Rasism - och vad som värre är.

[uppdaterad]

En slav i den amerikanska söderns historia fick ofta leva i deras ägares hushåll. Ibland bodde de i samma hus som den vita familjen som alltid – i jämförelse med slaven – var otroligt välbärgad, men oftast fanns något annat hus på gården där de fick spendera sina nätter. De vita, rika familjerna tog oftast hyfsat väl hand om sina slavar; de fick mat för magen, kläder för kroppen, tak över huvudet. Det var nämligen viktigt för ägarna att deras slavar var starka och friska. Annars var de inga goda slavar. Annars var de mest i vägen. Dessa slavar fick alltså ofta bo under hyfsade förhållanden i anslutning till deras nya familj – men de blev aldrig välkomnade som en del av familjen. De var aldrig en son eller dotter, eller ens en avlägsen släkting, i hushållet. En slav var en som inte riktigt hörde hemma. De vitas armar tog in dem i landet men armarna var aldrig vidöppna. Armarna pekade alltid, omfamnade aldrig. De utsträckta armarna hjälpte dem ur båten, in i landet, in i hushållet. Men armarna förblev utsträckta och visade med största möjliga tydlighet att slavarna var välkomna ”hit, men inte längre”. En armslängds avstånd fick vara nära nog.

Finns det något värre än slaveri? Finns det något värre än rasism? Jag tror det. Finns det något värre än att äkta makar skiljer sig på grund av den ena partens otrohet? En skilsmässa drar ner barn i en skyttegrav och ber dem ducka för kulorna så att de inte tar någon skada. Men att ducka från ett hav av glödande kulor är inte lätt, när båda de stridande parterna ligger i olika ändar av samma skyttegrav. Föräldrarna sätter på musik eller en film för att barnen ska slippa höra kulsprutorna, för att de ska slippa se blodet som rinner från mamma, från pappa. Mamma och pappa försöker plåstra om sina sår så att de inte ska synas och förklarar sedan för barnen att det bara är köttsår. Men barnen vet var mammas och pappas hjärta sitter, och de ser hur blodet droppar som tårar ur deras ögon. Finns det något värre? Kan det verkligen finnas något värre?

Jag tror det. Jag tror att hemskheter som sker i öppenhet är illa, men hemskheter som sker i smyg är värre. Otroheten var värre därför att den ledde fram till skilsmässan och tårarna. Smygandet på hotellrum, de hemliga sms som skickats, de bedragande kärleksförklaringarna makarna emellan innan de fullständiga konsekvenserna brakade lös. Otroheten är i mångt och mycket samma sak som skilsmässa – fast i smyg. Den är vapentillverkaren, som placerade makarnas fingeravtryck på kulorna.

Vad är värre än slaveri? Vad är värre än rasism? Svaret är enkelt. Det som egentligen är samma sak, fast i smyg. Det som egentligen är samma sak, fast som ser bättre ut. Det som har ett fårskinn på utsidan, men en grå vargpäls full av loppor på insidan. Det som på utsidan ser ut som ett vanligt parti med riksdagsambitioner, men som på insidan fantiserar om rakade hjässor. Det, gott folk, det är värre än rasism.

Invandrare i Sverige är hjältar. Varför då? För att de överlever. För att de på något sätt överlever. För att de klarar av konststycket att leva i en miljö där de aldrig är en son eller dotter, eller ens en nära släkting, i hushållet Sverige. En miljö där det vita och välbärgade Sverige räckte ut sina armar för att ta emot dem i landet, men vars armar aldrig är vidöppna.

Problemet är inte, som en del tror, att regeringens integrationspolitik har misslyckats. Problemet är att folkets armar alltid pekar, aldrig omfamnar. Problemet är att våra invandrare, som borde ses som de största hjältarna i vårt land, aldrig blir välkomnade som en del av familjen. Problemet är att våra utsträckta armar visar med största möjliga tydlighet att de är välkomna ”hit, men inte längre”. En armslängds avstånd får vara nära nog.

Ni förstår, det som sker i smyg är ofta värre än det som sker öppet. Den svenska smygrasismen, som sitter djupare i den svenska folksjälen än någon vill erkänna, kan se menlös ut på utsidan men när de fullständiga konsekvenserna brakar lös måste Sverige säga åt sina invandrare att ducka i skyttegraven. Där är de dömda att ligga och hoppas kulorna bara ska nudda, aldrig träffa. Och till att hoppas att de på något sätt ska undgå att se orden som är inristade på kulornas bortre sida. ”Mest i vägen. Du är mest i vägen.” För vapentillverkaren – som gör allt den kan för att sätta svenska folkets fingeravtryck på kulorna – tillhör ett parti som menar sig vara svenska demokrater.

Det som är värre än rasisters kala skallar är rasister som är smarta nog att behålla håret. Det som är värre än rasister som vägrar räcka de behövande sin hand, är rasister som med välkammat hår räcker ut sin arm och säger ”hit, men inte längre”. Det som är värre än rasister som demonstrerar på gator och torg är rasister som tar på sig slips och kavaj, snyggar till frisyren, kallar sig politiker och som just nu är på väg rakt in i Sveriges riksdag.

Och vad som är långt mycket mer skrämmande är att om de lyckas ta sig dit, så har de inte kommit dit genom en statskupp. De är folkvalda.

Jens Charlieson.

Med sikte på de onådda folken.

Jag vill inte debattera bort 2010-talet. Nästan en tiondedel av mitt liv kommer att spenderas under innestående decennium och jag vill verkligen inte debattera bort det. Jag vill inte analysera bort det. Jag vill inte be den blödande mannen att vänta medan jag sätter kniven som genomborrat honom under mikroskopet. Istället vill jag totalt ignorera kniven, totalt ignorera mikroskopet, totalt ignorera blodet som redan spillts och ge allt som finns i min varelse för såret ska läka. Livet räddas. Evigheten säkras.

Många säger att man inte ska gråta över spilld mjölk. De är säkert kloka ord, men ibland var mjölken för god för att låta bli. Om jag om tio år tar tid för kontemplation och tänker över det gångna årtiondet, och ser tio år av argumenterande och debatterande, av att jaga människor som inte ville komma och åt att ena dem som ville gå åt olika håll – ja, då hoppas jag att jag gråter. Då hoppas jag att den spillda mjölken blir som grovsalt i öppna sår i mitt hjärta. Ett decennium är en lång tid och jag vill spendera det med blicken fastsvetsad på det uppdrag vi fått.

Jag är kallad av Gud. För folk som inte är vana vid att läsa Bibeln kan sådana ord lätt låta förmätna. För folk som gärna läser Bibeln blir sådana ord lätt alldeles för stora och mystiska. Att jag är kallad av Gud gör mig inte på något sätt unik. Det är vi alla. Många kämpar hysteriskt med att ta reda på vad deras kallelse är och slösar ändlösa år för att till slut inse att den unika kallelsen både var helt unik och inte alls. Unik, därför att den kom direkt ifrån Gud. Inte alls, därför att grannen, barndomsvännen, mostern, Zlatan och Saddam Hussein hade samma kallelse.

Uppdraget. Det stora, makalösa uppdraget. Gå ut i hela världen. Alla folk. Gör lärjungar. Döp dem. Bota sjuka. Kasta ut onda andar. Väck upp döda.

Mer specifikt än så behöver det inte vara för mig. Mer unikt vill jag inte ha, mer fantastiskt kunde jag inte få. Jag kan nu välja att spendera detta decennium med att analysera detaljerna i vad min del i detta stora räddningsprojekt kommer att vara, och jag kommer då finna mig själv med välsaltade sår, gråtandes över tio års spilld mjölk. Eller kan jag välja att limma mina ögon, mina öron, mina tankar, mitt hjärta vid uppdraget; de onådda folken. Jag kan välja att göra allt annat irrelevant. Först när det stora uppdraget är det enda som betyder något, kan jag förstå varför mina fingrar trivs så bra på ett tangentbord. Först då kan du förstå varför en mikrofon känns så naturlig i din hand. Först då kan vi förstå hur förmätet det vore att ens för en kort sekund önska oss någon annan kallelse. Det är när detaljerna hamnar ur fokus som vi kan se. Och bara när allt jag ser är världens onådda vågar jag lita på mina ögon.

Gud har aldrig kallat mig att debattera. Gud har aldrig kallat mig att analysera. Sådant brukar mest kosta tid och tid är just vad den blödande mannen inte har. Jag vill ignorera kniven, ignorera blodet och bara se mannen. Den onådde. Han måste få höra. Hans sår måste helas, hans liv måste räddas och hans evighet måste säkras. Det är bara när jag sysslar med det som jag vet att jag och Jesus spelar i samma lag. Och får jag inte spela i hans lag så vill jag inte vara med.

Jens Charlieson

Kunskap allena.

Kunskap är en märklig sak. Brist på den kan få folk att gå under. För mycket av den – eller på fel sätt – kan göra oss uppblåsta. Jag har studerat på högskolan ett litet tag nu och flera gånger har jag kommit på mig själv sittandes i soffan med ny information och känt mig förfärligt stolt. För det är en speciell känsla att kunna det rätta svaret i en frågesport. Det är en speciell känsla att kunna leverera förklaring till de komplexa ting som ett samtal nuddar vid, eller att kunna de rätta orden som förklarar ett fenomen som för andra bara är en bekant känsla.

Ändlösa timmar har jag spenderat framför suddiga texter med rader utan början, utan slut. Jag har faktiskt lärt mig en hel del, och det går ju inte att förneka att min nya kunskap är mycket värd. Kunskapen är livsviktig. Utan den är vi värnlösa, och ju mer av den vi har desto lättare kan vi använda oss av den insikt och vishet vi fått. Men kunskap är inte detsamma som insikt. Det är inte lika värdefullt som vishet. Och jag har ibland irriterats över hur nöjd jag har varit över nyförvärvad kunskap när det enda den ger mig är en tillfredställelse över att veta vad andra inte vet. Jag skäms när jag hör mig själv använda ord jag nyss lärt mig som om de var självklarheter. Det händer ibland. Då skäms jag. Inte för att rätten att använda dem inte skulle ha tillfallit mig eller för att de uttalas med viss ovana, utan därför att jag vet varför jag valde det fina ordet framför det vardagliga.

När kunskapen kommer dundrande in i våra liv så slinker det gärna med ett litet – jo, väldigt litet – frö av högmod. Och det är inte så konstigt. Vi vill veta mer om världen, och vi bör ivra efter ny kunskap. Men man kan undra hur det kommer sig att man så gärna delar med sig av sin kunskap istället för att låta någon annan briljera. Man kan ställa sig frågan – men för det krävs mod – vad anledningen egentligen är till att man förmedlar sin kunskap till sina vänner och främlingar. För att de vill höra eller för att man vill att de ska höra? Svaret på en sådan fråga har ofta svidit. Det svider när jag ser min iver att på något sätt få in i samtalen alla böcker jag läst i ämnet. För nog vet jag mycket väl det uppenbara. Och nog vet även den som berömmer sig av sin kunskap det uppenbara. Det som är så självklart att man drar sig från att säga det, så naturligt att ingen vågar ifrågasätta det. Så bortglömt att få tycks minnas.

Ja, mitt i min stolthet över allt jag kan så är det självklara smärtsamt uppenbart.

Jag blir ingen bättre människa för att jag läser Shakespeare.

Om det ändå vore så enkelt.

1776 skrev Thomas Jefferson det klassiska dokumentet The Declaration of Independence. Det är en ganska lång text, skriven på gammal engelska, och jag har läst den. Jag har studerat den och analyserat den. Jag har jämfört den med dagens USA och jag har jämfört den med dåtidens USA. Jag har läst vad han skrev om slaveri och undrat hur mycket effekt det egentligen hade. Jag lärde mig mycket, och det är jag glad för. Och jag vill så gärna tro att det gör mig till en bättre människa. Till en godare dito. Men aldrig någonsin har kunskap allena haft den effekten. Den måste kombineras med insikt, med vishet, med tro.

Kunskap är en märklig sak. Brist på den kan få ett folk att gå under. För mycket kunskap – eller på fel sätt – gör oss uppblåsta. Högmodiga. Och det där lilla – väldigt lilla – fröet som gärna slinker med den nya kunskapen tenderar att växa.

Till ett träd. Ett träd av kunskap.

På gott och ont.

Jens Charlieson

Mirakelberättelser i all ära.

Alla gillar mirakelberättelser. Kristna och muslimer. Hinduer och buddhister. Ateister och humanister. Gnostiker och Agnostiker. Alla. En del gillar att höra dem för att det ger dem ytterligare en chans att hitta ett litet hål i en berättelse för att, som de ser det, spräcka en bubbla av falska förhoppningar. Men de tillhör undantagen. De flesta är bara allmänt fascinerade av att höra hur någon sjuk blev frisk eller hur ingripanden från änglar har förhindrat bilolyckor. Alla – nåja, de flesta – tycker att sådant är väldigt fascinerande.

En del lyssnar och är fascinerade trots att de inte tror på berättelserna de hör. Jag tror på dem. Jag har svårt att låta bli. Det är svårt att övertyga sina ögon om att de inte har sett vad de har sett. Det går, men det är svårt. Vad ska jag säga till mina ögon när de berättar att den rullstolsbundne kommer gående mot mig?

Jorden översvämmas av människor som letar efter mirakler. Människor som behöver ett mirakel mer än de behöver bröd och vatten. De är tiotusentals. För många av dem känns miraklerna omöjliga att hitta, men ibland – när de minst anar det – så dyker det upp en ledtråd. Likt en pusselbit säger ledtråden inte mycket utan sitt större sammanhang, men den tänder ett hopp om något större. I sin desperation efter ett mirakel frågar de alla gudar de kan namnet på var, var, VAR miraklet finns. De frågar sina vänner. Sina förfäder. De frågar ödet. Ödet ger dem inget svar, men plötsligt hittar de en pusselbit. En liten, liten ledtråd som trots sin ringhet förmedlar hopp som inget annat i världen kunnat ge.

För en liten tid sedan lyssnade jag på P1 och hörde om ett mordfall i Sverige som hade lösts med hjälp av den minsta lilla ledtråden. En man slog ihjäl två kvinnor i Halland. Några månader dessförinnan hade mannen träffat en annan tjej i en annan del av landet. De hade pratat och bytt mobilnummer, sedan sagt hejdå. Just den kvällen, just den minuten, då han mördade kvinnorna hade tjejen han träffat tidigare suttit hemma i sin lägenhet och haft tråkigt. Hon ville fördriva tiden med att skicka lite sms till folk hon inte haft kontakt med på ett tag, så hon skriver ”Vad gör du?”. Hon skickar sitt sms till honom och flera andra i hopp om att få igång en sms-konversation med någon av dem. Hon får inget svar från honom, men eftersom mannen tog emot hennes sms i exakt den stund då han slog ihjäl kvinnorna kunde de med hjälp av mobilmasterna placera honom på mordplatsen vid mordtillfället. Och när alla berättelser och vittnesmål samlats ihop så fanns det bara en enda misstänkt. Tack vare den lilla pusselbiten så stod mannen i domstolen inför allt folket och bekände det uppenbara:

- Jag är den ni letat efter.

På en pusselbit finns en bild av en blodig piska som hänger på tork över en buske med taggiga grenar.

På en pusselbit syns en bild av blodiga kindtänder som spottas ut och skägg som slits av.

En pusselbit visar en bild av grova järnspikar och ett skrik, och på en annan kan 30 silvermynt urskiljas.

Trots sin råhet ger pusselbitarna hopp. Mer hopp än alla fina historier. Mer hopp än alla mirakelberättelser som människorna hört. Mer tro än alla gudar de kan namnet på.

Kanske – om allt vill sig väl – får de senare i livet se sin pusselbit på sin plats i den stora bilden. Kanske – om vi lyckas väl – når deras livslånga jakt efter ett mirakel sitt mål, och långt mer än så. För alla ledtrådar pekar nämligen åt samma håll. När alla ledtrådar från alla mirakler och alla vittnesmål samlats ihop så finns det bara en – en enda – misstänkt. Och när anklagelsen kommer emot honom och han står ansikte mot ansikte med skaran av behövande som så länge har letat efter sitt mirakel, så ler han. Han ser hoppet i folkets ögon. Han ser människor vars liv snart är förvandlade, vars kroppar snart är friska, vars sorg snart är över. Han ser dem som tidigare knappt vågat tro, men som nu inte kan låta bli. Folket öppnar sina knutna händer för att en sista gång jämföra pusselbiten med den ärrade mannen framför dem. Innan de hinner ställa den direkta frågan ler han på nytt, och säger:

- Jag är den ni letat efter.

De letade efter ett mirakel. De hittade mirakelgöraren.

Jens Charlieson

En mycket, mycket bra present.

Ibland är mat sådär riktigt ovanligt gott, så att man önskar att man aldrig blev mätt. Och så finns det vissa tillfällen när man smakar något som är så otroligt att man inte vet vart man ska ta vägen. Så gott, så att man måste lägga all sin energi på att inte äta för snabbt, för ju snabbare man äter desto tidigare kommer man sakna sin lilla matstund. När man trots tappra försök finner sig själv med bara en tugga kvar – eller kanske två små – ja, vad gör man då? Man njuter. Och man väntar in i det sista med att svälja.

För ett par dagar sedan fick jag en bok av Daniel Elvelyck. När jag läste om den på hans blogg några dagar tidigare så tyckte jag att jag kände igen titeln. Jag funderade ett slag på var jag hade hört talas om den tidigare och kom snart på att – jodå, det var ju Daniel som skrivit om den på sin blogg tidigare. Det första jag läste var dedikationen. Den var väldigt kort, men det var allt som behövdes för att fånga mig. Det var första tuggan, och sedan lade jag all min energi på att inte läsa för snabbt.

Min första kommentar om boken var att även om innehållet hade varit värdelöst så hade jag ändå älskat den, bara för språkets skull. Man måste låta det gå en liten tid innan man riktigt kan säga var på topp-5-listan den hamnar, men skulle språket vara den enda faktorn så hade guldet varit säkrat. Som Gene Edwards skriver vill jag kunna skriva. Och när min första bok är skriven så kommer jag glädja mig åt att det ännu anses fult att jämföra. Bredvid Usain Bolt är det svårt att se ut som en atlet. Bredvid Gene Edwards är det svårt att se ut som författare.

Jag fortsatte min kommentar med att säga att även om språket hade varit värdelöst så hade jag ändå älskat den, bara för innehållets skull. För innehållet är inget annat än guld.

A Tale of Three Kings, gott folk. Om förtal, smutskastning, heder, tro, brustna hjärtan, krossade drömmar. Och om ett nytt liv med nya drömmar och ett nytt hjärta, där bitterhet inte får plats och där förtalet inte biter.

Jag citerar dedikationen här. Läs den och köp sedan boken.

To the brokenhearted Christians coming out of authoritarian groups,
seeking solace, healing and hope. May you somehow recover
and go on with him who is liberty.

And to all brokenhearted Christians:

May you be so utterly healed that you can still answer the call of him
who asks for all because he is all.

När jag kom till sista kapitlet – vad gjorde jag då? Jag njöt. Och väntade in i det sista med att slå igen boken.

Jens Charlieson

Ett gammalt minne.

Jag såg en gammal man gå fram till kanten uppe på ett litet berg. De sista stegen inkluderade en laddning, som man brukar göra om man ska försöka kasta något riktigt långt. Ingen trodde att den skulle komma särskilt långt, men branten gjorde det möjligt även för en gammal man att slunga iväg något en ganska bra bit.

När han hade kastat den kom han tillbaka till klungan av människor. De jublade. Vi jublade. Han dansade. Där fanns ingen musik, men han dansade. Ett rynkigt ansikte smyckades av hans tandlösa leende. Han var brunbränd, som de flesta andra i regionen. Annars minns jag inte mycket om honom – bar han kanske en mössa? Hade han kanske en för stor rutig kavaj? Kanske, jag minns inte säkert. Men jag minns att han dansade.

Långt nerför det lilla bergets sluttning låg käppen han inte hade klarat sig utan tidigare. Den kändes malplacerad där bland stenar och små buskar, men den dagen hade den känts ännu mer märklig i den gamla mannens hand. För han dansade obehindrat. Jag gick fram till stupet och såg ner på en käpp som hade förbrukat sitt syfte. Det, mina vänner, var en sight for sore eyes.

Jens Charlieson

Kan du sänka volymen till 19 centimeter, tack.

Jag gillar vetenskapen. Att jag gillar vetenskapen hade jag egentligen inte behövt skriva, men ibland kan framförhållning hjälpa en att ducka för problem. Snart kommer nämligen några läsare tro att jag är emot vetenskapen, men nu har jag alltså undanröjt den minan. Praktiskt och bekvämt.

Det är lätt att glömma bort hur oerhört begränsad vetenskapen är. Den är inte så heltäckande som vi gärna vill tro (och låt mig redan nu påminna er om de första tre orden i denna text). Tänk om vetenskapen kunde ge oss svar på vad som finns förutom materia. Eller bara svar på ifall det överhuvudtaget finns något som inte är materia. Vetenskapen klarar av atomer alldeles förträffligt; molekyler och elektroner och allt annat i pytteland fixar den också bra. Vetenskapens försök (om det någonsin gjorts sådana) att ta reda på om det existerar saker som inte byggs upp av atomer och övriga saker man fick höra talas om på kemi- och fysiklektionerna, är att använda fel instrument till ändamålet. Ungefär som att mäta stereons volym med en linjal. Eller som att använda en världskarta för att hitta myror. Linjalens misslyckande betyder inte att linjalen är dålig. Och jag tror absolut att kartritarna gjort ett bra jobb, men trots det så kvalificerar sig inte en världskarta för myrjakt. På samma sätt så kan vetenskapen kan sina grejer – men bara sina grejer.

I tv-serien Vänner finns en scen när Joey – för att få fram en viss min – försöker räkna ut ett omöjligt mattetal. Han arbetar i serien som skådespelare och får vid ett tillfälle erbjudandet att dela med sig av sina erfarenheter till en klass av förhoppningsfulla blivande skådespelare. Han instruerar då sina elever att om de ska se riktigt förbryllade och chockade ut – som om de inte alls fattade vad som hänt eller höll på att hända – så skulle de försöka dividera 851 med 23 (säkert fel siffror, men close enough). Han försöker räkna ut det och ser ut som beställt; totalt förbryllad. Fattar ingenting. Fattar knappt frågan.

Om vetenskapen var en person och någon skulle fråga honom ifall Gud finns, så föreställer jag mig att han skulle fått just den minen. 851 dividerat med 23. Totalt förbryllad. Fattar ingenting. Fattar knappt frågan. Vetenskapen måste hålla sig till vad den kan; fysiska ting. Den kan varken tala för eller emot Gud eller djävul eller änglar eller himmel eller helvete eller evigt liv eller mirakler. Den är, helt enkelt, exkluderad från en sådan diskussion. Inget av detta är nämligen i huvudsak materia och kan så inte undersökas med vetenskapliga verktyg.

Jag förstår varför man ofta försöker använda vetenskapen som stöd för sin skepsis. Man tager ju, som det brukar heta, vad man haver. Ett ärtrör är inte mycket att sätta emot när en Sydafrikansk vithaj går till attack tjugo meter under havsytan. Trots det; om jag var dykaren som stirrade in i en stor käft av sylvassa tänder – hitom en hungrig hajmage – och allt jag hade var ett ärtrör så… Nog hade jag försökt. Men håll med om att det hade sett ganska fånigt ut.

När vetenskapen har kommit fram till att människan är ett resultat av ett naturligt urval så gör vetenskapen vad den måste göra i vissa lägen, nämligen att gissa. Den kan inte avgöra ifall det fanns någon gudomlig varelse som satte igång det hela, och den tvingas därför att gissa. Den säger ungefär såhär: ”Ponera att det inte finns någon Gud – hur skulle det då kunna gått till”. Resultatet av det antagandet är att våra förfäder en gång andades bäst under vattenytan. Vetenskapen har inte gjort något fel där – den måste gissa om saker som den inte vet något om – men det är trots allt bara en gissning. Undervisningen om vårt ursprung som svenska barn får i skolan är alltså till syvende och sist en gissning. Kanske en kvalificerad sådan, men inte desto mindre en gissning.

En del tycker att många berättelser i Bibeln är ologiska och osannolika och högst overkliga. Jag håller med – de är faktiskt helt otroligt osannolika. Om Gud inte finns, det vill säga. Bilden blir dock helt annorlunda om det nu skulle vara så att han faktiskt finns. Finns Gud så är han per definition övernaturlig och kan då rimligtvis göra övernaturliga saker. Detta betyder att om Gud finns så är det ologiskt att inte tro på övernaturliga saker (som att döda människor väcks till liv, blinda ser, döva hör, rullstolsburna går och annat sådan som tusentals människor vittnar om). Allt står och faller med den urgamla fråga som gäckat mänskligheten sedan hennes födelse; frågan som, mer än någon annan, är universell; frågan som varje mänsklig varelse genom all historia någon gång har ställt sig: Finns Gud? Om om det kan vetenskapen alltså inte säga något.

Frågar du mig så är svaret självklart – av för många anledningar för att lista här och nu. Frågar du vetenskapen så börjar den febrilt dividera 851 med 23 och fattar ingenting, fattar knappt frågan. Du får inget ja och inget nej. Du får inget ”förmodligen” och inget ”förmodligen inte”. Du får tystnad. Vakuum. Du får ett lika bra svar som om du frågar en linjal hur hög volymen är.

För övrigt är svaret på mattematiken 37. Med rätt instrument var 851 dividerat med 23 faktiskt riktigt lätt.

Jens Charlieson