Humanisternas bristande objektivitet förvånar.

Följande text är repliken som sändes till Aftonbladet Debatt efter Humanisternas artikel på följande länk http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,1135675,00.html.

-----------

Humanisternas ordförande, Christer Sturmark, skrev på Aftonbladet 2007-08-08 om det förskräckliga i att låta Plymouthbröderna i Smålandsstenar starta friskola. Jag kan förstå deras skepsis. Tyvärr vet jag väldigt lite om just den rörelsen men så fort humanisterna höjer sin röst så höjer jag ögonbrynen - av flera anledningar. Framför allt på grund av den enorma brist på objektivitet som flödar från en rörelse vars lovprisade gud tycks kallas "fakta".


Det här med fakta är lite intressant i sammanhanget eftersom det väcker många följdfrågor. Faktan som en gång i tiden sade att jorden är platt säger idag att den är rund, och jag tror att det sistnämnda stämmer bättre in på verkligheten. I slutet på artonhundratalet och under nittonhundratalets första hälft så sade faktan att människan är ett resultat av mångmiljonårig evolution. Idag vet man att det säkerligen har förekommit evolution inom arterna, men merparten av dagens forskare ägnar Darwins teorier om cell-fisk-apa-människa ungefär lika mycket uppmärksamhet som jorden-är-platt.

På Humanisternas officiella hemsida så skriver de om den befriade människan, och de menar att de vill "befria människor från ... religiösa skuld- och skamkomplex". De är mer kristna än de tror - jag är ganska säker på att det är vad Jesus kom för att göra. Vidare skriver de att de vill befria människor från tron på "gudomliga hot och straff". Ännu en gång slås man av deras bristande intresse för fakta. Nu ska jag inte gå in på diskussionen om huruvida det förekommer hot om straff från gudomligt håll (en diskussion jag förvisso gärna hade tagit), men låt mig uttrycka det såhär:

Humanisterna är väldigt tydliga i sin ståndpunkt att det inte finns någon Gud och att det därför inte finns något hot eller straff. (Poängteras bör kanske att jag visserligen inte hört eller läst dem uttala rakt ut att Gud inte finns, men ett totalt avståndstagande från att låta honom påverka vår vardag och vår moral kan knappast tolkas på något annat sätt). Det är något som de bara vet. Den totala frånvaron av ödmjukhet i en fråga som har gäckat mänskligheten sedan dess födelse är anmärkningsvärd. Argumentet? Vetenskapen. Och däri ligger problemet.

Vetenskapen är väldigt spännande och intressant, men den har en tydlig begränsning - den är totalt begränsad till att enbart utforska det fysiska. Men om den där eventuella guden med det eventuella hotet om det eventuella straffet finns så är han en andlig varelse - inte i första hand en fysisk. Den eventuella gudens eventuella himmel med alla eventuella änglar och dess eventuella sagolika glädje är en andlig värld - inte en fysisk.

Vad betyder detta? Det betyder att vetenskapen är totalt exkluderad i en diskussion om Guds vara eller icke vara. Det är sant att vetenskapen aldrig kan bevisa att Gud finns - men det är lika sant att den inte kan bevisa att Gud inte finns.

Detta innebär att Ni, humanisterna, vill "befria människor från tron på gudomliga hot och straff" - trots att Ni egentligen inte har någon aning om huruvida detta finns eller ej. Jag tror att Ni håller med mig när jag säger att om sådana saker nu skulle finnas så borde det ligga i allas intresse att få veta det. Vad Ni egentligen säger är att Ni vill vända människor, inte till fakta eller vetenskapligt bevisad sanning, utan bort ifrån vad Ni högst personligt tror inte existerar. Vetenskapens frånvaro i ämnet förvandlar er "befrielserörelse" till en önskan att få samhället att stryka medhårs i era gissningar. Kanske har ni gissat rätt. Men bara kanske.

Istället för att helt stänga dörren för vad vi inte känner till så borde vi uppmuntra våra barn att vara nyfikna, att utforska, att tänka själva, att - som Ni skrev - tänka kritiskt. Det var ju faktiskt ett kritiskt tänkande som gick emot vad gårdagens vetenskap sade och lät hela mänskligheten veta att vibodde på ett klot. Kanske kan ett kritiskt tänkande se vetenskapens begränsning och förstå att det faktiskt måste finnas mer än materia, att ett hjärta är mer än en blodpump, tårar mer än saltvatten, skratt mer än ljud och kärlek mer än ett ord. En människas död är en större tragedi än att kött blir till jord, och ett barn som föds är ett större mirakel än att hosta upp en köttbit vid matbordet.

För att använda era egna avslutande ord: "Ge dessa barn en chans att upptäcka världen som den är!"

Jens Charlieson

Tålamod, om jag får be...

Fullt medveten om hur dålig jag varit på att uppdatera min blog så kommer här ett inlägg som med största sannolikhet inte kommer tillfredställa en hungrig läsare. Den ständiga tidsbristen hindrar mig från att skriva något långt, något seriöst, något kul. Men jag satt och läste lite låttexter från urminnes tid, från DC-Talk's storhetstid, och hittade några riktiga guldkorn. Hoppas de förmår bringa tålamod till mina blogläsare tills nästa gång.

Hur som helst, och vad som än hände med denna lysande grupp, så har de några våldsamt bra texter:

Under these circumstances, they can hardly cope
Notice their fleeting glances and their lack of hope
You'll never find peace of mind in your pool of self
You'll never find peace of mind in a sea of wealth
You'll never find peace of mind in your rock and roll
You'll never find peace of mind if you sell your soul

We circumvent our feelings through an angry sound
He who complains the loudest, wears the fattest crown
You'll never find peace of mind in your lucky charm
You'll never find peace of mind on a hippie farm
You'll never find peace of mind in a one-night stand
You'll never find peace of mind in your superman
(like it, love it, need it)

-----------------------------------

I keep trying to find a life
On my own, apart from You
I am the king of excuses
I've got one for every selfish thing I do
The disease of self runs through my blood
It's a cancer fatal to my soul
Every attempt on my behalf has failed
To bring this sickness under control

Honesty becomes me
- There's nothing left to lose
The secrets that did run me
- In your presence are defused
Pride has no position
- And riches have no worth
The fame that once did cover me
- Has been sentenced to this earth
(In the light)

Tidernas största lögn.

En av de största och mest utspridda lögnerna som cirkulerar runt jordens yta idag är den som säger att vi måste tänka på oss själva. Har Ni hört den någon gång? "Man måste ju faktiskt få tänka på sig själv ibland". Ordet "ibland" är ofta den typ av ord som används för att försköna meningen men som egentligen inte betyder något. Vad man menar är att man har köpt lögnen.

Om man funderar en stund över konsekvenserna av att falla för lögnen så inser man snart att svaret på den frågan är mycket enkelt. Konsekvensen av själviskhet är misär. Olycka. Tårar. Brustet hjärta. Det ligger i sakens natur, inbakat i själviskhetens väsen. (Ordet själviskhet kan möjligen vara illa valt då man lätt exkluderar sig själv i meningar med det ordet. Ordet egenkärlek kanske är bättre, men Ni förstår vad jag menar...) Det här är något man kan inse genom att bara fundera en stund på saken, men det är inte något som är reserverat enbart för teorin. Teorin bekräftas av verkligheten. Hur då? Jag känner ingen, jag vet ingen, som blivit lycklig av att hon bestämt sig för att satsa på sig själv. Ingen. Inte en enda. Snarare har glädjen blivit väldigt temporär och man har hamnat i livet som delirious beskriver i låten Rollercoaster. Livet har blivit en bergochdal-bana; man är lycklig men blir olycklig, man är kär men blir sårad, man skrattar på kvällen men gråter på morgonen. Och som en desperat flyktväg från den nedåtstigande spriralen vänder man sig till vad som först efteråt kommer visa sig vara spiralens fallgrop. Hur då? Genom att inför varje situation stämma in i fröken Diamonds förskräckliga, unkna, förödande fråga "what's in it for me?"

Vi är designade för att leva för andra och den enda vägen till lycka går genom att släppa fokus från en själv och placera den på andra människor. De lyckligaste människorna jag känner är de som har bestämt sig för att ge sina liv (inte bara sina pengar eller sin tid, utan sina liv - sitt hjärta, sina tårar, sin uppmärksamhet, sin tid, sin vardag) för andra människors bästa. Människor som gråter för andras sorg, människor som lider med andras nöd. Vilken fantastisk paradox. Varje tår vi gråter på våra knän för världens onådda föder en jublande glädje som är omöjlig att missa. Och den håller i sig längre än komediers bästa skratt, längre än vänners uppriktigaste komplimang, längre än årets häftigaste fest. Inget ont om Jim Carreys bästa skämt eller helgens livligaste dans, men när morgonen kommer så har musiken tystnat. Men tårarnas glädje har bara börjat.

Ingen tänker på pennan när hon läser ett brev. Man vill bara veta tankarna hos personen som skrev brevet. Det är exakt vad jag är i Guds hand - en liten penna.
- Moder Theresa

That's My King

Jag vet i stort sett ingenting alls om denna nu avlidne afro-amerikanska predikant. Men jag har sett den här korta filmen. Och jag älskar honom.

SOS Missionsbibelskola - varför då?

Jag tänker såhär: Det är idag den 20:e juni och om bara några månader kommer en helt ny årskurs av unga och gamla, svenska och internationella elever att stappla in på SOS Missionsbibelskola - och mängder av anhöriga till dessa elever kommer att ställa sig samma fråga: varför? Att plugga ett helt år och ändå inte ha någon akademisk utbildning - inte ens ett enda högskolepoäng - och dessutom få betala för att få gå skolan -VARFÖR skulle någon människa vilja göra något sådant?

Dessutom finns det säkert många (med största sannolikhet ungefär hälften av dem som slutligen kommer att infinna sig på bibelskolan i Arlandastad i höst) som idag sitter och undrar, funderar, velar, tvekar och frågar sig precis samma sak: Varför? [Möjligen har en och annan kommit så långt som att ställa sig den bättre och mer relevanta frågan Varför inte?]

För er alla har jag nu skrivit ner mitt svar på denna fråga - hoppas det hjälper er i era nagelgnagande kval:

Ja, frågan kan ju ha väldigt många svar (inte helt ovanligt när det gäller frågor som innehåller ordet "varför"). Listan kunde göras lång, och några av svaren bjuder jag på här.
För att alla längtar efter äventyr.
För att ingen vill ha tråkigt.
För att "there's got to be more to life".
För att alla som aldrig på riktigt har kännt Jesus längtar efter honom, och alla som en gång gjort det saknar honom.
För att, som Timbuktu säger; alla vill till himmelen.

Det finns dock en anledning som ropar högre än alla andra, som är viktigare än alla andra, som gräver djupare i oss än alla andra. Och den kan förklaras med ett enda ord - ett ord som sattes på världskartan när William Booth (Frälsningsarméns grundare) skickade ut sitt årliga brev till hela sin organisation. Det var ett slags "det här ska vi jobba med i år"-brev för att beskriva för alla vart deras fokus skulle ligga. Med åren blev breven kortare och kortare, och det allra sista brevet som skickades ut innehöll ett enda ord. Varken mer eller mindre. Därför att allting annat hade mist sitt värde, därför att inget annat betydde något. Ordet var "others".

Därför ska du gå SOS Missionsbibelskola. På grund av the others. För de andras skull, människornas, folkets, vännernas, grannarnas, familjens, främlingens, knarkarens, stamhövdingens, den hemlösas skull. För för den ensamma sonen och den frånvarande pappan, för traffiking-offret och halliken, för Daniel, Simon, Lisa, Muhammed, Robert, Calle, Hassan. För de onådda folkens skull.

För att, som min käre vän har sagt, Gud behöver inte tusen - han behöver dig.

Others.

http://www.sosmissionsbibelskola.com/

Ett mycket oseriöst inlägg.

I denna rad av allvarliga och seriösa inlägg, om ödmjukhet, Israel och synd, så är det kanske dags för en lite mer avslappnad kommentar. Kanske ett och annat skämt, en trevlig bild och lite allmänt småsnack. Som lite försnack för att mjuka upp publiken inför ett långt och tråkigt föredrag, if you will.

Det uppenbara ämnet för detta oseriösa inlägg är som följer: Jens har fyllt år! Ett kvart sekel har jag fyllt, en halv jubelårsperiod, två och ett halvt procents milennium, två dussin plus ett, hälften av det nästjämnaste jag någonsin kommer att fylla - jag har blivit 25! Diskussionerna har varit många och långa på mitt jobb om huruvida det var ett genidrag eller mot bättre vetande av min fru att köpa mig världens roligaste nöje; Nintendo Wii. Diskussionerna fortskrider ännu, jag ska försöka återkomma när ett slutgiltigt svar kommit från deras håll. Från mitt håll har svaret varit ganska självklart sedan första gången jag såg de tre magiska bokstäverna i mitt vardagsrum. Genialiskt. Fantastiskt. Underbart. Min fru, kära vänner, är ett geni. Mina väldigt ensidiga och kanske blåögda tankar angående det hela kan möjligen balanseras upp genom att offentliggöra det första ordet som flög genom min hjärna när jag insåg att jag fått ett wii av min fru. Gambler.

Vad jag har sagt till några av mina vänner live säger jag nu till alla läsare av denna blog: Whenever you fell like playing, wii will be there for you.

Jag har hört att jag, nu när jag blivit en seriös blogare, också borde börja krydda min blog med en och annan bild emellanåt. Jag är ju inte direkt den estetiska typen, så jag förstår om alla ni esteter därute inte riktigt tycker att följande bild passar in i det hittills skapade temat i min blog - både vad gäller text och färgsättning/kombination... eller vad det heter. Hur som helst, estetiskt eller ej, moget eller ej; jag tycker att Elvis är väldigt kul!

Mycket nöje!

Veckans citat.

"Om du inte tror att du är i allvarlig fara på grund av din stolthetssynd, då är du förvisso det. Om du är det minsta lilla stolt över din ödmjukhet, då är du faktiskt förfärligt stolt".

Peter Kreeft - När blev det fel med dygder?