Ett gammalt minne.

Jag såg en gammal man gå fram till kanten uppe på ett litet berg. De sista stegen inkluderade en laddning, som man brukar göra om man ska försöka kasta något riktigt långt. Ingen trodde att den skulle komma särskilt långt, men branten gjorde det möjligt även för en gammal man att slunga iväg något en ganska bra bit.

När han hade kastat den kom han tillbaka till klungan av människor. De jublade. Vi jublade. Han dansade. Där fanns ingen musik, men han dansade. Ett rynkigt ansikte smyckades av hans tandlösa leende. Han var brunbränd, som de flesta andra i regionen. Annars minns jag inte mycket om honom – bar han kanske en mössa? Hade han kanske en för stor rutig kavaj? Kanske, jag minns inte säkert. Men jag minns att han dansade.

Långt nerför det lilla bergets sluttning låg käppen han inte hade klarat sig utan tidigare. Den kändes malplacerad där bland stenar och små buskar, men den dagen hade den känts ännu mer märklig i den gamla mannens hand. För han dansade obehindrat. Jag gick fram till stupet och såg ner på en käpp som hade förbrukat sitt syfte. Det, mina vänner, var en sight for sore eyes.

Jens Charlieson

Kan du sänka volymen till 19 centimeter, tack.

Jag gillar vetenskapen. Att jag gillar vetenskapen hade jag egentligen inte behövt skriva, men ibland kan framförhållning hjälpa en att ducka för problem. Snart kommer nämligen några läsare tro att jag är emot vetenskapen, men nu har jag alltså undanröjt den minan. Praktiskt och bekvämt.

Det är lätt att glömma bort hur oerhört begränsad vetenskapen är. Den är inte så heltäckande som vi gärna vill tro (och låt mig redan nu påminna er om de första tre orden i denna text). Tänk om vetenskapen kunde ge oss svar på vad som finns förutom materia. Eller bara svar på ifall det överhuvudtaget finns något som inte är materia. Vetenskapen klarar av atomer alldeles förträffligt; molekyler och elektroner och allt annat i pytteland fixar den också bra. Vetenskapens försök (om det någonsin gjorts sådana) att ta reda på om det existerar saker som inte byggs upp av atomer och övriga saker man fick höra talas om på kemi- och fysiklektionerna, är att använda fel instrument till ändamålet. Ungefär som att mäta stereons volym med en linjal. Eller som att använda en världskarta för att hitta myror. Linjalens misslyckande betyder inte att linjalen är dålig. Och jag tror absolut att kartritarna gjort ett bra jobb, men trots det så kvalificerar sig inte en världskarta för myrjakt. På samma sätt så kan vetenskapen kan sina grejer – men bara sina grejer.

I tv-serien Vänner finns en scen när Joey – för att få fram en viss min – försöker räkna ut ett omöjligt mattetal. Han arbetar i serien som skådespelare och får vid ett tillfälle erbjudandet att dela med sig av sina erfarenheter till en klass av förhoppningsfulla blivande skådespelare. Han instruerar då sina elever att om de ska se riktigt förbryllade och chockade ut – som om de inte alls fattade vad som hänt eller höll på att hända – så skulle de försöka dividera 851 med 23 (säkert fel siffror, men close enough). Han försöker räkna ut det och ser ut som beställt; totalt förbryllad. Fattar ingenting. Fattar knappt frågan.

Om vetenskapen var en person och någon skulle fråga honom ifall Gud finns, så föreställer jag mig att han skulle fått just den minen. 851 dividerat med 23. Totalt förbryllad. Fattar ingenting. Fattar knappt frågan. Vetenskapen måste hålla sig till vad den kan; fysiska ting. Den kan varken tala för eller emot Gud eller djävul eller änglar eller himmel eller helvete eller evigt liv eller mirakler. Den är, helt enkelt, exkluderad från en sådan diskussion. Inget av detta är nämligen i huvudsak materia och kan så inte undersökas med vetenskapliga verktyg.

Jag förstår varför man ofta försöker använda vetenskapen som stöd för sin skepsis. Man tager ju, som det brukar heta, vad man haver. Ett ärtrör är inte mycket att sätta emot när en Sydafrikansk vithaj går till attack tjugo meter under havsytan. Trots det; om jag var dykaren som stirrade in i en stor käft av sylvassa tänder – hitom en hungrig hajmage – och allt jag hade var ett ärtrör så… Nog hade jag försökt. Men håll med om att det hade sett ganska fånigt ut.

När vetenskapen har kommit fram till att människan är ett resultat av ett naturligt urval så gör vetenskapen vad den måste göra i vissa lägen, nämligen att gissa. Den kan inte avgöra ifall det fanns någon gudomlig varelse som satte igång det hela, och den tvingas därför att gissa. Den säger ungefär såhär: ”Ponera att det inte finns någon Gud – hur skulle det då kunna gått till”. Resultatet av det antagandet är att våra förfäder en gång andades bäst under vattenytan. Vetenskapen har inte gjort något fel där – den måste gissa om saker som den inte vet något om – men det är trots allt bara en gissning. Undervisningen om vårt ursprung som svenska barn får i skolan är alltså till syvende och sist en gissning. Kanske en kvalificerad sådan, men inte desto mindre en gissning.

En del tycker att många berättelser i Bibeln är ologiska och osannolika och högst overkliga. Jag håller med – de är faktiskt helt otroligt osannolika. Om Gud inte finns, det vill säga. Bilden blir dock helt annorlunda om det nu skulle vara så att han faktiskt finns. Finns Gud så är han per definition övernaturlig och kan då rimligtvis göra övernaturliga saker. Detta betyder att om Gud finns så är det ologiskt att inte tro på övernaturliga saker (som att döda människor väcks till liv, blinda ser, döva hör, rullstolsburna går och annat sådan som tusentals människor vittnar om). Allt står och faller med den urgamla fråga som gäckat mänskligheten sedan hennes födelse; frågan som, mer än någon annan, är universell; frågan som varje mänsklig varelse genom all historia någon gång har ställt sig: Finns Gud? Om om det kan vetenskapen alltså inte säga något.

Frågar du mig så är svaret självklart – av för många anledningar för att lista här och nu. Frågar du vetenskapen så börjar den febrilt dividera 851 med 23 och fattar ingenting, fattar knappt frågan. Du får inget ja och inget nej. Du får inget ”förmodligen” och inget ”förmodligen inte”. Du får tystnad. Vakuum. Du får ett lika bra svar som om du frågar en linjal hur hög volymen är.

För övrigt är svaret på mattematiken 37. Med rätt instrument var 851 dividerat med 23 faktiskt riktigt lätt.

Jens Charlieson

Fantastisk låt.

Jag har ägt en viss CD i flera år nu och nästan aldrig lyssnat igenom den. Igår, dock, satt jag i bilen och lyssnade på låt efter låt och plötsligt så fanns den där; låten som gjorde hela skivan värd vartenda öre.

Och även om jag bara lyssnat genom skivan någon gång tidigare så kan jag inte förstå hur jag har kunnat missa den. Jag tänkte lägga upp ett youtube-klipp med låten, men hittade den inte. Tyvärr.

Artisten heter Shawn McDonald, skivan heter Ripen, låten heter Confess och texten kommer här:

Can I sing you a song
About what happens when you're gone?
My whole world seems to fall
And I don't feel like myself at all

I must confess that it's true
That I'm nothing without you
We're two souls turning to one
'cause without you I feel undone

Can I sing you a song
About what happens when you're gone?
Everything around comes crashing down
And I find myself on the ground

I must confess that it's true
That I'm nothing without you
We're two souls turning to one
'cause without you I feel undone

Om ni hittar den - lyssna!

Jens Charlieson

Några kommentarer om några kommentarer.

Jag tänker mig en ryggrad som något av det viktigaste för att en kropp ska kunna fungera som den ska. Egentligen vet jag väldigt lite om kroppens anatomi och skulle jag tvingas ge upp någon del av min kropp så hade jag säkert – i brist på kunskap – gjort ett dåligt val. Trots det vet jag att jag aldrig skulle välja bort min ryggrad. Den vill jag verkligen ha.

När jag var yngre så hyrde jag ofta en film som hette Airborne. Jag gillade att åka inlines och Airborne var den enda film jag kände till som uteslutande handlade om riktigt duktiga inlinesåkare. Den obligatoriska slutstriden i filmen bestod av ett lopp i en lång och riktigt kurvig nedförsbacke. Det här var en 90-talsfilm och även om jag inte gjort någon djupare studie av detta så gissar jag att ungefär hälften av alla spännande 90-talsfilmer innehåller meningen ”The rules are – there are no rules”. Så även i Airborne. Här var det den tuffa motståndaren som med en smått rynkig näsa och med hakan uppe i vädret informerade om den korta regelboken, just innan loppet nerför backen skulle börja. Backen var livsfarlig. Kurvig. Ingen sikt framåt. Brant. Backen hade ett namn som nog passade ganska bra, nämligen ”devil’s backbone”. Nu är jag osäker på om djävulen egentligen har någon ryggrad alls, men om han har en så är den garanterat krokig och kurvig och allt annat än rak.

Jag har fått många kommentarer på mitt förra inlägg här i bloggen. Det uppskattar jag mycket. Efter att ha läst några av dem så finner jag mig själv sittandes på en av högstadiets toaletter. Väggarna där var alltid fyllda med små meddelanden, och de flesta av dessa meddelanden innehöll spydigheter eller grovt språk. Jag är lite av en motståndare till grovt språk i alla lägen, men om någon känner att de behöver vara spydiga för att uttrycka hur de känner så har jag inga problem med det. För övrigt så ser man både grovt språk och spydigheter lite varstans dessa dagar, så kopplingen mellan kommentarerna på bloggen och meddelandena i högstadiets sunkigaste håla är har inte med språkbruket att göra. Kopplingen ligger i anonymiteten.

Det är svårt att veta hur många toalett-meddelanden man läst genom åren men de är många. Ingen av dem – inte en enda – har haft en tydlig och korrekt avsändare. Alla har varit totalt anonyma. Anonymitet är helt okej för mig, men spydigheter, anklagelser och ryktesspridningar – sanna eller ej – kräver ett namn. De kräver ryggrad nog för att våga stå för sina ord. De kräver att man är rakryggad nog att inte smyga iväg och låsa in sig bakom en toadörr och ta fram sin tuschpenna.

Jag vill inte censurera min blogg och därför kommer spydigheter, anklagelser och ryktesspridningar fortfarande att få plats bland kommentarerna. Men inte vem som helst får skriva dem. Inte vem som helst får slänga ur sig vad som helst. Bara den lilla skara som har ryggrad nog att stämpla de anklagande kommentarerna med sitt namn. Detta innebär att jag kommer att radera vissa kommentarer som saknar avsändare. Det innebär också att så länge ett korrekt namn är ifyllt så får ni skriva i princip vad som helst. Se det som en förmån, om ni så vill.

Alla vill inte ge sig till känna och det har jag full förståelse för. Därför får era kommentarer gärna vara anonyma, men då krävs saklighet och en respektfull ton. Och är det högljudda demonstrationer ni är ute efter så kör på – men jag vill gärna veta vem som håller i megafonen.

Jag är inte rädd för kommentarer – varken positiva eller negativa. Jag välkomnar dem med öppna armar – både positiva och negativa. Fortsätt skriva! Mycket! Ofta! Men, och det här är ett stort ”men” – min blogg är inte en illaluktande högstadietoalett. Den är inte heller en 90-talsfilm där det inte finns några regler. Och ni som har sett filmen vet att devil’s backbone inte var att leka med.

Dessutom: all heder åt H.A. och Elin Westberg. Er ryggrad klär er.

Jens Charlieson