Det är jag. Nästan.

Vi är ändå väldigt lika varandra, du och jag.

Ibland vet vi inte var vi ska göra av händerna. Då väljer vi mellan fickor och ryggen. Vi springer med tusen andetag i minuten för att hinna med bussen. När vi misslyckas låtsas vi inte bry oss det minsta. Vi hoppas slippa ta det sista ur mjölkpaketet. Vi bemödar oss gärna med att öppna ett nytt.

Vi sover våra timmar, jobbar våra timmar, leker våra timmar och grubblar, filosoferar, tänker varje sekund av varje timme. Vi hoppas att livet ska bli bra. Vi hoppas att busschauffören ska vara barmhärtig, att någon som gillar gammal mjölk med smak av kylskåp ska sitta bredvid oss vid frukostbordet, att bara fåglar med vacker stämma ska väcka oss efter att vi sovit våra timmar.

Vi är väldigt lika varandra. Du och jag. Och alla andra. På sätt och vis känner man alla. Man vet ungefär hur de har det. Jag vet ungefär hur du har det. Och om du tänker efter så vet du säkert en hel del om hur jag har det.

Människan, kanske man skulle kunna säga, är som något med flera olika lager. Längst in i kärnan, innanför alla skal, innanför alla lager, är vi alla väldigt lika. Identiska, faktiskt. Först långt ut vid skalet finns skillnaderna. Ålder. Lön. Intressen. Modersmål. Hudfärg.

Det är i de yttersta skalen hos en människa som vissa är vita och vissa svarta. Som vissa är rika och vissa fattiga. Det är i dessa yttersta skal vi hittar svält och överflöd. Det är här ens barn överlever eller dör av en rejäl diarré. Det är här vi sitter på kalla tidningar i ett gatuhörn och hoppas att någon ska släppa ner ett mynt eller två. Det är här vi blir våldtagna. Det är här vi utnyttjas. Det är här vi lider av cancer, AIDS, diabetes och migrän. Det är i de yttersta lagren hos en människa som man kan skilja en från en annan. För innerst inne är vi alla precis som jag. Traffiking-offret, den hemlöse, den sjuke, den våldtagna, den svältande. Alla är precis som jag. Egentligen.

Och plötsligt har avståndet mellan mig – med min lägenhet, med mina kläder, mitt kylskåp, min dator – och en man i min ålder i ett flyktingläger i Afrika – med sitt tält, sitt klädesplagg, sitt icke-kylskåp, sin icke-dator – krympt till en millimeter. Plötsligt är jag han. Plötsligt slåss jag om en kanna rent vatten för att min lilla dotter, min lilla Elise, ska överleva.

Plötsligt är vi skrämmande lika, han och jag.

Så lika att jag väljer att blunda. Så lika att jag väljer att tro att jag på min kalla tidning i gatuhörnet ändå bara skulle köpa sprit. Och så hoppas jag att jag aldrig någonsin kommer att tänka den hemska tanken, den fullständigt otänkbara tanken…

Det kunde varit jag.

Eller ännu värre.

Det är jag. Nästan.