Ett gammalt minne.

Jag såg en gammal man gå fram till kanten uppe på ett litet berg. De sista stegen inkluderade en laddning, som man brukar göra om man ska försöka kasta något riktigt långt. Ingen trodde att den skulle komma särskilt långt, men branten gjorde det möjligt även för en gammal man att slunga iväg något en ganska bra bit.

När han hade kastat den kom han tillbaka till klungan av människor. De jublade. Vi jublade. Han dansade. Där fanns ingen musik, men han dansade. Ett rynkigt ansikte smyckades av hans tandlösa leende. Han var brunbränd, som de flesta andra i regionen. Annars minns jag inte mycket om honom – bar han kanske en mössa? Hade han kanske en för stor rutig kavaj? Kanske, jag minns inte säkert. Men jag minns att han dansade.

Långt nerför det lilla bergets sluttning låg käppen han inte hade klarat sig utan tidigare. Den kändes malplacerad där bland stenar och små buskar, men den dagen hade den känts ännu mer märklig i den gamla mannens hand. För han dansade obehindrat. Jag gick fram till stupet och såg ner på en käpp som hade förbrukat sitt syfte. Det, mina vänner, var en sight for sore eyes.

Jens Charlieson