Jag är inte en typiskt religiöst lagd person. Jag blev inte döpt av en präst som liten bebis. Jag konfirmerades inte som tidig tonåring. Jag fascinerades inte av de där gamla och mystiska legenderna när jag läste Da Vinci-koden. Jag är liksom inte lagd åt det hållet. Min personlighet och min tro passar inte riktigt ihop. Jag borde inte gilla kyrkan. Jag borde inte tro på en högre makt. Jag har alldeles för lite gammelromantiska ådror i min kropp för det.
Jag har aldrig stått i en gammal stenkyrka och varit förundrad över dess majestät. Jag har aldrig sökt mig till en sådan för att finna ro att be. Jag skulle aldrig få för mig att kyssa en gammal relik som kan ha tillhört en helig man från förr. Jag har aldrig fallit på knä inför ett krucifix eller en ikon. Jag har aldrig gillat att sitta och lyssna på en man i märkliga kläder som bäddar in sina ord i meningar som kan tolkas att betyda vad som helst.
Jag hoppas och tror att jag en dag får resa till Mecka, men inte för att promenera runt en sten. Jag ger gärna allmosor till de fattiga, men inte för att blidka en Gud vars humör förblir en gåta. Jag kan sitta tyst i timmar men har aldrig förstått varför skräddarställningen skulle ge mig någon fördel i jakten på högre makter. Jag tror på att göra gott och bry sig om sina medmänniskor men bryr mig hellre om dem för deras skull än för att samla pluspoäng hos en gud.
Religiösa ritualer. Religiösa byggnader. Religiösa reliker. När allt har degraderats till en beundran av ståtliga byggnader och konst som en gång i tiden var vacker har hela världen samlats till en ankdamm som aldrig gör någon större skillnad. Den bara ligger där och ser vacker ut för den poetiske och sunkig ut för den kritiske.
Det är en förfärligt oreligiös man som skriver denna text. Jag har aldrig kunnat förstå på vilket sätt en orgel skulle vara heligare än en elgitarr eller varför en punkare ska behöva känna sig utanför i en kyrka. Jag är nog helt enkelt riktigt, riktigt dålig på att vara religiös. Ändå kliver mina fötter in i en kyrka varje vecka.
För nio år sedan såg jag för första gången i mitt liv en rullstolsburen man resa sig upp och gå. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera vad mina ögon såg. I vilket fack skulle jag placera tankarna? Några dagar senare befann jag mig tusen kilometer därifrån och grät som ett barn. Jag undrade fortfarande i vilket fack tankarna hörde hemma. De platsade inte i kyrkofacket; där hade jag många tankar men ingen handlade om förlamade män som gick. De platsade inte i något som jag tidigare upplevt. De platsade bara på platser jag läst om. Där fick de ligga. Tillsammans med allt jag läst.
När jag grät som ett barn bestämde jag mig för att aldrig dansa med ankorna i dammen. Kort därpå såg jag ett dövt öra öppna sig. Sedan såg en blind. Sedan försvann tumörer. Och så fortsatte det. Facket med tankar om det jag läst fylldes med tankar av det jag upplevt och snart hade tankarna format bilden av livet jag ville leva.
Da Vinci-koden var en spännande bok. Robert Langdon och Sophie Neveu simmade runt i en ankdamm av antika historier och historielösa myter. De simmade runt bland majestätiska byggnader, bland reliker som kan ha tillhört en helig man från förr. De jagade krucifix och ikoner i dammens botten och i gyttjan och dyn tyckte de sig hitta något vackert.
Jag är med och bygger en kyrka inne i Stockholm. Ni vet, en sådan där punkaren kan känna sig hemma. Jag har nämligen aldrig sett varken en orgel eller elgitarr göra en sjuk man frisk. Jag har aldrig sett en majestätisk byggnad dra abstinens ur en nerknarkad tonåring.
Jag tror på en Gud bortom all religion. Bortom reliker. Och där, bortom allt sådant, rycker han män ur rullstolar som aldrig förr. Vi bygger en kyrka i Stockholm, för dem som inte brukar gå i kyrkan. För dem som - som jag - inte är religiöst lagda. Vi balanserar mellan två världar. I en damm av religion och ateism är vi en riktigt ful ankunge.
Jens Charlieson
8 kommentarer:
Loved it!!
-Jenny Jensen
Oh, va skönt att ni hittat rätt med er kyrka. Ingen överdriven religiositet eller så, utan bara en genuin Gudslängtan. Att vilja ära Gud med en ödmjuk vilja om att göra rätt. Precis det alla andra kyrkor verkar sakna. Andra kristna har inte förstått det. Inte någon. bara ni.
Och det känns tryggt att någon, speciellt DU, kan avgöra vad som är religiöst och dött.
Stort tack för ditt, genuint ödmjuka ankdams inlägg.
Och din pastor verkar ha det bästa av omdöme när han länkade till dig - verkligen.
Tack igen för en naken och ärlig text Jens!
Love u bro!
Jag är så tacksam att jag inte behöver tillhöra en kyrka där allt ska va snygg flashigt och mordernt. Där lovsången är för högljudd och språkets rikedom spätts ut till korta refränger som sjungs om och om igen. En församling där ingen får vara svag utan tron ska va stark. Där religiositeten tar sig utryck genom det tillkristrade leendet och det religiösa tonfallet. Tacka vet jag att få sitta vid ett altare och tänka på dom helgon som gått före. Att höra den heliges ord eka i deras nedskrivna ord. Att använda sitt radband för att i tystnad närma sig den helige och ofattbara Guden. Att lämna det ytliga och stiga ner i den djupa källan där allting klarnar. Tacka Gud istället för allt han har fömedlat och förmedlar genom sina helgon. Istället för att klanka ner på saker du inte verkar att förstå och därför kallar det religiöst trams. Jag har hört liknande tongångar från andra pastorer som inte vill förstå att religiositeten är lika stark i den sk karismatiska frikyrkan.
Håller med dig, religiös vill jag heller inte vara. Men var försiktig. Gud är mycket större än att han enbart skulle föredra ditt sätt eller din kyrkas stil. Man är farligt ute när man armbågar sig fram, plötsligt har man uteslutit en massa folkgrupper och kulturer som du egentligen vill nå. Oreligiositet blir lätt religiöst!
Kriga på
Grejen är att du skriver på ett sätt som gör att alla andra runt om har fel, bara ni gör det rätt och det är just det som gör ditt inlägg så fel. Titta på Jesus i Bibeln, han klarade alla typer av kulturer och seder, men hatade när man inte gjorde det från hjärtat. Du/ni får det att låta som inget annat är värt, om man inte gör/tycker som ni. Jag tror du menar väl, men var inte så ensidig. Gud skapade oss olika. Stillhet t ex har en central plats i Bibeln. Likaså helande osv. Men om du utesluter stillhet och eftertanke kommer du aldrig se hur Gud kan verka i vardagen när allt stormar och blåser. I tider som idag när allt kretsar kring information, ljud och bild så behövs en lugn gudstjänst kanske där lugn och meditation får bruset av allt runt omkring oss att tystna och Guds röst träda fram. Men kom ihåg ni behövs mer än någonsin. Mångfald är underbart.
Jenny - Tack!
Anonym - Tack!
Daniel - Tack!
David - Tack!
Anonym - Tack!
Anonym - Tack!
Sitter ner. Armar utsträckta. Ingenting i händerna. Avklädd. Inga vapen och inga plakat. Ingen försvarsställning. Ingen diskussionslystnad. Inga versaler och inga utropstecken. Ser ni mig?
Tack för kommentarerma.
Jag hör er.
Jag behöver förklara en sak. Jag är inte en förespråkare av en viss stil eller volym. Stil och volym är neutralt. Men jag påstår med full kraft att vi ska gå ut. Inte in. Att vi ska gå. Inte sitta stilla. Att allt vårt fokus ska vara på andra människor.
Jag kanske behöver en varm filt när jag sitter i soffan i min lägenhet, men det är utanför fönstret som filten verkligen behövs. Det är inte stilen. Det är inte volymen. Det är passionen för andra. Och när den leder oss kan både elgitarrer och orglar, stillhet och vildhet, viskningar och rop, slå följe.
Inga versaler. Inga utropstecken.
Tack för kommentarerna.
Fint slutord Jens jag håller med till 100 procent
I dagens samhälle som är så fokuserat på det yttre och det själsliga sveper en ny vind som poängterar tystnaden och stillheten precis som Elia erfarit så var det där Gud fanns.
http://www.taize.fr/sv_article1476.html
Slutligen vill jag nog säga att enda förutsättningen för att gå ut är att gå in. Kristna har ofta sökt sig till ensamheten och öknen både i bibeln och i nutid. Där har dom tagit emot från Gud och förmedlat vidare till andra människor. Pga av samhället idag så söker sig fler och fler människor sig till retreater och kloster för att kunna närma sig Gud utan att fokusera på stormen och blåsten utan på stillheten där han får förvandla hjärtan.
Skicka en kommentar