.

/Pappa.

P.S. Ta hand om din syster. Hon älskar dig redan, med en kärlek som är en liten del av Gud.

Signs & Wonders Festival

Någonstans i den osynliga världen finns en skalpell som ingen har sett. Få känner till den, men med jämna mellanrum blir ytterligare en person fullkomligt överbevisad om att den finns. Inte genom böcker eller hörsägen, men när de för första gången får smaka på ett liv bland världens onådda, så känner de skalpellens snitt. Denna osynliga skalpell tar sig in genom en människas ögon eller händer och letar sig sedan fram genom vener och artärer för att nå livets centrum. Och där, i de innersta delarna av en människas hjärta, lägger den sitt snitt som får människor att blöda, och som får dem att gråta. Tårarna är tårar av passion, av kärlek, av tjänstvillighet.

Tiden är nu inne för Mission SOS att arrangera ytterligare en festival bland ett onått folk, denna gång vid Kilimanjaros fot i Tanzania. Låt mig berätta för er vad en festival handlar om. Det handlar om en människa, låt oss säga en kvinna, som springer fram på en frälsningsinbjudan och för första gången uttalar namnet Jesus. Det handlar också om en Gud som har väntat en evighet på att höra henne säga det namnet. I just det ögonblicket slungas en gigantisk hand in i kvinnans inre och griper tag om varje synd, varje sjukdom, varje djävulskap som plågat henne – och plötsligt hörs en smäll.

Kvinnan fortsätter att följa med i frälsningsbönen som predikanten leder henne i: ”förlåt mig mina synder” och ännu en smäll hörs, och smällen ekar som ett hammarslag. Kvinnan kan inte se in i sitt inre men hon känner på alla sätt en människa kan känna, att något har hänt, att något är borta, och på en sekund skapas ett tomrum på insidan, just där mörkret brukade vara. Under tiden som hon bett den bön som skulle komma att förvandla hennes liv för alltid har den gigantiska handen ryckts ut ur henne och med den varje synd, varje smärta, sjukdom, depression och ensamhet. Ännu en smäll hörs och kvinnan lyfter sin blick och ser hur den gigantiska handen nu sitter fastspikad på ett kors, och med handen allt det där andra. Handen dör. Synden dör. Smärta och sjukdom dör. Depression och ensamhet dör när Guds son dör.

Hon fortsätter sin bön. ”Jag ha dig i mitt liv. Jesus, jag vill ha dig i mitt liv nu och för alltid”. Igen lyfter hon sin blick och ser korset som nu är tomt, sånär som på ett par spikar och en svart slemmig massa som inte längre kan plåga henne. Där och då får hon möta Gud. Där och då fylls det tomma utrymmet på hennes insida, inte med Guds kärlek eller med Guds frid, utan med Gud själv. Den Gud som är kärlek. Den Gud som är frid. Den Gud som väntat en evighet på att höra henne uttala hans namn.

Dagarna innan festivalen drar igång kommer man stå på Afrikas dammiga gator och träffa människor. Man kommunicerar på bästa sätt för att bjuda in dem till festivalen som börjar om några dagar. Man ler och vinkar ”hejdå” och använder varje del av sin kropp för att kommunicera kärlek och vänskap. Och man går därifrån och hoppas in ända in i de innersta delarna av sitt hjärta att personen man just pratat med ska dyka upp på festivalen, springa fram på frälsningsinbjudan och få sin slemmiga mörka massa utbytt mot den Gud som väntat en evighet på att höra henne ropa hans namn.

Och i den stunden, i det mötet, får ytterligare en person, en helt färsk missionär, smaka på ett liv bland de onådda, och hon blir fullständigt överbevisad om att det finns en osynlig skalpell som just lagt ett snitt i hennes hjärta, som för alltid kommer påminna henne om varför hon lever och är till. Hon känner snittet, faller till marken och gråter av passion, av kärlek, av tjänstvillighet.

”Låt det aldrig”, hör man henne viska, ”låt det aldrig sluta blöda”.

Jens Charlieson

Rasism - och vad som värre är.

[uppdaterad]

En slav i den amerikanska söderns historia fick ofta leva i deras ägares hushåll. Ibland bodde de i samma hus som den vita familjen som alltid – i jämförelse med slaven – var otroligt välbärgad, men oftast fanns något annat hus på gården där de fick spendera sina nätter. De vita, rika familjerna tog oftast hyfsat väl hand om sina slavar; de fick mat för magen, kläder för kroppen, tak över huvudet. Det var nämligen viktigt för ägarna att deras slavar var starka och friska. Annars var de inga goda slavar. Annars var de mest i vägen. Dessa slavar fick alltså ofta bo under hyfsade förhållanden i anslutning till deras nya familj – men de blev aldrig välkomnade som en del av familjen. De var aldrig en son eller dotter, eller ens en avlägsen släkting, i hushållet. En slav var en som inte riktigt hörde hemma. De vitas armar tog in dem i landet men armarna var aldrig vidöppna. Armarna pekade alltid, omfamnade aldrig. De utsträckta armarna hjälpte dem ur båten, in i landet, in i hushållet. Men armarna förblev utsträckta och visade med största möjliga tydlighet att slavarna var välkomna ”hit, men inte längre”. En armslängds avstånd fick vara nära nog.

Finns det något värre än slaveri? Finns det något värre än rasism? Jag tror det. Finns det något värre än att äkta makar skiljer sig på grund av den ena partens otrohet? En skilsmässa drar ner barn i en skyttegrav och ber dem ducka för kulorna så att de inte tar någon skada. Men att ducka från ett hav av glödande kulor är inte lätt, när båda de stridande parterna ligger i olika ändar av samma skyttegrav. Föräldrarna sätter på musik eller en film för att barnen ska slippa höra kulsprutorna, för att de ska slippa se blodet som rinner från mamma, från pappa. Mamma och pappa försöker plåstra om sina sår så att de inte ska synas och förklarar sedan för barnen att det bara är köttsår. Men barnen vet var mammas och pappas hjärta sitter, och de ser hur blodet droppar som tårar ur deras ögon. Finns det något värre? Kan det verkligen finnas något värre?

Jag tror det. Jag tror att hemskheter som sker i öppenhet är illa, men hemskheter som sker i smyg är värre. Otroheten var värre därför att den ledde fram till skilsmässan och tårarna. Smygandet på hotellrum, de hemliga sms som skickats, de bedragande kärleksförklaringarna makarna emellan innan de fullständiga konsekvenserna brakade lös. Otroheten är i mångt och mycket samma sak som skilsmässa – fast i smyg. Den är vapentillverkaren, som placerade makarnas fingeravtryck på kulorna.

Vad är värre än slaveri? Vad är värre än rasism? Svaret är enkelt. Det som egentligen är samma sak, fast i smyg. Det som egentligen är samma sak, fast som ser bättre ut. Det som har ett fårskinn på utsidan, men en grå vargpäls full av loppor på insidan. Det som på utsidan ser ut som ett vanligt parti med riksdagsambitioner, men som på insidan fantiserar om rakade hjässor. Det, gott folk, det är värre än rasism.

Invandrare i Sverige är hjältar. Varför då? För att de överlever. För att de på något sätt överlever. För att de klarar av konststycket att leva i en miljö där de aldrig är en son eller dotter, eller ens en nära släkting, i hushållet Sverige. En miljö där det vita och välbärgade Sverige räckte ut sina armar för att ta emot dem i landet, men vars armar aldrig är vidöppna.

Problemet är inte, som en del tror, att regeringens integrationspolitik har misslyckats. Problemet är att folkets armar alltid pekar, aldrig omfamnar. Problemet är att våra invandrare, som borde ses som de största hjältarna i vårt land, aldrig blir välkomnade som en del av familjen. Problemet är att våra utsträckta armar visar med största möjliga tydlighet att de är välkomna ”hit, men inte längre”. En armslängds avstånd får vara nära nog.

Ni förstår, det som sker i smyg är ofta värre än det som sker öppet. Den svenska smygrasismen, som sitter djupare i den svenska folksjälen än någon vill erkänna, kan se menlös ut på utsidan men när de fullständiga konsekvenserna brakar lös måste Sverige säga åt sina invandrare att ducka i skyttegraven. Där är de dömda att ligga och hoppas kulorna bara ska nudda, aldrig träffa. Och till att hoppas att de på något sätt ska undgå att se orden som är inristade på kulornas bortre sida. ”Mest i vägen. Du är mest i vägen.” För vapentillverkaren – som gör allt den kan för att sätta svenska folkets fingeravtryck på kulorna – tillhör ett parti som menar sig vara svenska demokrater.

Det som är värre än rasisters kala skallar är rasister som är smarta nog att behålla håret. Det som är värre än rasister som vägrar räcka de behövande sin hand, är rasister som med välkammat hår räcker ut sin arm och säger ”hit, men inte längre”. Det som är värre än rasister som demonstrerar på gator och torg är rasister som tar på sig slips och kavaj, snyggar till frisyren, kallar sig politiker och som just nu är på väg rakt in i Sveriges riksdag.

Och vad som är långt mycket mer skrämmande är att om de lyckas ta sig dit, så har de inte kommit dit genom en statskupp. De är folkvalda.

Jens Charlieson.

Med sikte på de onådda folken.

Jag vill inte debattera bort 2010-talet. Nästan en tiondedel av mitt liv kommer att spenderas under innestående decennium och jag vill verkligen inte debattera bort det. Jag vill inte analysera bort det. Jag vill inte be den blödande mannen att vänta medan jag sätter kniven som genomborrat honom under mikroskopet. Istället vill jag totalt ignorera kniven, totalt ignorera mikroskopet, totalt ignorera blodet som redan spillts och ge allt som finns i min varelse för såret ska läka. Livet räddas. Evigheten säkras.

Många säger att man inte ska gråta över spilld mjölk. De är säkert kloka ord, men ibland var mjölken för god för att låta bli. Om jag om tio år tar tid för kontemplation och tänker över det gångna årtiondet, och ser tio år av argumenterande och debatterande, av att jaga människor som inte ville komma och åt att ena dem som ville gå åt olika håll – ja, då hoppas jag att jag gråter. Då hoppas jag att den spillda mjölken blir som grovsalt i öppna sår i mitt hjärta. Ett decennium är en lång tid och jag vill spendera det med blicken fastsvetsad på det uppdrag vi fått.

Jag är kallad av Gud. För folk som inte är vana vid att läsa Bibeln kan sådana ord lätt låta förmätna. För folk som gärna läser Bibeln blir sådana ord lätt alldeles för stora och mystiska. Att jag är kallad av Gud gör mig inte på något sätt unik. Det är vi alla. Många kämpar hysteriskt med att ta reda på vad deras kallelse är och slösar ändlösa år för att till slut inse att den unika kallelsen både var helt unik och inte alls. Unik, därför att den kom direkt ifrån Gud. Inte alls, därför att grannen, barndomsvännen, mostern, Zlatan och Saddam Hussein hade samma kallelse.

Uppdraget. Det stora, makalösa uppdraget. Gå ut i hela världen. Alla folk. Gör lärjungar. Döp dem. Bota sjuka. Kasta ut onda andar. Väck upp döda.

Mer specifikt än så behöver det inte vara för mig. Mer unikt vill jag inte ha, mer fantastiskt kunde jag inte få. Jag kan nu välja att spendera detta decennium med att analysera detaljerna i vad min del i detta stora räddningsprojekt kommer att vara, och jag kommer då finna mig själv med välsaltade sår, gråtandes över tio års spilld mjölk. Eller kan jag välja att limma mina ögon, mina öron, mina tankar, mitt hjärta vid uppdraget; de onådda folken. Jag kan välja att göra allt annat irrelevant. Först när det stora uppdraget är det enda som betyder något, kan jag förstå varför mina fingrar trivs så bra på ett tangentbord. Först då kan du förstå varför en mikrofon känns så naturlig i din hand. Först då kan vi förstå hur förmätet det vore att ens för en kort sekund önska oss någon annan kallelse. Det är när detaljerna hamnar ur fokus som vi kan se. Och bara när allt jag ser är världens onådda vågar jag lita på mina ögon.

Gud har aldrig kallat mig att debattera. Gud har aldrig kallat mig att analysera. Sådant brukar mest kosta tid och tid är just vad den blödande mannen inte har. Jag vill ignorera kniven, ignorera blodet och bara se mannen. Den onådde. Han måste få höra. Hans sår måste helas, hans liv måste räddas och hans evighet måste säkras. Det är bara när jag sysslar med det som jag vet att jag och Jesus spelar i samma lag. Och får jag inte spela i hans lag så vill jag inte vara med.

Jens Charlieson

Kunskap allena.

Kunskap är en märklig sak. Brist på den kan få folk att gå under. För mycket av den – eller på fel sätt – kan göra oss uppblåsta. Jag har studerat på högskolan ett litet tag nu och flera gånger har jag kommit på mig själv sittandes i soffan med ny information och känt mig förfärligt stolt. För det är en speciell känsla att kunna det rätta svaret i en frågesport. Det är en speciell känsla att kunna leverera förklaring till de komplexa ting som ett samtal nuddar vid, eller att kunna de rätta orden som förklarar ett fenomen som för andra bara är en bekant känsla.

Ändlösa timmar har jag spenderat framför suddiga texter med rader utan början, utan slut. Jag har faktiskt lärt mig en hel del, och det går ju inte att förneka att min nya kunskap är mycket värd. Kunskapen är livsviktig. Utan den är vi värnlösa, och ju mer av den vi har desto lättare kan vi använda oss av den insikt och vishet vi fått. Men kunskap är inte detsamma som insikt. Det är inte lika värdefullt som vishet. Och jag har ibland irriterats över hur nöjd jag har varit över nyförvärvad kunskap när det enda den ger mig är en tillfredställelse över att veta vad andra inte vet. Jag skäms när jag hör mig själv använda ord jag nyss lärt mig som om de var självklarheter. Det händer ibland. Då skäms jag. Inte för att rätten att använda dem inte skulle ha tillfallit mig eller för att de uttalas med viss ovana, utan därför att jag vet varför jag valde det fina ordet framför det vardagliga.

När kunskapen kommer dundrande in i våra liv så slinker det gärna med ett litet – jo, väldigt litet – frö av högmod. Och det är inte så konstigt. Vi vill veta mer om världen, och vi bör ivra efter ny kunskap. Men man kan undra hur det kommer sig att man så gärna delar med sig av sin kunskap istället för att låta någon annan briljera. Man kan ställa sig frågan – men för det krävs mod – vad anledningen egentligen är till att man förmedlar sin kunskap till sina vänner och främlingar. För att de vill höra eller för att man vill att de ska höra? Svaret på en sådan fråga har ofta svidit. Det svider när jag ser min iver att på något sätt få in i samtalen alla böcker jag läst i ämnet. För nog vet jag mycket väl det uppenbara. Och nog vet även den som berömmer sig av sin kunskap det uppenbara. Det som är så självklart att man drar sig från att säga det, så naturligt att ingen vågar ifrågasätta det. Så bortglömt att få tycks minnas.

Ja, mitt i min stolthet över allt jag kan så är det självklara smärtsamt uppenbart.

Jag blir ingen bättre människa för att jag läser Shakespeare.

Om det ändå vore så enkelt.

1776 skrev Thomas Jefferson det klassiska dokumentet The Declaration of Independence. Det är en ganska lång text, skriven på gammal engelska, och jag har läst den. Jag har studerat den och analyserat den. Jag har jämfört den med dagens USA och jag har jämfört den med dåtidens USA. Jag har läst vad han skrev om slaveri och undrat hur mycket effekt det egentligen hade. Jag lärde mig mycket, och det är jag glad för. Och jag vill så gärna tro att det gör mig till en bättre människa. Till en godare dito. Men aldrig någonsin har kunskap allena haft den effekten. Den måste kombineras med insikt, med vishet, med tro.

Kunskap är en märklig sak. Brist på den kan få ett folk att gå under. För mycket kunskap – eller på fel sätt – gör oss uppblåsta. Högmodiga. Och det där lilla – väldigt lilla – fröet som gärna slinker med den nya kunskapen tenderar att växa.

Till ett träd. Ett träd av kunskap.

På gott och ont.

Jens Charlieson

Mirakelberättelser i all ära.

Alla gillar mirakelberättelser. Kristna och muslimer. Hinduer och buddhister. Ateister och humanister. Gnostiker och Agnostiker. Alla. En del gillar att höra dem för att det ger dem ytterligare en chans att hitta ett litet hål i en berättelse för att, som de ser det, spräcka en bubbla av falska förhoppningar. Men de tillhör undantagen. De flesta är bara allmänt fascinerade av att höra hur någon sjuk blev frisk eller hur ingripanden från änglar har förhindrat bilolyckor. Alla – nåja, de flesta – tycker att sådant är väldigt fascinerande.

En del lyssnar och är fascinerade trots att de inte tror på berättelserna de hör. Jag tror på dem. Jag har svårt att låta bli. Det är svårt att övertyga sina ögon om att de inte har sett vad de har sett. Det går, men det är svårt. Vad ska jag säga till mina ögon när de berättar att den rullstolsbundne kommer gående mot mig?

Jorden översvämmas av människor som letar efter mirakler. Människor som behöver ett mirakel mer än de behöver bröd och vatten. De är tiotusentals. För många av dem känns miraklerna omöjliga att hitta, men ibland – när de minst anar det – så dyker det upp en ledtråd. Likt en pusselbit säger ledtråden inte mycket utan sitt större sammanhang, men den tänder ett hopp om något större. I sin desperation efter ett mirakel frågar de alla gudar de kan namnet på var, var, VAR miraklet finns. De frågar sina vänner. Sina förfäder. De frågar ödet. Ödet ger dem inget svar, men plötsligt hittar de en pusselbit. En liten, liten ledtråd som trots sin ringhet förmedlar hopp som inget annat i världen kunnat ge.

För en liten tid sedan lyssnade jag på P1 och hörde om ett mordfall i Sverige som hade lösts med hjälp av den minsta lilla ledtråden. En man slog ihjäl två kvinnor i Halland. Några månader dessförinnan hade mannen träffat en annan tjej i en annan del av landet. De hade pratat och bytt mobilnummer, sedan sagt hejdå. Just den kvällen, just den minuten, då han mördade kvinnorna hade tjejen han träffat tidigare suttit hemma i sin lägenhet och haft tråkigt. Hon ville fördriva tiden med att skicka lite sms till folk hon inte haft kontakt med på ett tag, så hon skriver ”Vad gör du?”. Hon skickar sitt sms till honom och flera andra i hopp om att få igång en sms-konversation med någon av dem. Hon får inget svar från honom, men eftersom mannen tog emot hennes sms i exakt den stund då han slog ihjäl kvinnorna kunde de med hjälp av mobilmasterna placera honom på mordplatsen vid mordtillfället. Och när alla berättelser och vittnesmål samlats ihop så fanns det bara en enda misstänkt. Tack vare den lilla pusselbiten så stod mannen i domstolen inför allt folket och bekände det uppenbara:

- Jag är den ni letat efter.

På en pusselbit finns en bild av en blodig piska som hänger på tork över en buske med taggiga grenar.

På en pusselbit syns en bild av blodiga kindtänder som spottas ut och skägg som slits av.

En pusselbit visar en bild av grova järnspikar och ett skrik, och på en annan kan 30 silvermynt urskiljas.

Trots sin råhet ger pusselbitarna hopp. Mer hopp än alla fina historier. Mer hopp än alla mirakelberättelser som människorna hört. Mer tro än alla gudar de kan namnet på.

Kanske – om allt vill sig väl – får de senare i livet se sin pusselbit på sin plats i den stora bilden. Kanske – om vi lyckas väl – når deras livslånga jakt efter ett mirakel sitt mål, och långt mer än så. För alla ledtrådar pekar nämligen åt samma håll. När alla ledtrådar från alla mirakler och alla vittnesmål samlats ihop så finns det bara en – en enda – misstänkt. Och när anklagelsen kommer emot honom och han står ansikte mot ansikte med skaran av behövande som så länge har letat efter sitt mirakel, så ler han. Han ser hoppet i folkets ögon. Han ser människor vars liv snart är förvandlade, vars kroppar snart är friska, vars sorg snart är över. Han ser dem som tidigare knappt vågat tro, men som nu inte kan låta bli. Folket öppnar sina knutna händer för att en sista gång jämföra pusselbiten med den ärrade mannen framför dem. Innan de hinner ställa den direkta frågan ler han på nytt, och säger:

- Jag är den ni letat efter.

De letade efter ett mirakel. De hittade mirakelgöraren.

Jens Charlieson

En mycket, mycket bra present.

Ibland är mat sådär riktigt ovanligt gott, så att man önskar att man aldrig blev mätt. Och så finns det vissa tillfällen när man smakar något som är så otroligt att man inte vet vart man ska ta vägen. Så gott, så att man måste lägga all sin energi på att inte äta för snabbt, för ju snabbare man äter desto tidigare kommer man sakna sin lilla matstund. När man trots tappra försök finner sig själv med bara en tugga kvar – eller kanske två små – ja, vad gör man då? Man njuter. Och man väntar in i det sista med att svälja.

För ett par dagar sedan fick jag en bok av Daniel Elvelyck. När jag läste om den på hans blogg några dagar tidigare så tyckte jag att jag kände igen titeln. Jag funderade ett slag på var jag hade hört talas om den tidigare och kom snart på att – jodå, det var ju Daniel som skrivit om den på sin blogg tidigare. Det första jag läste var dedikationen. Den var väldigt kort, men det var allt som behövdes för att fånga mig. Det var första tuggan, och sedan lade jag all min energi på att inte läsa för snabbt.

Min första kommentar om boken var att även om innehållet hade varit värdelöst så hade jag ändå älskat den, bara för språkets skull. Man måste låta det gå en liten tid innan man riktigt kan säga var på topp-5-listan den hamnar, men skulle språket vara den enda faktorn så hade guldet varit säkrat. Som Gene Edwards skriver vill jag kunna skriva. Och när min första bok är skriven så kommer jag glädja mig åt att det ännu anses fult att jämföra. Bredvid Usain Bolt är det svårt att se ut som en atlet. Bredvid Gene Edwards är det svårt att se ut som författare.

Jag fortsatte min kommentar med att säga att även om språket hade varit värdelöst så hade jag ändå älskat den, bara för innehållets skull. För innehållet är inget annat än guld.

A Tale of Three Kings, gott folk. Om förtal, smutskastning, heder, tro, brustna hjärtan, krossade drömmar. Och om ett nytt liv med nya drömmar och ett nytt hjärta, där bitterhet inte får plats och där förtalet inte biter.

Jag citerar dedikationen här. Läs den och köp sedan boken.

To the brokenhearted Christians coming out of authoritarian groups,
seeking solace, healing and hope. May you somehow recover
and go on with him who is liberty.

And to all brokenhearted Christians:

May you be so utterly healed that you can still answer the call of him
who asks for all because he is all.

När jag kom till sista kapitlet – vad gjorde jag då? Jag njöt. Och väntade in i det sista med att slå igen boken.

Jens Charlieson

Ett gammalt minne.

Jag såg en gammal man gå fram till kanten uppe på ett litet berg. De sista stegen inkluderade en laddning, som man brukar göra om man ska försöka kasta något riktigt långt. Ingen trodde att den skulle komma särskilt långt, men branten gjorde det möjligt även för en gammal man att slunga iväg något en ganska bra bit.

När han hade kastat den kom han tillbaka till klungan av människor. De jublade. Vi jublade. Han dansade. Där fanns ingen musik, men han dansade. Ett rynkigt ansikte smyckades av hans tandlösa leende. Han var brunbränd, som de flesta andra i regionen. Annars minns jag inte mycket om honom – bar han kanske en mössa? Hade han kanske en för stor rutig kavaj? Kanske, jag minns inte säkert. Men jag minns att han dansade.

Långt nerför det lilla bergets sluttning låg käppen han inte hade klarat sig utan tidigare. Den kändes malplacerad där bland stenar och små buskar, men den dagen hade den känts ännu mer märklig i den gamla mannens hand. För han dansade obehindrat. Jag gick fram till stupet och såg ner på en käpp som hade förbrukat sitt syfte. Det, mina vänner, var en sight for sore eyes.

Jens Charlieson

Kan du sänka volymen till 19 centimeter, tack.

Jag gillar vetenskapen. Att jag gillar vetenskapen hade jag egentligen inte behövt skriva, men ibland kan framförhållning hjälpa en att ducka för problem. Snart kommer nämligen några läsare tro att jag är emot vetenskapen, men nu har jag alltså undanröjt den minan. Praktiskt och bekvämt.

Det är lätt att glömma bort hur oerhört begränsad vetenskapen är. Den är inte så heltäckande som vi gärna vill tro (och låt mig redan nu påminna er om de första tre orden i denna text). Tänk om vetenskapen kunde ge oss svar på vad som finns förutom materia. Eller bara svar på ifall det överhuvudtaget finns något som inte är materia. Vetenskapen klarar av atomer alldeles förträffligt; molekyler och elektroner och allt annat i pytteland fixar den också bra. Vetenskapens försök (om det någonsin gjorts sådana) att ta reda på om det existerar saker som inte byggs upp av atomer och övriga saker man fick höra talas om på kemi- och fysiklektionerna, är att använda fel instrument till ändamålet. Ungefär som att mäta stereons volym med en linjal. Eller som att använda en världskarta för att hitta myror. Linjalens misslyckande betyder inte att linjalen är dålig. Och jag tror absolut att kartritarna gjort ett bra jobb, men trots det så kvalificerar sig inte en världskarta för myrjakt. På samma sätt så kan vetenskapen kan sina grejer – men bara sina grejer.

I tv-serien Vänner finns en scen när Joey – för att få fram en viss min – försöker räkna ut ett omöjligt mattetal. Han arbetar i serien som skådespelare och får vid ett tillfälle erbjudandet att dela med sig av sina erfarenheter till en klass av förhoppningsfulla blivande skådespelare. Han instruerar då sina elever att om de ska se riktigt förbryllade och chockade ut – som om de inte alls fattade vad som hänt eller höll på att hända – så skulle de försöka dividera 851 med 23 (säkert fel siffror, men close enough). Han försöker räkna ut det och ser ut som beställt; totalt förbryllad. Fattar ingenting. Fattar knappt frågan.

Om vetenskapen var en person och någon skulle fråga honom ifall Gud finns, så föreställer jag mig att han skulle fått just den minen. 851 dividerat med 23. Totalt förbryllad. Fattar ingenting. Fattar knappt frågan. Vetenskapen måste hålla sig till vad den kan; fysiska ting. Den kan varken tala för eller emot Gud eller djävul eller änglar eller himmel eller helvete eller evigt liv eller mirakler. Den är, helt enkelt, exkluderad från en sådan diskussion. Inget av detta är nämligen i huvudsak materia och kan så inte undersökas med vetenskapliga verktyg.

Jag förstår varför man ofta försöker använda vetenskapen som stöd för sin skepsis. Man tager ju, som det brukar heta, vad man haver. Ett ärtrör är inte mycket att sätta emot när en Sydafrikansk vithaj går till attack tjugo meter under havsytan. Trots det; om jag var dykaren som stirrade in i en stor käft av sylvassa tänder – hitom en hungrig hajmage – och allt jag hade var ett ärtrör så… Nog hade jag försökt. Men håll med om att det hade sett ganska fånigt ut.

När vetenskapen har kommit fram till att människan är ett resultat av ett naturligt urval så gör vetenskapen vad den måste göra i vissa lägen, nämligen att gissa. Den kan inte avgöra ifall det fanns någon gudomlig varelse som satte igång det hela, och den tvingas därför att gissa. Den säger ungefär såhär: ”Ponera att det inte finns någon Gud – hur skulle det då kunna gått till”. Resultatet av det antagandet är att våra förfäder en gång andades bäst under vattenytan. Vetenskapen har inte gjort något fel där – den måste gissa om saker som den inte vet något om – men det är trots allt bara en gissning. Undervisningen om vårt ursprung som svenska barn får i skolan är alltså till syvende och sist en gissning. Kanske en kvalificerad sådan, men inte desto mindre en gissning.

En del tycker att många berättelser i Bibeln är ologiska och osannolika och högst overkliga. Jag håller med – de är faktiskt helt otroligt osannolika. Om Gud inte finns, det vill säga. Bilden blir dock helt annorlunda om det nu skulle vara så att han faktiskt finns. Finns Gud så är han per definition övernaturlig och kan då rimligtvis göra övernaturliga saker. Detta betyder att om Gud finns så är det ologiskt att inte tro på övernaturliga saker (som att döda människor väcks till liv, blinda ser, döva hör, rullstolsburna går och annat sådan som tusentals människor vittnar om). Allt står och faller med den urgamla fråga som gäckat mänskligheten sedan hennes födelse; frågan som, mer än någon annan, är universell; frågan som varje mänsklig varelse genom all historia någon gång har ställt sig: Finns Gud? Om om det kan vetenskapen alltså inte säga något.

Frågar du mig så är svaret självklart – av för många anledningar för att lista här och nu. Frågar du vetenskapen så börjar den febrilt dividera 851 med 23 och fattar ingenting, fattar knappt frågan. Du får inget ja och inget nej. Du får inget ”förmodligen” och inget ”förmodligen inte”. Du får tystnad. Vakuum. Du får ett lika bra svar som om du frågar en linjal hur hög volymen är.

För övrigt är svaret på mattematiken 37. Med rätt instrument var 851 dividerat med 23 faktiskt riktigt lätt.

Jens Charlieson

Fantastisk låt.

Jag har ägt en viss CD i flera år nu och nästan aldrig lyssnat igenom den. Igår, dock, satt jag i bilen och lyssnade på låt efter låt och plötsligt så fanns den där; låten som gjorde hela skivan värd vartenda öre.

Och även om jag bara lyssnat genom skivan någon gång tidigare så kan jag inte förstå hur jag har kunnat missa den. Jag tänkte lägga upp ett youtube-klipp med låten, men hittade den inte. Tyvärr.

Artisten heter Shawn McDonald, skivan heter Ripen, låten heter Confess och texten kommer här:

Can I sing you a song
About what happens when you're gone?
My whole world seems to fall
And I don't feel like myself at all

I must confess that it's true
That I'm nothing without you
We're two souls turning to one
'cause without you I feel undone

Can I sing you a song
About what happens when you're gone?
Everything around comes crashing down
And I find myself on the ground

I must confess that it's true
That I'm nothing without you
We're two souls turning to one
'cause without you I feel undone

Om ni hittar den - lyssna!

Jens Charlieson

Några kommentarer om några kommentarer.

Jag tänker mig en ryggrad som något av det viktigaste för att en kropp ska kunna fungera som den ska. Egentligen vet jag väldigt lite om kroppens anatomi och skulle jag tvingas ge upp någon del av min kropp så hade jag säkert – i brist på kunskap – gjort ett dåligt val. Trots det vet jag att jag aldrig skulle välja bort min ryggrad. Den vill jag verkligen ha.

När jag var yngre så hyrde jag ofta en film som hette Airborne. Jag gillade att åka inlines och Airborne var den enda film jag kände till som uteslutande handlade om riktigt duktiga inlinesåkare. Den obligatoriska slutstriden i filmen bestod av ett lopp i en lång och riktigt kurvig nedförsbacke. Det här var en 90-talsfilm och även om jag inte gjort någon djupare studie av detta så gissar jag att ungefär hälften av alla spännande 90-talsfilmer innehåller meningen ”The rules are – there are no rules”. Så även i Airborne. Här var det den tuffa motståndaren som med en smått rynkig näsa och med hakan uppe i vädret informerade om den korta regelboken, just innan loppet nerför backen skulle börja. Backen var livsfarlig. Kurvig. Ingen sikt framåt. Brant. Backen hade ett namn som nog passade ganska bra, nämligen ”devil’s backbone”. Nu är jag osäker på om djävulen egentligen har någon ryggrad alls, men om han har en så är den garanterat krokig och kurvig och allt annat än rak.

Jag har fått många kommentarer på mitt förra inlägg här i bloggen. Det uppskattar jag mycket. Efter att ha läst några av dem så finner jag mig själv sittandes på en av högstadiets toaletter. Väggarna där var alltid fyllda med små meddelanden, och de flesta av dessa meddelanden innehöll spydigheter eller grovt språk. Jag är lite av en motståndare till grovt språk i alla lägen, men om någon känner att de behöver vara spydiga för att uttrycka hur de känner så har jag inga problem med det. För övrigt så ser man både grovt språk och spydigheter lite varstans dessa dagar, så kopplingen mellan kommentarerna på bloggen och meddelandena i högstadiets sunkigaste håla är har inte med språkbruket att göra. Kopplingen ligger i anonymiteten.

Det är svårt att veta hur många toalett-meddelanden man läst genom åren men de är många. Ingen av dem – inte en enda – har haft en tydlig och korrekt avsändare. Alla har varit totalt anonyma. Anonymitet är helt okej för mig, men spydigheter, anklagelser och ryktesspridningar – sanna eller ej – kräver ett namn. De kräver ryggrad nog för att våga stå för sina ord. De kräver att man är rakryggad nog att inte smyga iväg och låsa in sig bakom en toadörr och ta fram sin tuschpenna.

Jag vill inte censurera min blogg och därför kommer spydigheter, anklagelser och ryktesspridningar fortfarande att få plats bland kommentarerna. Men inte vem som helst får skriva dem. Inte vem som helst får slänga ur sig vad som helst. Bara den lilla skara som har ryggrad nog att stämpla de anklagande kommentarerna med sitt namn. Detta innebär att jag kommer att radera vissa kommentarer som saknar avsändare. Det innebär också att så länge ett korrekt namn är ifyllt så får ni skriva i princip vad som helst. Se det som en förmån, om ni så vill.

Alla vill inte ge sig till känna och det har jag full förståelse för. Därför får era kommentarer gärna vara anonyma, men då krävs saklighet och en respektfull ton. Och är det högljudda demonstrationer ni är ute efter så kör på – men jag vill gärna veta vem som håller i megafonen.

Jag är inte rädd för kommentarer – varken positiva eller negativa. Jag välkomnar dem med öppna armar – både positiva och negativa. Fortsätt skriva! Mycket! Ofta! Men, och det här är ett stort ”men” – min blogg är inte en illaluktande högstadietoalett. Den är inte heller en 90-talsfilm där det inte finns några regler. Och ni som har sett filmen vet att devil’s backbone inte var att leka med.

Dessutom: all heder åt H.A. och Elin Westberg. Er ryggrad klär er.

Jens Charlieson

Johannes Amritzer, min vän.

Med anledning av artikeln om Johannes Amritzer som publicerades i tidningen Dagen.

Spekulationerna har alltid funnits där, och spekulationer är av naturen spännande. Ingen vet riktigt, men alla tror något. Inget vet riktigt, men alla tror sig veta. Spekulationerna förstärks, tycker man, när det visar sig att någon annan spekulerat på liknande sätt. Men så länge ett samtal mellan fyra ögon med de inblandade inte ägt rum förblir spekulationer bara spekulationer. Och även om spekulationer givetvis trivs bäst när de får publiceras i det offentliga rummet – gärna med stora rubriker – så hör de egentligen hemma innanför våra munnar. Osagda. Outtalade. Oskrivna.

Spekulationerna har alltid funnits där, förmodligen ända sedan Johannes Amritzer som 19-åring började predika. När han började predika var jag bara en pojkspoling, och jag misstänker att de flesta av dem som nu blivit hans belackare också var det. Pojkspolingar som, likt mig, inte hade predikat, inte hade vunnit människor, inte hade sett rullstolsburna gå. Pojkspolingar som, likt mig, inte hade blivit baktalade, inte hade blivit spottade på, inte hade nekats välförtjänt uppskattning. Men det är förstås bara en spekulation, som jag bör hålla för mig själv.

Många gånger när jag har sett någon tidning publicera en text om min vän har jag velat fatta pennan och skriva hur fel de har. Ibland har pennan varit i min hand och jag har velat vässa den skarpare än jag borde. Alla gånger har jag hejdat mig, medveten om att en vass penna inte ska användas bara för att den är vass, bara för att den kan vinna en strid, bara för att den kan spetsa en fiende.

Jag tror på tystnad. Jag har gjort det i några år nu. Jag har valt att vara tyst för att inte spä på en debatt som aldrig borde ägt rum och spekulationer som aldrig borde yttrats. Tystnaden är hård och kall och nästan oumbärlig, men den är vacker. Den är vis. Johannes Amritzer lärde mig det för många år sedan. Och en dag – och nu avslöjar jag en av mina livsdrömmar – ska jag ha samma mod till tystnad som han. En dag ska även jag hellre ta skit än att kasta skit. En dag ska även jag ha styrkan att tiga när varje försvarsmekanism i min varelse vill ställa mig upp, öppna min mun och låta varje tanke som kommer till mig få ord.

Men än så länge är det förstås bara en dröm. Jag är en hyfsat fåordig man och det är jag glad för. När jag talar vill jag veta vems ord jag talar. När jag skriver är tystnaden regeln, texten ett undantag. Då vet jag att texten inte är skriven för att jag ville skriva, utan för att jag helst skulle ha sluppit.

Vem vet, kanske visar det sig i slutet av mitt liv att fienden jag inte spetsade inte var en fiende, trots allt. Efter att denna text skrivits och lästs kommer säkerligen spekulationerna fortgå. Det ligger i dess natur. Låt oss då komma ihåg var de hör hemma; innanför våra munnar. Osagda. Outtalade. Oskrivna.

Jens Charlieson