Tidernas största lögn.

En av de största och mest utspridda lögnerna som cirkulerar runt jordens yta idag är den som säger att vi måste tänka på oss själva. Har Ni hört den någon gång? "Man måste ju faktiskt få tänka på sig själv ibland". Ordet "ibland" är ofta den typ av ord som används för att försköna meningen men som egentligen inte betyder något. Vad man menar är att man har köpt lögnen.

Om man funderar en stund över konsekvenserna av att falla för lögnen så inser man snart att svaret på den frågan är mycket enkelt. Konsekvensen av själviskhet är misär. Olycka. Tårar. Brustet hjärta. Det ligger i sakens natur, inbakat i själviskhetens väsen. (Ordet själviskhet kan möjligen vara illa valt då man lätt exkluderar sig själv i meningar med det ordet. Ordet egenkärlek kanske är bättre, men Ni förstår vad jag menar...) Det här är något man kan inse genom att bara fundera en stund på saken, men det är inte något som är reserverat enbart för teorin. Teorin bekräftas av verkligheten. Hur då? Jag känner ingen, jag vet ingen, som blivit lycklig av att hon bestämt sig för att satsa på sig själv. Ingen. Inte en enda. Snarare har glädjen blivit väldigt temporär och man har hamnat i livet som delirious beskriver i låten Rollercoaster. Livet har blivit en bergochdal-bana; man är lycklig men blir olycklig, man är kär men blir sårad, man skrattar på kvällen men gråter på morgonen. Och som en desperat flyktväg från den nedåtstigande spriralen vänder man sig till vad som först efteråt kommer visa sig vara spiralens fallgrop. Hur då? Genom att inför varje situation stämma in i fröken Diamonds förskräckliga, unkna, förödande fråga "what's in it for me?"

Vi är designade för att leva för andra och den enda vägen till lycka går genom att släppa fokus från en själv och placera den på andra människor. De lyckligaste människorna jag känner är de som har bestämt sig för att ge sina liv (inte bara sina pengar eller sin tid, utan sina liv - sitt hjärta, sina tårar, sin uppmärksamhet, sin tid, sin vardag) för andra människors bästa. Människor som gråter för andras sorg, människor som lider med andras nöd. Vilken fantastisk paradox. Varje tår vi gråter på våra knän för världens onådda föder en jublande glädje som är omöjlig att missa. Och den håller i sig längre än komediers bästa skratt, längre än vänners uppriktigaste komplimang, längre än årets häftigaste fest. Inget ont om Jim Carreys bästa skämt eller helgens livligaste dans, men när morgonen kommer så har musiken tystnat. Men tårarnas glädje har bara börjat.

Ingen tänker på pennan när hon läser ett brev. Man vill bara veta tankarna hos personen som skrev brevet. Det är exakt vad jag är i Guds hand - en liten penna.
- Moder Theresa

That's My King

Jag vet i stort sett ingenting alls om denna nu avlidne afro-amerikanska predikant. Men jag har sett den här korta filmen. Och jag älskar honom.

SOS Missionsbibelskola - varför då?

Jag tänker såhär: Det är idag den 20:e juni och om bara några månader kommer en helt ny årskurs av unga och gamla, svenska och internationella elever att stappla in på SOS Missionsbibelskola - och mängder av anhöriga till dessa elever kommer att ställa sig samma fråga: varför? Att plugga ett helt år och ändå inte ha någon akademisk utbildning - inte ens ett enda högskolepoäng - och dessutom få betala för att få gå skolan -VARFÖR skulle någon människa vilja göra något sådant?

Dessutom finns det säkert många (med största sannolikhet ungefär hälften av dem som slutligen kommer att infinna sig på bibelskolan i Arlandastad i höst) som idag sitter och undrar, funderar, velar, tvekar och frågar sig precis samma sak: Varför? [Möjligen har en och annan kommit så långt som att ställa sig den bättre och mer relevanta frågan Varför inte?]

För er alla har jag nu skrivit ner mitt svar på denna fråga - hoppas det hjälper er i era nagelgnagande kval:

Ja, frågan kan ju ha väldigt många svar (inte helt ovanligt när det gäller frågor som innehåller ordet "varför"). Listan kunde göras lång, och några av svaren bjuder jag på här.
För att alla längtar efter äventyr.
För att ingen vill ha tråkigt.
För att "there's got to be more to life".
För att alla som aldrig på riktigt har kännt Jesus längtar efter honom, och alla som en gång gjort det saknar honom.
För att, som Timbuktu säger; alla vill till himmelen.

Det finns dock en anledning som ropar högre än alla andra, som är viktigare än alla andra, som gräver djupare i oss än alla andra. Och den kan förklaras med ett enda ord - ett ord som sattes på världskartan när William Booth (Frälsningsarméns grundare) skickade ut sitt årliga brev till hela sin organisation. Det var ett slags "det här ska vi jobba med i år"-brev för att beskriva för alla vart deras fokus skulle ligga. Med åren blev breven kortare och kortare, och det allra sista brevet som skickades ut innehöll ett enda ord. Varken mer eller mindre. Därför att allting annat hade mist sitt värde, därför att inget annat betydde något. Ordet var "others".

Därför ska du gå SOS Missionsbibelskola. På grund av the others. För de andras skull, människornas, folkets, vännernas, grannarnas, familjens, främlingens, knarkarens, stamhövdingens, den hemlösas skull. För för den ensamma sonen och den frånvarande pappan, för traffiking-offret och halliken, för Daniel, Simon, Lisa, Muhammed, Robert, Calle, Hassan. För de onådda folkens skull.

För att, som min käre vän har sagt, Gud behöver inte tusen - han behöver dig.

Others.

http://www.sosmissionsbibelskola.com/

Ett mycket oseriöst inlägg.

I denna rad av allvarliga och seriösa inlägg, om ödmjukhet, Israel och synd, så är det kanske dags för en lite mer avslappnad kommentar. Kanske ett och annat skämt, en trevlig bild och lite allmänt småsnack. Som lite försnack för att mjuka upp publiken inför ett långt och tråkigt föredrag, if you will.

Det uppenbara ämnet för detta oseriösa inlägg är som följer: Jens har fyllt år! Ett kvart sekel har jag fyllt, en halv jubelårsperiod, två och ett halvt procents milennium, två dussin plus ett, hälften av det nästjämnaste jag någonsin kommer att fylla - jag har blivit 25! Diskussionerna har varit många och långa på mitt jobb om huruvida det var ett genidrag eller mot bättre vetande av min fru att köpa mig världens roligaste nöje; Nintendo Wii. Diskussionerna fortskrider ännu, jag ska försöka återkomma när ett slutgiltigt svar kommit från deras håll. Från mitt håll har svaret varit ganska självklart sedan första gången jag såg de tre magiska bokstäverna i mitt vardagsrum. Genialiskt. Fantastiskt. Underbart. Min fru, kära vänner, är ett geni. Mina väldigt ensidiga och kanske blåögda tankar angående det hela kan möjligen balanseras upp genom att offentliggöra det första ordet som flög genom min hjärna när jag insåg att jag fått ett wii av min fru. Gambler.

Vad jag har sagt till några av mina vänner live säger jag nu till alla läsare av denna blog: Whenever you fell like playing, wii will be there for you.

Jag har hört att jag, nu när jag blivit en seriös blogare, också borde börja krydda min blog med en och annan bild emellanåt. Jag är ju inte direkt den estetiska typen, så jag förstår om alla ni esteter därute inte riktigt tycker att följande bild passar in i det hittills skapade temat i min blog - både vad gäller text och färgsättning/kombination... eller vad det heter. Hur som helst, estetiskt eller ej, moget eller ej; jag tycker att Elvis är väldigt kul!

Mycket nöje!