En förfärligt oreligiös man.

Jag är inte en typiskt religiöst lagd person. Jag blev inte döpt av en präst som liten bebis. Jag konfirmerades inte som tidig tonåring. Jag fascinerades inte av de där gamla och mystiska legenderna när jag läste Da Vinci-koden. Jag är liksom inte lagd åt det hållet. Min personlighet och min tro passar inte riktigt ihop. Jag borde inte gilla kyrkan. Jag borde inte tro på en högre makt. Jag har alldeles för lite gammelromantiska ådror i min kropp för det. 

Jag har aldrig stått i en gammal stenkyrka och varit förundrad över dess majestät. Jag har aldrig sökt mig till en sådan för att finna ro att be. Jag skulle aldrig få för mig att kyssa en gammal relik som kan ha tillhört en helig man från förr. Jag har aldrig fallit på knä inför ett krucifix eller en ikon. Jag har aldrig gillat att sitta och lyssna på en man i märkliga kläder som bäddar in sina ord i meningar som kan tolkas att betyda vad som helst. 

Jag hoppas och tror att jag en dag får resa till Mecka, men inte för att promenera runt en sten. Jag ger gärna allmosor till de fattiga, men inte för att blidka en Gud vars humör förblir en gåta. Jag kan sitta tyst i timmar men har aldrig förstått varför skräddarställningen skulle ge mig någon fördel i jakten på högre makter. Jag tror på att göra gott och bry sig om sina medmänniskor men bryr mig hellre om dem för deras skull än för att samla pluspoäng hos en gud. 

Religiösa ritualer. Religiösa byggnader. Religiösa reliker. När allt har degraderats till en beundran av ståtliga byggnader och konst som en gång i tiden var vacker har hela världen samlats till en ankdamm som aldrig gör någon större skillnad. Den bara ligger där och ser vacker ut för den poetiske och sunkig ut för den kritiske. 

Det är en förfärligt oreligiös man som skriver denna text. Jag har aldrig kunnat förstå på vilket sätt en orgel skulle vara heligare än en elgitarr eller varför en punkare ska behöva känna sig utanför i en kyrka. Jag är nog helt enkelt riktigt, riktigt dålig på att vara religiös. Ändå kliver mina fötter in i en kyrka varje vecka. 

För nio år sedan såg jag för första gången i mitt liv en rullstolsburen man resa sig upp och gå. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera vad mina ögon såg. I vilket fack skulle jag placera tankarna? Några dagar senare befann jag mig tusen kilometer därifrån och grät som ett barn. Jag undrade fortfarande i vilket fack tankarna hörde hemma. De platsade inte i kyrkofacket; där hade jag många tankar men ingen handlade om förlamade män som gick. De platsade inte i något som jag tidigare upplevt. De platsade bara på platser jag läst om. Där fick de ligga. Tillsammans med allt jag läst. 

När jag grät som ett barn bestämde jag mig för att aldrig dansa med ankorna i dammen. Kort därpå såg jag ett dövt öra öppna sig. Sedan såg en blind. Sedan försvann tumörer. Och så fortsatte det. Facket med tankar om det jag läst fylldes med tankar av det jag upplevt och snart hade tankarna format bilden av livet jag ville leva. 

Da Vinci-koden var en spännande bok. Robert Langdon och Sophie Neveu simmade runt i en ankdamm av antika historier och historielösa myter. De simmade runt bland majestätiska byggnader, bland reliker som kan ha tillhört en helig man från förr. De jagade krucifix och ikoner i dammens botten och i gyttjan och dyn tyckte de sig hitta något vackert. 

Jag är med och bygger en kyrka inne i Stockholm. Ni vet, en sådan där punkaren kan känna sig hemma. Jag har nämligen aldrig sett varken en orgel eller elgitarr göra en sjuk man frisk. Jag har aldrig sett en majestätisk byggnad dra abstinens ur en nerknarkad tonåring. 

Jag tror på en Gud bortom all religion. Bortom reliker. Och där, bortom allt sådant, rycker han män ur rullstolar som aldrig förr. Vi bygger en kyrka i Stockholm, för dem som inte brukar gå i kyrkan. För dem som - som jag - inte är religiöst lagda. Vi balanserar mellan två världar. I en damm av religion och ateism är vi en riktigt ful ankunge. 

Jens Charlieson

Klandra mig för det.

För några veckor sedan skrev jag en mening som löd ungefär såhär: "Ryktet - sant eller ej - att pengarna inte når fram är just nu en västafrikansk pojkes och flickas värsta fiende." Så var det då. Så var det definitivt, då. Nu har några veckor passerat, och de utmärglade offren har fått en ny fiende som binder fast än fler människor på Afrikas Horn i svältens bojor.

Den kallas bristande nyhetsvärde.

Den är alla katastrofers fiende. Den släcker hoppet för område efter område, katastrof efter katastrof, människa efter människa. Svältande människor som fick de goda nyheterna att det faktiskt fanns kameror och reportrar som skulle visa upp för hela världen deras enorma behov av hjälp. En efter en har reportrarna och - kanske ännu viktigare - kameramännen lämnat somalier och etiopier på Afrikas Horn för att ge sig i kast med nästa scoop.

Det är ingen journalists fel. Det är ingen tidnings eller nyhetskanals fel. Det är mitt fel. Det är jag, och min dumma leda att läsa samma hemska nyheter dag efter dag. Hade jag bara funnit det intressant... Hade jag bara orkat läsa om det lika länge som katastrofen är en katastrof, så hade min plånbok varit öppen längre. Hade jag orkat påminna mig om de tomma magarna, om barnen som hade gråtit om de bara haft energin till det, om vattnet som inte mäts i kannor eller litrar utan i droppar - om jag orkat bry mig tillräckligt så hade ingen journalist rest därifrån. Då hade kamerorna gått varma. Då hade varje tidning fortsatt bombardera mig med uppmaningar om att göra vad jag kan för att hjälpa en människa som kunde varit jag om jag inte haft turen, välsignelsen, medvinden - kalla det vad du vill - att födas i de kalla svenska breddgraderna.

Men jag blev trött. Feg. Egocentrisk. På nättidningarnas förstasidor började jag bläddra förbi rubrikerna som verkligen betydde något för att istället läsa om Zlatans klack eller en intervju med någon av västvärldens toppar.

Klandra mig för det. Snälla.

Jens Charlieson

Norge, Norge, älskar du mig?

Nu gäller det att vara finkänslig. Nu måste mina fingrar slå löst på tangenterna. De måste skriva långsamt. För här vill jag inte bli missförstådd.

Rasister hatar antirasister. Antirasister hatar rasister. De båda grupperna bråkar med varandra i städer och småbyar. När ena sidan arrangerar demonstrationer arrangerar andra sidan motdemonstrationer. När ena sidan kastar galla på sina motståndare kastar andra sidan mer galla tillbaka. Det är fullt krig. Det är hat.

Alla lutar vi mest åt ena eller andra sidan. Undrar Ni var jag står ber jag Er läsa det här – för i detta ämne vill jag verkligen inte bli missförstådd.

Just nu gråter Norge sina tyngsta tårar i mannaminne. Stora delar av världen gråter med dem. En man saknade spärr, kärlek, medkänsla och kastade sitt hat över en hel nation.

Jag undrar vad som hade hänt om Anders Behring Breivik för tio år sedan hade mötts av kärlek istället för hat från sina meningsmotståndare. Om rasisterna och antirasisterna bara hade hatat meningsmotståndarnas åsikter, och inte meningsmotståndarna själva. Jag undrar...

När stenar kastas demonstranter emellan så träffas inte åsikter, utan människor. Åsikter är immuna mot stenar och knytnävar. De är immuna mot slagord och plakat.

Vad hade hänt om man bestämt sig för att inte dela in människor i olika läger? Vad hade hänt om Anders Behring Breiviks meningsmotståndare för tio år sedan inte sett honom som en meningsmotståndare? Om man inte hade sett honom som rasist? Om man bara sett honom som Anders?

Jag vet inte. Jag har ingen aning. Kanske hade Norge ändå gråtit idag. Kanske inte.

Om Anders har en bror så är han den ensammaste människan på jorden idag. Honom kan vi antingen hata eller älska. Fly ifrån eller trösta.

Många så kallade nationalister sympatiserar med Anders – kanske inte i hans tillvägagångssätt men i själva andemeningen. Det kommer, med all sannolikhet, att hagla stenar över dem så fort den värsta sorgen dalar till förmån för vreden. Stenarna kommer då missa deras åsikter men träffa dem. De får ont, och hatar sina meningsmotståndare mer. Och så kommer våldet trappas upp, tills ena sidan bestämmer sig för att vara fiende till åsikten och vän till människan.

Jag undrar vad som hänt om ett samhälle hade älskat Anders, vilka åsikter han än haft. Om samhället älskat honom vilken grupp han än tydde sig till. Om han älskats för att han var människa. Om man hade lagt stenarna på marken och bjudit honom på lunch. Pratat. Skrattat. Diskuterat. Respekterat.

Jag lider med Norge idag. Hela världen lider med vårt vackra grannland. För något mer bestialiskt än det Anders Behring Breivik gjorde har jag sällan hört talas om. Ens på film. Klyftan riskerar nu att växa. De två lägren riskerar att hata varandra mer. De riskerar att känna att de behöver ta till ännu mer drastiska metoder för att bli sedda och hörda. Så låt oss se nu. Låt oss lyssna nu.

Det finns inte en rasist eller nationalist på vår jord som inte vet vad det innebär att bli hatad. Han har hatats sedan han första gången rakade sin hjässa eller skrev ner sina åsikter på ett nätforum. Den vägen är väl beprövad. Att älska sina fiender är svårt. Men konsekvenserna av hat är svårare. Det vet vi nu.

Rasism är vidrigt. Men idag lider jag för mycket med Norge för att våga hata en enda rasist.

Det här är hackigt skrivet – jag vet. Ingen stil, ingen finess, ingen vidare klass. Jag tror att varje bloggare i vår del av världen har skrivit en text om detta... Det här blev mitt inlägg. Jag lovar att skriva bättre nästa gång.

Jens Charlieson

Här går jag, i en oskyldig mans skor.

Från början fanns bara Gud. Inget annat. Ingen annan. Sedan födde han fram änglar med förhoppningen att de skulle vilja vara med honom. Sedan skapade han en fysisk värld med galaxer, solar och planeter. Varje atom låg på sin bestämda plats. Jordens yta var designad och ömt planerad ner till varje kvadratcentimeter. Ytan fylldes med vatten, med gräs, med ek och björk.

Från början fanns en Gud som drömde sig in i framtiden, till en värld han skulle skapa, till ett folk han skulle älska. I sina allra vackraste drömmar designade han människan med förhoppningen att de skulle vilja vara med honom. Han planerade varje kvadratcentimeter av jordens yta med ömhet, därför att den skulle tjäna som mark under människans fötter. Allt han gjorde gjordes för människan. Ingenting annat än människan hade något värde för honom. Änglarna fanns till för människan. Djuren fanns till för människan. Jorden, stjärnorna och galaxerna fanns till för människan.

Det låter förmätet, jag vet. Runt oss - människorna på planeten Tellus - cirkulerar allt. Det låter förmätet, men om allt inte är en slump så finns det ett centrum och en mening. Många plågas av frågan om vad livets mening är. Filosofier och religioner ger en uppsjö av alternativa svar, men jag gör gärna frågan väldigt enkel. Slappna av. Sluta leta. Livets mening är du. Livets mening är jag. Vi är själva anledningen, vi är målet, vi är meningen med livet. Vi finns inte till för att uppfylla ett dolt uppdrag som tillfredsställer en högre makts nycker och idéer. Vi är själva idéen. Och marken vi går på har specialdesignats för dina och mina skor.

Guden som fanns från början såg stolt på människan som han hade blåst in sitt liv i. Allt var väl. Ingen var sjuk. Ingen dog en för tidig död. Ingen svälte. Plötsligt en dag bjöd människan in en ängel till kalaset - en av alla dem som Gud så omsorgsfullt hade skapat. Men den här ängeln ville inte veta av den Gud som satt honom till livet. Han ville överhuvudtaget inte vara ängel - han vill vara Gud. Den naive människan lurades - fråga mig inte hur - att lämna över makten och bestämmanderätten över jorden till ängeln, som genast påbörjade arbetet med att strukturera om levnadsvillkoren här på jorden. Och plötsligt var allt inte väl längre. Plötsligt var människor sjuka. Plötsligt dog unga vuxna, ungdomar, barn. Plötsligt började folk svälta.

Ett vackert slott kan förvandlas till ett fängelse om slottet byter ägare. När man gör en fallen ängel, en maktgalen wannabe, en djävul till jordens gud blir paradiset mindre himmelskt.

Jordens nye gud, djävulen, spenderade varje dag av sitt liv till att försöka få människor så lika honom som möjligt. Det gick bättre med vissa, sämre med andra, men han visste att om han bara skulle lyckas en gång - en enda gång - så var de fast för alltid. Om han fick dem att tänka den där elaka tanken, säga de där orättvisa orden, om han fick dem att ljuga en lögn, ta vad som inte var deras, om han fick dem att skrika åt sina barn fastän de egentligen inte gjort något fel... Om han fick dem att göra fel, en enda gång.

"Genom att använda produkten accepterar du villkoren".

Ju mer världen fylldes av sjukdomar, svält och alldeles för tidiga dödar, desto lättare blev hans jobb. Det är lättare att bli irriterad när man är sjuk. Det är lättare att stjäla när man saknar mat för dagen. Han lyckades bättre med vissa, sämre med andra - men han lyckades med alla. Tills Gud blev människa. Tills coachen klev in på planen. Tills det där stallet fylldes av ett barnaskrik som fortfarande ekar hela vägen in i Lucifers värsta mardrömmar.

I det lilla stallet i utkanten av Betlehem låg ett barn och skrek ut sina allra första toner. I det där barnet var Gud inkarnerad. I dryga trettio år försökte den ängel som brukade kallas Lucifer smitta mannens blod med sitt gift men inte en gång smög sig en lögn förbi mannens läppar. Inte en gång lyckades han. Istället började den här mannen, den här Guden som nu börjat kallas Jesus, ställa saker och ting till rätta. Han botade de sjukdomar som djävulen lagt ner så mycket möda på att vispa ihop. Han gav mat åt dem som hade gjorts fattiga och han tipsade människor om att de faktiskt fortfarande kan be den Gud som alltid velat hjälpa dem, om hjälp.

Efter trettio år gav djävulen upp. Han förstod att Jesus skulle bli hans första misslyckande, och för att få ett slut på det hela - och kanske i ett försök att rädda sitt ansikte en aning - så bestämde han sig för att döda Jesus. Hur skulle han kunna veta att det varit den stora planen från himlen hela tiden?

På korset dog han, den där långa fredagen för nästan två tusen år sedan. Han straffades till döden, trots att han aldrig gjort något fel, trots att han aldrig hade gjort något ont. En oskyldig man hade dött. Systemet hade fallerat.

Bredvid honom betalade de skyldiga sina straff på sina kors. Så vems straff betalade denna oskyldige man?

Från början fanns bara Gud. I sin längtan efter dig skapade han en hel värld. Han gjorde det i förhoppningen att du skulle vilja vara med honom. Världen han skapade var inget fängelse med låsta dörrar - det var ett slott där dörren alltid var olåst. "Du är fri att gå. Men jag hoppas att du vill stanna hos mig".

"I've never been less perfect than today", sjöng Supertones. Så är det. Men en oskyldig man, en oskyldig Gud, spikades upp på mitt kors, med hela mitt livs skräp på sina axlar. Där dog han och där dog skräpet. Och kvar står jag med en inbjudan till slottet vars dörr alltid är olåst. "Du är fri att stanna där ute. Men jag hoppas att du vill komma till mig".

Meningen med livet är inte så komplicerad som många tror. Du lever därför att Han vill att du ska leva. Du lever för att han vill leva med dig.

Jens Charlieson

Hela världen balanserar på en sjukhussäng.

Varje gång jag har huvudet hängandes över en toalettring och kämpar mig igenom en magsjuka kommer jag att tänka på några gamla ord som min pappa brukade citera när jag växte upp. ”När man är frisk har man tusen önskningar. När man är sjuk har man bara en.” När jag går tillbaka till sängen för att vila upp mig inför nästa attack bestämmer jag mig för att jag minsann ska njuta av varje tugga, nästa gång jag har den stora förmånen att få hålla en ostmacka i handen. Det gamla citatet är så väldigt sant.

På ett sjukhus är det än mer uppenbart. Det är otroligt, egentligen, hur många känslor som kan rymmas i ett litet rum på ett sjukhus. Det verkar inte finnas någon gräns. Bland slangar och maskiner, sköterskor och skärmar, svävar känslorna som osynliga taggtrådar i luften. Hur många de än är, och hur enorma de än är, så får de alltid plats i ett litet rum på ett sjukhus.

De är hjältar, patienterna. De ligger på en sjukhusbädd och ser sina kärastes ögon, och ögonen radierar oro, sorg, hopp, förtvivlan, längtan, tro. De försöker inge mod och hopp men är helt handfallna till läkarnas varje ord. På nätterna ligger de ensamma och försöker förstå hur allting kunde förändras så plötsligt. De försöker hitta någon förklaring eller något syfte med det hela, fullt medvetna om att något sådant inte finns. De längtar tillbaka till dagen innan det hände, dagen då allt var som vanligt. Och så längtar de efter en helt vanlig, tråkig ostmacka.

Där hemma brer familjen en macka åt den saknade och säger att snart – snart – är den din.

Det är otroligt hur massiva känslor en sjukhusbädd kan bära. Hela världen balanserar på den enda sängen. Hela världen har samlats till ett rum, till en säng, till en patient som kämpar i blod, svett och tårar för att balansera hela detta kaos som världen lagt på honom. Och i honom.

Han är värd all heder. Han är värd lugnet av att veta att allt det som han hoppas att han har sagt tillräckligt många gånger verkligen nått fram. Det har nått fram. Familjen vet. Det är lugnt. Han är värd de bästa läkarna, den bästa sjukvården, det största miraklet. Han är värd sin ostmacka.

På sjukhusbädden kan ingen förringa livet. I det rummet som på något sätt lyckas rymma all världens känslor går det inte att tala om livet i form av molekyler och kemiska reaktioner. Där är livet större än filosofernas största aforism. Där längtar ingen efter den stora lottovinsten eller skjutsen på karriärstegen. Där längtar ingen efter en ny Lexus eller efter att få sin bok publicerad. Allt förlorar sitt värde. Livet har aldrig varit så verkligt.

Livet har gjort oss fartblinda. Tiden rusar förbi medan vi är upptagna med våra drömmar, med våra tusen och åter tusen önskningar. Men patienten på sin bädd ligger stilla och ser hastigheten dala. Och plötsligt är allt så vackert. Plötsligt går han helt sönder på insidan av längtan efter de där kvällsmackorna med familjen som var så självklara igår. Familjen vet det. Familjen vet hur mycket han längtar efter de stunderna nu. Familjen vet hur tacksam han är för varje en av dem. Familjen vet.

På sjukhussängen längtar man efter vardagen, för vardagen är livet. Och livet – och därmed vardagen – är ett mirakel så stort att man inte ser det. Dagsljuset hindrar oss från att se solen. Vi går på en stig men ser inte skogen för alla träd. Längs stigen skapar vi våra önskningar om framgång och erkännande, om att bli någon, om Armani och Gucci. Vi skapar oss tusen önskningar. Men våra tusen önskningar är inte alls vad vi vill ha.

Det är vad sjukhussängen säger. Och den säger det med en pondus och poesi jag aldrig kan komma i närheten av. Så i all enkelhet, med mycket mindre pondus och helt utan poesi, vill jag bara säga att snart sitter du där i ditt kök och äter en ostmacka med din familj. Eller, med andra ord;

Allt kommer bli bra.

Jens Charlieson

Låt mig ta abort som exempel.

Nittiotalsfilmen Arlington Road rekommenderas varmt. Jeff Bridges spelar en ensamstående pappa som arbetar som professor i modern terrorism vid ett universitet i USA. När han undervisar sina elever ger han en synisk men träffsäker bild av hur människor i allmänhet fungerar: En terrorist har slagit till i staden; stadens invånare känner sig osäkra och otrygga; man får tag i terroristen och terroristens namn publiceras i tidningarna och alla känner sig säkra och trygga igen. Inte därför att de egentligen är tryggare och säkrare – för terrorismen som fenomen finns ju fortfarande kvar mitt ibland dem - utan bara därför att de har fått ett namn på skurken. På så vis kan de placera in honom i ett fack och göra honom till en avvikelse. De kan ta ett djupt andetag och tänka den befriande tanken: ”Det var inte samhället det var fel på – det var bara han”. För ett litet namns skull.

Debattartiklar är ofta rätt tråkiga. Jag ogillar dem lika mycket som jag gillar dem; jag tycker om att läsa och skriva dem men är inte alls förtjust i själva konceptet. Man läser ingressen och fattar hela poängen. Man ändrar inte åsikt av dem. Kanske kan man som författare krossa några motargument, men själva inställningen till frågan förändras sällan. Därför är denna text inte en debattartikel. Innan en sådan kan skrivas måste jag försöka blottlägga ett allmänmänskligt fenomen som jag lider av lika mycket som du. Men hur ska jag förklara?

Låt mig ta abort som exempel. De senaste dagarna har jag funderat på ifall det går att skriva en text om abort utan att antingen falla inom kategorin rabiat motståndare eller rabiat förespråkare. Alltså bara belysa ämnet i form av några små tankar, utan att för den sakens skull vara ”för” eller ”emot”. Jag ska avsluta min text med att besvara den frågan, men låt oss först bara konstatera att man som medlem av ett svensk samhälle idag måste ha vissa specifika åsikter för att passa in. Man kan tycka ”rätt” och man kan tycka ”fel”. Själva tyckandet har därmed förlorat lite av sin charm.

För någon månad sedan var det en ung känd skådespelare som enligt tidningar hade uttalat sig negativt om abort. Det blev givetvis stora rubriker om det, men framför allt tyckte jag det märktes på Facebook. Folk länkade till artiklarna och skrev krigsord om hur chockade de var över att någon fortfarande kunde vara så korkad, gammeldags, tappad bakom tankvagnen… Dum i huvudet. Folk var uppriktigt arga helt enkelt därför att han inte tyckte som dem. Om abort måste man nämligen tycka vissa saker. Annars är man dum i huvudet.

Det verkar som att samhället unisont har enats om hur simmare mot strömmen i sådana frågor ska tacklas, och här kommer vi in på det allmänmänskliga fenomenet som jag alltså – måste jag tyvärr erkänna – inte är för god för. Jag är dess förövare, lika mycket som dess offer. Det hela sker i två steg: Först antar man att alla logiska argument som läggs fram inte kan vara logiska och kloka. Man antar att de är grundade på allt annat än ett intellekt. Man försöker hitta något avvikande hos personen i fråga; något som kan förklara varför han är dum i huvudet. Och det kan vara precis vad som helst; religion, brist på empati, kulturellt ursprung, hat eller kärlek, konservatism eller liberalism, höger eller vänster. Det måste helt enkelt finnas någonting under ytan som hindrar dem som tycker ”fel” från att tänka så klart och klokt som en själv.

Steg två är mycket enklare; ta fram rätt stämpel, doppa den i lite knallröd färg och tryck dit den rätt i pannan på personen som inte tänker som du. ”Religiös”. ”Jänkare”. ”Muslim”. ”Mansgris”. Stämpeln blir som en irriterande vana hos en person som egentligen är hur trevlig som helst. Den är allt man ser. Och när dessa religiösa, dessa jänkare, dessa muslimer eller dessa mansgrisar förklarar varför de tycker som de tycker så reducerar denna röda stämpel all deras logik och allt deras intellekt till ett enda stort Bla bla bla. De förklarar med vetenskapliga argument – du hör bla bla bla. De berättar med passion och poesi – du hör bla bla bla. De lägger fram vattentät logik framför dina ögon – men allt du hör är bla bla bla.

Han hade så rätt, den där professorn i Arlington Road. På verandan utanför sin villa på gatan med samma namn som filmen satt han på kvällarna och stirrade terrorismen rakt i vitögat och undrade varför ingen annan såg vad han såg. Varför alla trodde att allt var väl, bara för att terroristen hade fått ett namn. Hur det kommer sig att om de som avviker från de korrekta åsikterna bara kan få ett namn – en stämpel i pannan – så kan man vara trygg igen? Varför får en stämpel folk att tro att hjärnan innanför den stämplade pannan inte har gått den intellektuella vägen för att nå sin slutsats, utan sin blinda övertygelses väg? Som om stämpeln bevisar att man har inte tänkt tillräckligt – bara antagit. Att man inte har tänkt själv – bara lyssnat på andra avvikande människor. Och när stämpeln väl sitter där kan folk ta ett djupt andetag och tänka den befriande tanken: ”Det var inte samhället det var fel på – det var bara han”. För en liten stämpels skull.

Människosläktet är unikt. Därför är det olagligt att döda människor men i mångt och mycket lagligt att döda djur. Vad är det som gör människosläktet unikt? När installeras just det där unika in i människan – med andra ord; när blir en människa en människa? Det beror på. I Sverige sker det efter den artonde graviditetsveckan. I ett annat land sker det när man är 12 veckor gammal och i andra länder redan vid befruktningen. Människor blir alltså människor vid olika åldrar beroende på i vilket land deras föräldrar bor.

Antingen är det så, eller så är det ingen som riktigt vet. Och skulle det vara så – att ingen riktigt vet – så gamblar ländernas beslutsfattare med väldigt höga insatser på bordet. Man går ”all in” utan att veta hur mycket sina marker är värda.

Det här är ingen debattartikel. I en sådan skulle jag smula sönder varje navelskådande kommentar om rätten till sin egen kropp, om hur fostren inte skulle vara livsdugliga, om hur det måste finnas förutsättningar för ett bra liv, om hur barnen måste vara välkomna, och om allt annat som låter bra tills man tänker en gång till. Jag vet precis hur jag skulle skriva den. Jag kan argumenten och motargumenten. Och jag tror tillräckligt på mina argument och på min penna för att älska tanken på en sådan debattartikel. Men debattartiklar är ju rätt tråkiga. Och meningslösa. För om man tycker ”fel” så får man sin stämpel och så är argumenten skrivna förgäves. Just nu nöjer jag mig därför med att konstatera två saker: Dels att ingen människa på jorden vet när en människa blir en människa. Och dels att det räcker.

Jag vet att jag redan fått min stämpel. Vad det står på den är jag inte riktigt säker på, men tyvärr talar nog stämpeln högre än mina ord idag. Kanske skriver jag en riktig debattartikel om det någon dag, men här och nu vill jag bara låta professorn stå inför sin klass och berätta att ett namn på terroristen, en röd text som stämplar mig som avvikande, inte gör en enda människa tryggare. Den bara lurar folk att tro att de kan gå vidare i sina liv utan att behöva vara oroliga att deras egna åsikter inte håller, just därför att det står ”kristen” i pannan på den som kom med det bästa argumentet.

Tillbaka där vi började. Går det att skriva en text om abort utan att falla inom kategorin rabiat motståndare eller rabiat förespråkare? Nej. Det är omöjligt. Jag hoppas att det är omöjligt. Därför att i en fråga där vi inte ens vet ifall människors liv står på spel eller ej – där måste man tycka. Där måste man ha en åsikt. Därför håller jag undan luggen, lutar mig framåt och erbjuder Sverige min panna, när jag säger att jag är emot abort därför att allt annat vore att chansa.

Samtidigt skyfflas varje år trettiotusen spelmarker till bordets mitt, medan våra beslutsfattare gäspande läser dagens rubriker och klämmer fram ett trött ”I go all in”. Och eftersom 18 veckor är lika subjektivt som 12, så finns det ingen som vet om han vann ingenting eller förlorade allt.

Bla bla bla.

Jens Charlieson

Han som trodde att han visste vad han ville.

Han sitter där, lite längre bak än han hade önskat, och väntar på mikrofonen. Han har väntat länge nu. Han trivs inte där han har blivit placerad för den som placerade honom där – vem du nu kan ha varit – visste nog inte riktigt vem han var. Han sluter ofta sina ögon och drömmer sig bort till en värld som inte är hans, till ett liv han snickrat ihop med sina bara händer. Med slutna ögon vet han exakt hur mikrofonen känns i hans hand. Han kan se hur saliven sprutar ur hans mun i slow motion-bilder från sin fantasi. Han ser svetten, han ser ivern, han ser blodådrorna som pulserar längs hans hals. När ögonen åter öppnas finner han sig själv sittandes där, lite längre bak än han hade önskat. Och ingen mikrofon finns i hans hand. Så han väntar.

Han längtar. Scenen är hans hem. Den skrämmer honom lite, men den är hans hem. Med slutna ögon har han stått där så många gånger och sett hundratals och tusentals ögon som följt hans minsta rörelse. Med slutna ögon har han sett hur skarorna har skrattat och gråtit, jublat och varit alldeles, alldeles stilla. Han har njutit av den tystnad som följer en punch-line som är så bra att ingen ens tänker tanken att jubla eller applådera. Med slutna ögon har han sett vad alla skulle få se om han fick chansen.

Vad alla skulle få se om någon bara kunde ge honom en mikrofon. Om någon bara kunde se honom. Om någon bara kunde se att han inte hör hemma där i bakgrunden, bland alla andra. Men där i bakgrunden sitter han och väntar och hoppas och ber. Ber om ett genombrott. Ber om kallelser. Ber om skaror. Ber att någon ska sätta en mikrofon i hans hand och säga åt honom att tala. Han förstår att det kan dröja så han ber om tålamod. Mer tålamod. Nu! Sedan väntar han så tålmodigt han kan på mikrofonen som ska få alla att se vem han egentligen är. Medan han väntar så tänker att han bara är en liten mikrofon ifrån ett helt annat liv. Att det enda som skiljer hans liv där han sitter alldeles för långt bak och väntar, från sina drömmars liv, är en liten mikrofon. Det är det enda som saknas honom.

Livet som han drömmer sig bort till är illa byggt. Spikarna faller vid minsta vibration. Det gör ont att hamra tillbaka dem, för han har inte verktygen som krävs för det liv han drömmer om. Han är rädd för scenen, men det är ju där man syns. Mikrofonen skulle genast vilja glida ur hans hand men han skulle hålla ett krampaktigt grepp, för utan den kommer ingen att lyssna. Det är en sorglig dröm han går och bär på. Den är sorglig, därför att förr eller senare kommer han säkert få sin mikrofon. Och när han väl får den så skriker så högt han kan i ren eufori över att han äntligen har fått sin scen. Publiken lyssnar men hör ingenting. Han försöker måla upp Jesus för folket men bilden påminner mest om honom själv. Han försöker berätta om namnet Jesus men hans eget namn klingar vackrare. Och varje gång han äntrar scenen försöker han flytta uppmärksamheten dit den hör hemma, men han lyckas aldrig helt och fullt. För han försöker aldrig helt och fullt.

En dag, på ålderns höst, ser han en ung man som sitter lite längre bak än vad någon borde önska. Han ser sig själv i den unge mannen och går fram till honom för att dela med sig av några visdomens ord. På senare år har han förstått att drömmen han drömde inte hade fötts ur en kärlek till andra, utan ur en kärlek till sig själv. Nu är han äldre och något klokare, och han uppmanar den unge mannen att inte längta efter mikrofonen. Han berättar för honom att applåderna från världens stora scener med åren kommer förvandlas från ljuv musik till tinnitus i öronen. Med darrig stämma säger han, från djupet av sitt hjärta: ”Sök inte upp scener. Sök inte upp mikrofoner. Sök upp människor”.

Men den unge mannen lyssnar inte. Han har inte hört ett ord av vad som sagts. Han har bara suttit med sina knän i leran, längre fram än vad han egentligen önskat sig, och sagt att han inte kan tala så värst bra. Att han inte har en sångröst värd namnet. Att han inte kan skriva ord som letar sig hela vägen in i människors hjärtan. Att han struntar blankt i ifall han har en mikrofon eller en dammtrasa i handen. Med knäna allt djupare i leran säger han:

Om.
Om du kan använda mig.
Då får du hela mig.

I en svunnen tid fanns en ängel som satt lite längre bak än han hade önskat sig. Han slöt ofta sina ögon och drömde sig bort till en värld som inte var hans, till ett liv han snickrat ihop med sina bara händer. Det var en sorglig dröm, för i den världen lever vi idag. Och i den världen drömmer vi drömmar som Lucifer. Omedvetet följer vi hans fotspår, ända tills vi sjunker ner i leran och stannar där tills andra människor tar så mycket utrymme i våra drömmar att vi själva inte får plats.

Då, plötsligt, kan vi tala och sjunga. Och kanske också skriva några ord som letar sig hela vägen in i en människas hjärta.

Jens Charlieson