När jag satt och körde bil för några kvällar sedan så slog en bra mening mig. Jag satt och filosoferade över hur saker och ting förändras i livet. Omständigheter förändras ju ofta, och som jag skrev i mitt förra inlägg så bör man lära sig att gilla förändring - för det kommer oundvikligen vara en del av ditt liv.
Men det finns ju en annan typ av förändring också - den typen som man själv kan påverka och göra något åt. Många säger att de så gärna skulle vilja förändras, att de önskar att detta och detta och detta och detta hade varit annorlunda i deras liv.
Den morgontrötte säger: "Åh, om jag bara kunde lära mig att gå upp i tid på morgonen..."
Kleptomanen säger: "Tänk vad fantastiskt det vore om jag bara kunde hålla mina fingrar i styr"
Den otrogne säger: "Nej, från och med nu ska jag minsann inte vänsterprassla".
Många bestämmer sig för ett resultat ("från och med nu ska jag...") men man missar själva vägen dit. Man vet att man vill ha äpplepaj, men man glömmer bort ingredienserna. Och ugnen. Och grytvantarna.
Ingredienserna - för dessa skapar slutresultatet.
Ugnen - för ofta behövs hjälpmedel (eller bara hjälp).
Grytvantarna - för att inte bränna (ut) sig i de tappra försöken.
När jag satt där i bilen med snöflingor slungandes mot bilen så insåg jag följande:
Om något ska förändras så måste något förändras.
Tänk på den. En gång till. Om något ska kunna förändras så måste ju faktiskt något förändras. Den morgontrötte kanske måste förändra tiden han går och lägger sig på kvällen, för att lyckas med sitt beslut att orka gå upp på morgonen. Kanske måste han köpa en Kalle Anka-väckarklocka, eller bara ställa väckarklockan i andra änden av lägenheten. Tja, mer kreativa idéer än dessa kanske behövs, men ni förstår vad jag menar.
För utan förändring kommer faktiskt ingen förändring att ske. "Men jag vill inte förändra något! Jag vill bara att saker ska förändras!" Lugn bara. Koppla av. Årsskiftet är nära. Du kan ju alltid ge ett nytt nyårslöfte.
----------------
2009-01-01, 00:13 "Från och med nu ska jag minsann..."
tisdag 25 november 2008
fredag 21 november 2008
"I'll do my best, and He'll take care of the rest"
För ett gäng år sedan var det någon som sade något väldigt bra om förändring. Många försöker ju febrilt hålla kvar allt på exakt samma sätt som det alltid har varit, de minns de fornstora dagarna, de minns hur mycket bättre allt var förr. Han sade:
"Det enda som är konstant är förändring". Eller, i andra ord; det enda som aldrig kommer att förändras är att saker och ting alltid kommer att förändras. Förändring kommer alltid att vara en stor del av våra liv, så det bästa man kan göra åt det är inte att hårt klamra sig fast vid allt, utan att bara inse att förändring kommer oundvikligen att ske. Livet förändras. Omständigheter förändras.
En annan sak som många tror stenhårt på - förutom att de kan leva förändringslöst - är att när de är nere på botten så kan de lyfta sig själva. Ungefär som att ta ett stadigt tag i ens eget hår och dra riktigt hårt uppåt. Dra på bara - men du kommer aldrig kunna lyfta dig själv. Jag har tidigare i min blogg skrivit om konsekvenserna av att "satsa på sig själv", så jag ska inte gå in på det idag.
I tecknade filmer och sagor kan man lyfta sig själv. Kalle Ankas icke-vän på julafton lyfter sig själv med en snara, Piff & Puff är också duktiga på det. Matadoren försöker febrilt när Ferdinand vägrar stångas (men han blir bara flintskallig...)
Men, hörni, livet är ju ingen saga (även om det faktiskt kan vara sagolikt!). Det går inte att lyfta sig själv. Någon som är högre upp måste sträcka sig ner och låna ut sina muskler.
Livet förändras. Acceptera det.
Men. Men. Men. Vem har sagt att det måste förändras på ett negativt sätt? Det finns ett liv där förändringarna som oundvikligen kommer bara pekar uppåt, där du går från, som man brukar säga, härlighet till härlighet. Och när stupet känns skrämmande nära, och ännu närmare, och väldigt nära, och just intill... Så finns det någon som är högre upp, som sträcker sig ner och lånar ut sina muskler. Och du lyfts upp.
Men först måste du släppa taget om ditt hår.
">
"Det enda som är konstant är förändring". Eller, i andra ord; det enda som aldrig kommer att förändras är att saker och ting alltid kommer att förändras. Förändring kommer alltid att vara en stor del av våra liv, så det bästa man kan göra åt det är inte att hårt klamra sig fast vid allt, utan att bara inse att förändring kommer oundvikligen att ske. Livet förändras. Omständigheter förändras.
En annan sak som många tror stenhårt på - förutom att de kan leva förändringslöst - är att när de är nere på botten så kan de lyfta sig själva. Ungefär som att ta ett stadigt tag i ens eget hår och dra riktigt hårt uppåt. Dra på bara - men du kommer aldrig kunna lyfta dig själv. Jag har tidigare i min blogg skrivit om konsekvenserna av att "satsa på sig själv", så jag ska inte gå in på det idag.
I tecknade filmer och sagor kan man lyfta sig själv. Kalle Ankas icke-vän på julafton lyfter sig själv med en snara, Piff & Puff är också duktiga på det. Matadoren försöker febrilt när Ferdinand vägrar stångas (men han blir bara flintskallig...)
Men, hörni, livet är ju ingen saga (även om det faktiskt kan vara sagolikt!). Det går inte att lyfta sig själv. Någon som är högre upp måste sträcka sig ner och låna ut sina muskler.
Livet förändras. Acceptera det.
Men. Men. Men. Vem har sagt att det måste förändras på ett negativt sätt? Det finns ett liv där förändringarna som oundvikligen kommer bara pekar uppåt, där du går från, som man brukar säga, härlighet till härlighet. Och när stupet känns skrämmande nära, och ännu närmare, och väldigt nära, och just intill... Så finns det någon som är högre upp, som sträcker sig ner och lånar ut sina muskler. Och du lyfts upp.
Men först måste du släppa taget om ditt hår.
">
fredag 31 oktober 2008
Wanna know how?
På busskuren ser man den nästan tydligast. Människans otillfredställelse. Människans leda på livet. Hon är ju så trött på det. De korta ord som skrivs med en blyertspenna eller med lägenhetsnyckelns egg lämnar med få undantag läsaren dyster. Jag tror ordet leda är en bra sammanfattning på det hela.
Människor vill ju så mycket men lyckas med så lite. De vill vara goda människor men ondskan inom dem bara växer. De vill vara lugna men temperamentet förbjuder dem. De vill leva med rena samveten, men synden stjäl möjligheten. De vill vara lyckliga, men tomheten ekar. De vill möta Gud, men hittar honom inte.
Människan vill leva rikt och tror naivt men desperat att hon gör detta genom att leva dyrt. Men bara två saker kan hända; antingen tar pengarna slut eller så gör de inte det. Båda sätten är väl beprövade och hopplösheten tilltar.
Människan vill leva lyckligt men lyckas bara leva glatt. På sin höjd. Likt den förlorade sonen tvingas hon snart inse att livet i glädje och fest är för torftigt, för kortsiktigt. För torrt. De båda insåg snart att de inte klarade av att skaffa sig livet de ville ha. Livet i lycka. Det var visst utom räckhåll.
Människan vill leva kärleksfullt. För hon har ju så mycket kärlek att ge. Men till vem ska hon ge den? Hon är ju rädd att den ska ta slut. Hon är ju rädd att ge den till fel person – kanske en person som sedan bara lämnar henne i sticket. Så hon ger den till någon hon vet inte kommer svika henne. Någon hon alltid kan lita på. Hon ödslar den på sig själv.
Människan vill möta Gud. Och de tror sig kunna hitta honom på platser han aldrig satt sin fot. I meditationen söker de efter Gud inom sig själva. Som om de redan hade honom. Hon söker i nyandligheten som om den eviga Guden skulle vara en ny företeelse. Hon söker i kyrkan för att bara hitta avdankade seder och traditioner, egentligen inte mycket annorlunda från de seder och traditioner hon hittar när hon söker i stadens moské. Till slut tvingas hon inse att det där med Gud kanske inte var något för henne, trots allt. I sin missnöjdhet med livet bestämmer hon sig för att förbli den Svensson samhället uppfostrade henne att vara. Kanske ger hon sitt yttersta i ett sista tappert försök att leva rikt genom att leva dyrt, att leva lyckligt genom att leva glatt eller att leva kärleksfullt genom att ge kärleken till sig själv. Men hon är så trött. Trött på livet och trött på sig själv. Trött på samhället och trött på ambitioner. De leder ju ändå ingenvart. Trött på pengar, på glädje och på kärlek som inte verkar räcka för att fylla tomheten. Trött på kyrkan som inte har vad Bibeln annonserar. Trött på allt.
Stackars människa. Aldrig ges hon någon ro. Törsten skriker inom henne. Den skriker att nu får det räcka. Att nu får det bära eller brista. Hon minns en urgammal vädjan från tårfyllda ögon. Hon minns den inte ordagrant, men på ett ungefär åtminstone. Det var väl något i stil med ”Kom till mig, alla ni som törstar…”
Stackars människa. Hon vill komma till Honom. Men hon vet inte hur.
'>http://
Människor vill ju så mycket men lyckas med så lite. De vill vara goda människor men ondskan inom dem bara växer. De vill vara lugna men temperamentet förbjuder dem. De vill leva med rena samveten, men synden stjäl möjligheten. De vill vara lyckliga, men tomheten ekar. De vill möta Gud, men hittar honom inte.
Människan vill leva rikt och tror naivt men desperat att hon gör detta genom att leva dyrt. Men bara två saker kan hända; antingen tar pengarna slut eller så gör de inte det. Båda sätten är väl beprövade och hopplösheten tilltar.
Människan vill leva lyckligt men lyckas bara leva glatt. På sin höjd. Likt den förlorade sonen tvingas hon snart inse att livet i glädje och fest är för torftigt, för kortsiktigt. För torrt. De båda insåg snart att de inte klarade av att skaffa sig livet de ville ha. Livet i lycka. Det var visst utom räckhåll.
Människan vill leva kärleksfullt. För hon har ju så mycket kärlek att ge. Men till vem ska hon ge den? Hon är ju rädd att den ska ta slut. Hon är ju rädd att ge den till fel person – kanske en person som sedan bara lämnar henne i sticket. Så hon ger den till någon hon vet inte kommer svika henne. Någon hon alltid kan lita på. Hon ödslar den på sig själv.
Människan vill möta Gud. Och de tror sig kunna hitta honom på platser han aldrig satt sin fot. I meditationen söker de efter Gud inom sig själva. Som om de redan hade honom. Hon söker i nyandligheten som om den eviga Guden skulle vara en ny företeelse. Hon söker i kyrkan för att bara hitta avdankade seder och traditioner, egentligen inte mycket annorlunda från de seder och traditioner hon hittar när hon söker i stadens moské. Till slut tvingas hon inse att det där med Gud kanske inte var något för henne, trots allt. I sin missnöjdhet med livet bestämmer hon sig för att förbli den Svensson samhället uppfostrade henne att vara. Kanske ger hon sitt yttersta i ett sista tappert försök att leva rikt genom att leva dyrt, att leva lyckligt genom att leva glatt eller att leva kärleksfullt genom att ge kärleken till sig själv. Men hon är så trött. Trött på livet och trött på sig själv. Trött på samhället och trött på ambitioner. De leder ju ändå ingenvart. Trött på pengar, på glädje och på kärlek som inte verkar räcka för att fylla tomheten. Trött på kyrkan som inte har vad Bibeln annonserar. Trött på allt.
Stackars människa. Aldrig ges hon någon ro. Törsten skriker inom henne. Den skriker att nu får det räcka. Att nu får det bära eller brista. Hon minns en urgammal vädjan från tårfyllda ögon. Hon minns den inte ordagrant, men på ett ungefär åtminstone. Det var väl något i stil med ”Kom till mig, alla ni som törstar…”
Stackars människa. Hon vill komma till Honom. Men hon vet inte hur.
'>http://
fredag 16 maj 2008
Citat, Reinhard Bonnke.
When we know that people are going to hell, we must warn them.
But warn them as if they were our own children, standing at the brink of a volcano.
Reinhard Bonnke
torsdag 21 februari 2008
En ny stjärna i bloggens värld.
Krister Renard, debattskrivandets okrönte kung, har äntligen börjat blogga! Och väl inne på hans sida läste jag hans första inlägg (första, om man bortser från ett kort "nu ska jag börja blogga"-inlägg), och då insåg jag varför jag läst varje artikel på hans hemsida (också den värd ett besök; http://gluefox.com).
Jag skriver detta korta inlägg för att välkomna herr Renard till bloggens värld - och för att uppmana alla mina trogna läsare att klicka på följande länk och läsa inlägget som fått titeln "Varde Mörker":
http://gluefox.blogspot.com/
Mycket nöje!
Jag skriver detta korta inlägg för att välkomna herr Renard till bloggens värld - och för att uppmana alla mina trogna läsare att klicka på följande länk och läsa inlägget som fått titeln "Varde Mörker":
http://gluefox.blogspot.com/
Mycket nöje!
måndag 11 februari 2008
The Village - bättre än folk tror.
Ivy Walker: When we are married, will you dance with me? I find dancing very agreeable. Why can you not say what is in your head?
Lucius Hunt: Why can you not stop saying what is in yours? Why must you lead, when I want to lead? If I want to dance I will ask you to dance. If I want to speak I will open my mouth and speak. Everyone is forever plaguing me to speak further. Why? What good is it to tell you you are in my every thought from the time I wake? What good can come from my saying that I sometimes cannot think clearly or do my work properly? What gain can rise of my telling you the only time I feel fear as others do is when I think of you in harm? That is why I am on this porch, Ivy Walker. I fear for your safety before all others. And yes, I will dance with you on our wedding night.
Lucius Hunt: Why can you not stop saying what is in yours? Why must you lead, when I want to lead? If I want to dance I will ask you to dance. If I want to speak I will open my mouth and speak. Everyone is forever plaguing me to speak further. Why? What good is it to tell you you are in my every thought from the time I wake? What good can come from my saying that I sometimes cannot think clearly or do my work properly? What gain can rise of my telling you the only time I feel fear as others do is when I think of you in harm? That is why I am on this porch, Ivy Walker. I fear for your safety before all others. And yes, I will dance with you on our wedding night.
onsdag 6 februari 2008
"...skriven av Jens Charlieson" - vad sägs?
Jag tror att det snart är dags för mig att skriva min första bok. Tanken har ju funnits där länge, flera böcker finns påbörjade men långtifrån avslutade, och nu undrar jag ifall det inte snart är dags på riktigt...
Nu, alltså, så kanske det kan börja närma sig ett ordentligt beslut! Men, här kommer det; det stora Men'et. Det finns ett men. Ordet "men" är en tidsödande speta i fingret och borde uteslutas ur vår vokabulär, men - där hade vi det igen - idag har jag ett men att säga:
Jag vill alltså skriva en bok, MEN:
Jag vet inte vad den ska handla om. Jag vet inte riktigt vad syftet med boken ska vara... Man vill ju inte bara lägga ner hundratals timmar på något som man bara gör för att göra något; det måste betyda något, det måste finnas ett syfte som är högre än mig själv. Varför ska jag skriva? Det är nog där skon egentligen klämmer - jag vill skriva men vet inte riktigt varför jag skulle göra det.
Därav detta inlägg - jag behöver hjälp! Så, kära läsare, skriv ett meddelande som svar på detta inlägg och berätta vad min första bok borde handla om! Det blir ditt uppdrag för veckan! Tillfället är gyllene: Vad behöver du veta? Om vad sitter du ibland och tänker "om det bara hade funnits en bok i ämnet..."? Ja, gyllene är ju tillfället!
Det finns bara en enda regel: Inget skönlitterärt, tack!
Nu, alltså, så kanske det kan börja närma sig ett ordentligt beslut! Men, här kommer det; det stora Men'et. Det finns ett men. Ordet "men" är en tidsödande speta i fingret och borde uteslutas ur vår vokabulär, men - där hade vi det igen - idag har jag ett men att säga:
Jag vill alltså skriva en bok, MEN:
Jag vet inte vad den ska handla om. Jag vet inte riktigt vad syftet med boken ska vara... Man vill ju inte bara lägga ner hundratals timmar på något som man bara gör för att göra något; det måste betyda något, det måste finnas ett syfte som är högre än mig själv. Varför ska jag skriva? Det är nog där skon egentligen klämmer - jag vill skriva men vet inte riktigt varför jag skulle göra det.
Därav detta inlägg - jag behöver hjälp! Så, kära läsare, skriv ett meddelande som svar på detta inlägg och berätta vad min första bok borde handla om! Det blir ditt uppdrag för veckan! Tillfället är gyllene: Vad behöver du veta? Om vad sitter du ibland och tänker "om det bara hade funnits en bok i ämnet..."? Ja, gyllene är ju tillfället!
Det finns bara en enda regel: Inget skönlitterärt, tack!
tisdag 5 februari 2008
Och vi välkomnar [nästan] alla som delar den uppfattningen...
Jag skulle vilja skriva ett inlägg om debatten som ägde rum på SVT igårkväll. Så jag loggade in på blogspot, satte fingrarna till tangenterna och... suckade. Igen? Ska jag verkligen skriva om det igen? Så många gånger har homoförespråkarna fått förklarat för sig hur det hela ligger till - att det faktiskt inte är så som de gång på gång lägger fram det i TV-sofforna - men mot bättre vetande så fortsätter de att lägga fram det på exakt samma sätt. Ska jag verkligen behöva rätta deras felsägningar? Igen?
Kan vi inte bara slå fast att argumenten de använder inte håller? Kan vi inte göra det, så att mina fingrar ska slippa slå på samma tangenter igen. Kan vi inte bara slå fast att argumenten är halva, bristfälliga, ogenomtänkta? Vad skönt det hade varit...
Istället tänkte jag rikta dagens inlägg till en artikel i Dagen, där det berättas om att Sten-Gunnar Hedin träffade IOGT-NTO's förbundsordförande Sven-Olov Carlsson. Ärendet gällde givetvis föreningens uteslutande av Åke Green, efter att en homosexuell medlem i nykterhetsrörelsen hört av sig och meddelat att han/hon inte riktigt gillar herr Greens medlemskap. Många bloggar har fyllt sina sidor angående denna åsiktsregistrering av en nykterhetsrörelse, jag ska därför göra mitt inlägg mycket kort genom att bjuda på ett citat från IOGT-NTO, hämtat ur deras officiella hemsida där de förklarar vem som är välkommen som medlem.
"IOGT-NTO är en föreningen för och av människor! Vi tror på individens orubbliga värde och på gemenskapens styrka, och vi välkomnar alla som delar den uppfattningen."
Och vi välkomnar alla som delar den uppfattningen. Herr Green har såvitt jag vet aldrig gjort avkall på individens orubbliga värde. Han har såvitt jag vet aldrig gjort avkall på gemenskapens styrka. Och nykterhetsrörelsen välkomnar alla som delar den uppfattningen.
Skönt! Försoningen är nära - Åke Green och IOGT-NTO are back together. Om nykterhetsförbundet står för sina ord, det vill säga.
Kan vi inte bara slå fast att argumenten de använder inte håller? Kan vi inte göra det, så att mina fingrar ska slippa slå på samma tangenter igen. Kan vi inte bara slå fast att argumenten är halva, bristfälliga, ogenomtänkta? Vad skönt det hade varit...
Istället tänkte jag rikta dagens inlägg till en artikel i Dagen, där det berättas om att Sten-Gunnar Hedin träffade IOGT-NTO's förbundsordförande Sven-Olov Carlsson. Ärendet gällde givetvis föreningens uteslutande av Åke Green, efter att en homosexuell medlem i nykterhetsrörelsen hört av sig och meddelat att han/hon inte riktigt gillar herr Greens medlemskap. Många bloggar har fyllt sina sidor angående denna åsiktsregistrering av en nykterhetsrörelse, jag ska därför göra mitt inlägg mycket kort genom att bjuda på ett citat från IOGT-NTO, hämtat ur deras officiella hemsida där de förklarar vem som är välkommen som medlem.
"IOGT-NTO är en föreningen för och av människor! Vi tror på individens orubbliga värde och på gemenskapens styrka, och vi välkomnar alla som delar den uppfattningen."
Och vi välkomnar alla som delar den uppfattningen. Herr Green har såvitt jag vet aldrig gjort avkall på individens orubbliga värde. Han har såvitt jag vet aldrig gjort avkall på gemenskapens styrka. Och nykterhetsrörelsen välkomnar alla som delar den uppfattningen.
Skönt! Försoningen är nära - Åke Green och IOGT-NTO are back together. Om nykterhetsförbundet står för sina ord, det vill säga.
onsdag 9 januari 2008
De gyllene tre
Att bestämma sig för vart man ska flytta är ingen lätt sak. Våndan inför beslutet om huruvida jag skulle flytta till en stad [uppsala] jag aldrig satt min fot i, gå en bibelskola [Livets Ords Bibelcenter] jag knappt hört talas om, i en församling [Livets Ord] jag aldrig besökt, som har en pastor [Ulf Ekman] jag aldrig hört - våndan inför det beslutet ligger fortfarande på första plats över svåra vägskäl. Och då ska man komma ihåg att det är jag som säger det - kungen av velighet.
Vid detta laget så finns en liten risk att någon ur denna bloggs enorma läsarkrets börjar känna sig träffad. Nästan som om jag har skrivit hela detta inlägg med en specifik person i tankarna. Men var bara lugn, Lina - det vore mig främmande att ens tänka tanken att röja din identitet. För mig är diskretion a och o.
Vid detta laget så finns en liten risk att någon ur denna bloggs enorma läsarkrets börjar känna sig träffad. Nästan som om jag har skrivit hela detta inlägg med en specifik person i tankarna. Men var bara lugn, Lina - det vore mig främmande att ens tänka tanken att röja din identitet. För mig är diskretion a och o.
Tre anledningar ska jag nog inte ge dig, men jag har nog tre bra tankar på lager, som kan hjälpa till i detta ditt beslutsfattande. Passande nog verkar alla tre tankarna passa väl med Märsta - nästan som om jag hade en dold agenda, nästan som om jag lät min åsikt påverka mina tankar. Men vara bara lugn; det vore mig främmande. :)
Japp, tankarna ligger på lager - säg bara till för goda (om än riktade) råd med antalet tre.
(Som vår käre far hade sagt på rim; alla goda ting är tre)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
