Hela världen balanserar på en sjukhussäng.

Varje gång jag har huvudet hängandes över en toalettring och kämpar mig igenom en magsjuka kommer jag att tänka på några gamla ord som min pappa brukade citera när jag växte upp. ”När man är frisk har man tusen önskningar. När man är sjuk har man bara en.” När jag går tillbaka till sängen för att vila upp mig inför nästa attack bestämmer jag mig för att jag minsann ska njuta av varje tugga, nästa gång jag har den stora förmånen att få hålla en ostmacka i handen. Det gamla citatet är så väldigt sant.

På ett sjukhus är det än mer uppenbart. Det är otroligt, egentligen, hur många känslor som kan rymmas i ett litet rum på ett sjukhus. Det verkar inte finnas någon gräns. Bland slangar och maskiner, sköterskor och skärmar, svävar känslorna som osynliga taggtrådar i luften. Hur många de än är, och hur enorma de än är, så får de alltid plats i ett litet rum på ett sjukhus.

De är hjältar, patienterna. De ligger på en sjukhusbädd och ser sina kärastes ögon, och ögonen radierar oro, sorg, hopp, förtvivlan, längtan, tro. De försöker inge mod och hopp men är helt handfallna till läkarnas varje ord. På nätterna ligger de ensamma och försöker förstå hur allting kunde förändras så plötsligt. De försöker hitta någon förklaring eller något syfte med det hela, fullt medvetna om att något sådant inte finns. De längtar tillbaka till dagen innan det hände, dagen då allt var som vanligt. Och så längtar de efter en helt vanlig, tråkig ostmacka.

Där hemma brer familjen en macka åt den saknade och säger att snart – snart – är den din.

Det är otroligt hur massiva känslor en sjukhusbädd kan bära. Hela världen balanserar på den enda sängen. Hela världen har samlats till ett rum, till en säng, till en patient som kämpar i blod, svett och tårar för att balansera hela detta kaos som världen lagt på honom. Och i honom.

Han är värd all heder. Han är värd lugnet av att veta att allt det som han hoppas att han har sagt tillräckligt många gånger verkligen nått fram. Det har nått fram. Familjen vet. Det är lugnt. Han är värd de bästa läkarna, den bästa sjukvården, det största miraklet. Han är värd sin ostmacka.

På sjukhusbädden kan ingen förringa livet. I det rummet som på något sätt lyckas rymma all världens känslor går det inte att tala om livet i form av molekyler och kemiska reaktioner. Där är livet större än filosofernas största aforism. Där längtar ingen efter den stora lottovinsten eller skjutsen på karriärstegen. Där längtar ingen efter en ny Lexus eller efter att få sin bok publicerad. Allt förlorar sitt värde. Livet har aldrig varit så verkligt.

Livet har gjort oss fartblinda. Tiden rusar förbi medan vi är upptagna med våra drömmar, med våra tusen och åter tusen önskningar. Men patienten på sin bädd ligger stilla och ser hastigheten dala. Och plötsligt är allt så vackert. Plötsligt går han helt sönder på insidan av längtan efter de där kvällsmackorna med familjen som var så självklara igår. Familjen vet det. Familjen vet hur mycket han längtar efter de stunderna nu. Familjen vet hur tacksam han är för varje en av dem. Familjen vet.

På sjukhussängen längtar man efter vardagen, för vardagen är livet. Och livet – och därmed vardagen – är ett mirakel så stort att man inte ser det. Dagsljuset hindrar oss från att se solen. Vi går på en stig men ser inte skogen för alla träd. Längs stigen skapar vi våra önskningar om framgång och erkännande, om att bli någon, om Armani och Gucci. Vi skapar oss tusen önskningar. Men våra tusen önskningar är inte alls vad vi vill ha.

Det är vad sjukhussängen säger. Och den säger det med en pondus och poesi jag aldrig kan komma i närheten av. Så i all enkelhet, med mycket mindre pondus och helt utan poesi, vill jag bara säga att snart sitter du där i ditt kök och äter en ostmacka med din familj. Eller, med andra ord;

Allt kommer bli bra.

Jens Charlieson