Kunskap allena.

Kunskap är en märklig sak. Brist på den kan få folk att gå under. För mycket av den – eller på fel sätt – kan göra oss uppblåsta. Jag har studerat på högskolan ett litet tag nu och flera gånger har jag kommit på mig själv sittandes i soffan med ny information och känt mig förfärligt stolt. För det är en speciell känsla att kunna det rätta svaret i en frågesport. Det är en speciell känsla att kunna leverera förklaring till de komplexa ting som ett samtal nuddar vid, eller att kunna de rätta orden som förklarar ett fenomen som för andra bara är en bekant känsla.

Ändlösa timmar har jag spenderat framför suddiga texter med rader utan början, utan slut. Jag har faktiskt lärt mig en hel del, och det går ju inte att förneka att min nya kunskap är mycket värd. Kunskapen är livsviktig. Utan den är vi värnlösa, och ju mer av den vi har desto lättare kan vi använda oss av den insikt och vishet vi fått. Men kunskap är inte detsamma som insikt. Det är inte lika värdefullt som vishet. Och jag har ibland irriterats över hur nöjd jag har varit över nyförvärvad kunskap när det enda den ger mig är en tillfredställelse över att veta vad andra inte vet. Jag skäms när jag hör mig själv använda ord jag nyss lärt mig som om de var självklarheter. Det händer ibland. Då skäms jag. Inte för att rätten att använda dem inte skulle ha tillfallit mig eller för att de uttalas med viss ovana, utan därför att jag vet varför jag valde det fina ordet framför det vardagliga.

När kunskapen kommer dundrande in i våra liv så slinker det gärna med ett litet – jo, väldigt litet – frö av högmod. Och det är inte så konstigt. Vi vill veta mer om världen, och vi bör ivra efter ny kunskap. Men man kan undra hur det kommer sig att man så gärna delar med sig av sin kunskap istället för att låta någon annan briljera. Man kan ställa sig frågan – men för det krävs mod – vad anledningen egentligen är till att man förmedlar sin kunskap till sina vänner och främlingar. För att de vill höra eller för att man vill att de ska höra? Svaret på en sådan fråga har ofta svidit. Det svider när jag ser min iver att på något sätt få in i samtalen alla böcker jag läst i ämnet. För nog vet jag mycket väl det uppenbara. Och nog vet även den som berömmer sig av sin kunskap det uppenbara. Det som är så självklart att man drar sig från att säga det, så naturligt att ingen vågar ifrågasätta det. Så bortglömt att få tycks minnas.

Ja, mitt i min stolthet över allt jag kan så är det självklara smärtsamt uppenbart.

Jag blir ingen bättre människa för att jag läser Shakespeare.

Om det ändå vore så enkelt.

1776 skrev Thomas Jefferson det klassiska dokumentet The Declaration of Independence. Det är en ganska lång text, skriven på gammal engelska, och jag har läst den. Jag har studerat den och analyserat den. Jag har jämfört den med dagens USA och jag har jämfört den med dåtidens USA. Jag har läst vad han skrev om slaveri och undrat hur mycket effekt det egentligen hade. Jag lärde mig mycket, och det är jag glad för. Och jag vill så gärna tro att det gör mig till en bättre människa. Till en godare dito. Men aldrig någonsin har kunskap allena haft den effekten. Den måste kombineras med insikt, med vishet, med tro.

Kunskap är en märklig sak. Brist på den kan få ett folk att gå under. För mycket kunskap – eller på fel sätt – gör oss uppblåsta. Högmodiga. Och det där lilla – väldigt lilla – fröet som gärna slinker med den nya kunskapen tenderar att växa.

Till ett träd. Ett träd av kunskap.

På gott och ont.

Jens Charlieson