Någonstans i den osynliga världen finns en skalpell som ingen har sett. Få känner till den, men med jämna mellanrum blir ytterligare en person fullkomligt överbevisad om att den finns. Inte genom böcker eller hörsägen, men när de för första gången får smaka på ett liv bland världens onådda, så känner de skalpellens snitt. Denna osynliga skalpell tar sig in genom en människas ögon eller händer och letar sig sedan fram genom vener och artärer för att nå livets centrum. Och där, i de innersta delarna av en människas hjärta, lägger den sitt snitt som får människor att blöda, och som får dem att gråta. Tårarna är tårar av passion, av kärlek, av tjänstvillighet.
Tiden är nu inne för Mission SOS att arrangera ytterligare en festival bland ett onått folk, denna gång vid Kilimanjaros fot i Tanzania. Låt mig berätta för er vad en festival handlar om. Det handlar om en människa, låt oss säga en kvinna, som springer fram på en frälsningsinbjudan och för första gången uttalar namnet Jesus. Det handlar också om en Gud som har väntat en evighet på att höra henne säga det namnet. I just det ögonblicket slungas en gigantisk hand in i kvinnans inre och griper tag om varje synd, varje sjukdom, varje djävulskap som plågat henne – och plötsligt hörs en smäll.
Kvinnan fortsätter att följa med i frälsningsbönen som predikanten leder henne i: ”förlåt mig mina synder” och ännu en smäll hörs, och smällen ekar som ett hammarslag. Kvinnan kan inte se in i sitt inre men hon känner på alla sätt en människa kan känna, att något har hänt, att något är borta, och på en sekund skapas ett tomrum på insidan, just där mörkret brukade vara. Under tiden som hon bett den bön som skulle komma att förvandla hennes liv för alltid har den gigantiska handen ryckts ut ur henne och med den varje synd, varje smärta, sjukdom, depression och ensamhet. Ännu en smäll hörs och kvinnan lyfter sin blick och ser hur den gigantiska handen nu sitter fastspikad på ett kors, och med handen allt det där andra. Handen dör. Synden dör. Smärta och sjukdom dör. Depression och ensamhet dör när Guds son dör.
Hon fortsätter sin bön. ”Jag ha dig i mitt liv. Jesus, jag vill ha dig i mitt liv nu och för alltid”. Igen lyfter hon sin blick och ser korset som nu är tomt, sånär som på ett par spikar och en svart slemmig massa som inte längre kan plåga henne. Där och då får hon möta Gud. Där och då fylls det tomma utrymmet på hennes insida, inte med Guds kärlek eller med Guds frid, utan med Gud själv. Den Gud som är kärlek. Den Gud som är frid. Den Gud som väntat en evighet på att höra henne uttala hans namn.
Dagarna innan festivalen drar igång kommer man stå på Afrikas dammiga gator och träffa människor. Man kommunicerar på bästa sätt för att bjuda in dem till festivalen som börjar om några dagar. Man ler och vinkar ”hejdå” och använder varje del av sin kropp för att kommunicera kärlek och vänskap. Och man går därifrån och hoppas in ända in i de innersta delarna av sitt hjärta att personen man just pratat med ska dyka upp på festivalen, springa fram på frälsningsinbjudan och få sin slemmiga mörka massa utbytt mot den Gud som väntat en evighet på att höra henne ropa hans namn.
Och i den stunden, i det mötet, får ytterligare en person, en helt färsk missionär, smaka på ett liv bland de onådda, och hon blir fullständigt överbevisad om att det finns en osynlig skalpell som just lagt ett snitt i hennes hjärta, som för alltid kommer påminna henne om varför hon lever och är till. Hon känner snittet, faller till marken och gråter av passion, av kärlek, av tjänstvillighet.
”Låt det aldrig”, hör man henne viska, ”låt det aldrig sluta blöda”.
Jens Charlieson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar