Rasism - och vad som värre är.

[uppdaterad]

En slav i den amerikanska söderns historia fick ofta leva i deras ägares hushåll. Ibland bodde de i samma hus som den vita familjen som alltid – i jämförelse med slaven – var otroligt välbärgad, men oftast fanns något annat hus på gården där de fick spendera sina nätter. De vita, rika familjerna tog oftast hyfsat väl hand om sina slavar; de fick mat för magen, kläder för kroppen, tak över huvudet. Det var nämligen viktigt för ägarna att deras slavar var starka och friska. Annars var de inga goda slavar. Annars var de mest i vägen. Dessa slavar fick alltså ofta bo under hyfsade förhållanden i anslutning till deras nya familj – men de blev aldrig välkomnade som en del av familjen. De var aldrig en son eller dotter, eller ens en avlägsen släkting, i hushållet. En slav var en som inte riktigt hörde hemma. De vitas armar tog in dem i landet men armarna var aldrig vidöppna. Armarna pekade alltid, omfamnade aldrig. De utsträckta armarna hjälpte dem ur båten, in i landet, in i hushållet. Men armarna förblev utsträckta och visade med största möjliga tydlighet att slavarna var välkomna ”hit, men inte längre”. En armslängds avstånd fick vara nära nog.

Finns det något värre än slaveri? Finns det något värre än rasism? Jag tror det. Finns det något värre än att äkta makar skiljer sig på grund av den ena partens otrohet? En skilsmässa drar ner barn i en skyttegrav och ber dem ducka för kulorna så att de inte tar någon skada. Men att ducka från ett hav av glödande kulor är inte lätt, när båda de stridande parterna ligger i olika ändar av samma skyttegrav. Föräldrarna sätter på musik eller en film för att barnen ska slippa höra kulsprutorna, för att de ska slippa se blodet som rinner från mamma, från pappa. Mamma och pappa försöker plåstra om sina sår så att de inte ska synas och förklarar sedan för barnen att det bara är köttsår. Men barnen vet var mammas och pappas hjärta sitter, och de ser hur blodet droppar som tårar ur deras ögon. Finns det något värre? Kan det verkligen finnas något värre?

Jag tror det. Jag tror att hemskheter som sker i öppenhet är illa, men hemskheter som sker i smyg är värre. Otroheten var värre därför att den ledde fram till skilsmässan och tårarna. Smygandet på hotellrum, de hemliga sms som skickats, de bedragande kärleksförklaringarna makarna emellan innan de fullständiga konsekvenserna brakade lös. Otroheten är i mångt och mycket samma sak som skilsmässa – fast i smyg. Den är vapentillverkaren, som placerade makarnas fingeravtryck på kulorna.

Vad är värre än slaveri? Vad är värre än rasism? Svaret är enkelt. Det som egentligen är samma sak, fast i smyg. Det som egentligen är samma sak, fast som ser bättre ut. Det som har ett fårskinn på utsidan, men en grå vargpäls full av loppor på insidan. Det som på utsidan ser ut som ett vanligt parti med riksdagsambitioner, men som på insidan fantiserar om rakade hjässor. Det, gott folk, det är värre än rasism.

Invandrare i Sverige är hjältar. Varför då? För att de överlever. För att de på något sätt överlever. För att de klarar av konststycket att leva i en miljö där de aldrig är en son eller dotter, eller ens en nära släkting, i hushållet Sverige. En miljö där det vita och välbärgade Sverige räckte ut sina armar för att ta emot dem i landet, men vars armar aldrig är vidöppna.

Problemet är inte, som en del tror, att regeringens integrationspolitik har misslyckats. Problemet är att folkets armar alltid pekar, aldrig omfamnar. Problemet är att våra invandrare, som borde ses som de största hjältarna i vårt land, aldrig blir välkomnade som en del av familjen. Problemet är att våra utsträckta armar visar med största möjliga tydlighet att de är välkomna ”hit, men inte längre”. En armslängds avstånd får vara nära nog.

Ni förstår, det som sker i smyg är ofta värre än det som sker öppet. Den svenska smygrasismen, som sitter djupare i den svenska folksjälen än någon vill erkänna, kan se menlös ut på utsidan men när de fullständiga konsekvenserna brakar lös måste Sverige säga åt sina invandrare att ducka i skyttegraven. Där är de dömda att ligga och hoppas kulorna bara ska nudda, aldrig träffa. Och till att hoppas att de på något sätt ska undgå att se orden som är inristade på kulornas bortre sida. ”Mest i vägen. Du är mest i vägen.” För vapentillverkaren – som gör allt den kan för att sätta svenska folkets fingeravtryck på kulorna – tillhör ett parti som menar sig vara svenska demokrater.

Det som är värre än rasisters kala skallar är rasister som är smarta nog att behålla håret. Det som är värre än rasister som vägrar räcka de behövande sin hand, är rasister som med välkammat hår räcker ut sin arm och säger ”hit, men inte längre”. Det som är värre än rasister som demonstrerar på gator och torg är rasister som tar på sig slips och kavaj, snyggar till frisyren, kallar sig politiker och som just nu är på väg rakt in i Sveriges riksdag.

Och vad som är långt mycket mer skrämmande är att om de lyckas ta sig dit, så har de inte kommit dit genom en statskupp. De är folkvalda.

Jens Charlieson.

Med sikte på de onådda folken.

Jag vill inte debattera bort 2010-talet. Nästan en tiondedel av mitt liv kommer att spenderas under innestående decennium och jag vill verkligen inte debattera bort det. Jag vill inte analysera bort det. Jag vill inte be den blödande mannen att vänta medan jag sätter kniven som genomborrat honom under mikroskopet. Istället vill jag totalt ignorera kniven, totalt ignorera mikroskopet, totalt ignorera blodet som redan spillts och ge allt som finns i min varelse för såret ska läka. Livet räddas. Evigheten säkras.

Många säger att man inte ska gråta över spilld mjölk. De är säkert kloka ord, men ibland var mjölken för god för att låta bli. Om jag om tio år tar tid för kontemplation och tänker över det gångna årtiondet, och ser tio år av argumenterande och debatterande, av att jaga människor som inte ville komma och åt att ena dem som ville gå åt olika håll – ja, då hoppas jag att jag gråter. Då hoppas jag att den spillda mjölken blir som grovsalt i öppna sår i mitt hjärta. Ett decennium är en lång tid och jag vill spendera det med blicken fastsvetsad på det uppdrag vi fått.

Jag är kallad av Gud. För folk som inte är vana vid att läsa Bibeln kan sådana ord lätt låta förmätna. För folk som gärna läser Bibeln blir sådana ord lätt alldeles för stora och mystiska. Att jag är kallad av Gud gör mig inte på något sätt unik. Det är vi alla. Många kämpar hysteriskt med att ta reda på vad deras kallelse är och slösar ändlösa år för att till slut inse att den unika kallelsen både var helt unik och inte alls. Unik, därför att den kom direkt ifrån Gud. Inte alls, därför att grannen, barndomsvännen, mostern, Zlatan och Saddam Hussein hade samma kallelse.

Uppdraget. Det stora, makalösa uppdraget. Gå ut i hela världen. Alla folk. Gör lärjungar. Döp dem. Bota sjuka. Kasta ut onda andar. Väck upp döda.

Mer specifikt än så behöver det inte vara för mig. Mer unikt vill jag inte ha, mer fantastiskt kunde jag inte få. Jag kan nu välja att spendera detta decennium med att analysera detaljerna i vad min del i detta stora räddningsprojekt kommer att vara, och jag kommer då finna mig själv med välsaltade sår, gråtandes över tio års spilld mjölk. Eller kan jag välja att limma mina ögon, mina öron, mina tankar, mitt hjärta vid uppdraget; de onådda folken. Jag kan välja att göra allt annat irrelevant. Först när det stora uppdraget är det enda som betyder något, kan jag förstå varför mina fingrar trivs så bra på ett tangentbord. Först då kan du förstå varför en mikrofon känns så naturlig i din hand. Först då kan vi förstå hur förmätet det vore att ens för en kort sekund önska oss någon annan kallelse. Det är när detaljerna hamnar ur fokus som vi kan se. Och bara när allt jag ser är världens onådda vågar jag lita på mina ögon.

Gud har aldrig kallat mig att debattera. Gud har aldrig kallat mig att analysera. Sådant brukar mest kosta tid och tid är just vad den blödande mannen inte har. Jag vill ignorera kniven, ignorera blodet och bara se mannen. Den onådde. Han måste få höra. Hans sår måste helas, hans liv måste räddas och hans evighet måste säkras. Det är bara när jag sysslar med det som jag vet att jag och Jesus spelar i samma lag. Och får jag inte spela i hans lag så vill jag inte vara med.

Jens Charlieson

Kunskap allena.

Kunskap är en märklig sak. Brist på den kan få folk att gå under. För mycket av den – eller på fel sätt – kan göra oss uppblåsta. Jag har studerat på högskolan ett litet tag nu och flera gånger har jag kommit på mig själv sittandes i soffan med ny information och känt mig förfärligt stolt. För det är en speciell känsla att kunna det rätta svaret i en frågesport. Det är en speciell känsla att kunna leverera förklaring till de komplexa ting som ett samtal nuddar vid, eller att kunna de rätta orden som förklarar ett fenomen som för andra bara är en bekant känsla.

Ändlösa timmar har jag spenderat framför suddiga texter med rader utan början, utan slut. Jag har faktiskt lärt mig en hel del, och det går ju inte att förneka att min nya kunskap är mycket värd. Kunskapen är livsviktig. Utan den är vi värnlösa, och ju mer av den vi har desto lättare kan vi använda oss av den insikt och vishet vi fått. Men kunskap är inte detsamma som insikt. Det är inte lika värdefullt som vishet. Och jag har ibland irriterats över hur nöjd jag har varit över nyförvärvad kunskap när det enda den ger mig är en tillfredställelse över att veta vad andra inte vet. Jag skäms när jag hör mig själv använda ord jag nyss lärt mig som om de var självklarheter. Det händer ibland. Då skäms jag. Inte för att rätten att använda dem inte skulle ha tillfallit mig eller för att de uttalas med viss ovana, utan därför att jag vet varför jag valde det fina ordet framför det vardagliga.

När kunskapen kommer dundrande in i våra liv så slinker det gärna med ett litet – jo, väldigt litet – frö av högmod. Och det är inte så konstigt. Vi vill veta mer om världen, och vi bör ivra efter ny kunskap. Men man kan undra hur det kommer sig att man så gärna delar med sig av sin kunskap istället för att låta någon annan briljera. Man kan ställa sig frågan – men för det krävs mod – vad anledningen egentligen är till att man förmedlar sin kunskap till sina vänner och främlingar. För att de vill höra eller för att man vill att de ska höra? Svaret på en sådan fråga har ofta svidit. Det svider när jag ser min iver att på något sätt få in i samtalen alla böcker jag läst i ämnet. För nog vet jag mycket väl det uppenbara. Och nog vet även den som berömmer sig av sin kunskap det uppenbara. Det som är så självklart att man drar sig från att säga det, så naturligt att ingen vågar ifrågasätta det. Så bortglömt att få tycks minnas.

Ja, mitt i min stolthet över allt jag kan så är det självklara smärtsamt uppenbart.

Jag blir ingen bättre människa för att jag läser Shakespeare.

Om det ändå vore så enkelt.

1776 skrev Thomas Jefferson det klassiska dokumentet The Declaration of Independence. Det är en ganska lång text, skriven på gammal engelska, och jag har läst den. Jag har studerat den och analyserat den. Jag har jämfört den med dagens USA och jag har jämfört den med dåtidens USA. Jag har läst vad han skrev om slaveri och undrat hur mycket effekt det egentligen hade. Jag lärde mig mycket, och det är jag glad för. Och jag vill så gärna tro att det gör mig till en bättre människa. Till en godare dito. Men aldrig någonsin har kunskap allena haft den effekten. Den måste kombineras med insikt, med vishet, med tro.

Kunskap är en märklig sak. Brist på den kan få ett folk att gå under. För mycket kunskap – eller på fel sätt – gör oss uppblåsta. Högmodiga. Och det där lilla – väldigt lilla – fröet som gärna slinker med den nya kunskapen tenderar att växa.

Till ett träd. Ett träd av kunskap.

På gott och ont.

Jens Charlieson