Norge, Norge, älskar du mig?

Nu gäller det att vara finkänslig. Nu måste mina fingrar slå löst på tangenterna. De måste skriva långsamt. För här vill jag inte bli missförstådd.

Rasister hatar antirasister. Antirasister hatar rasister. De båda grupperna bråkar med varandra i städer och småbyar. När ena sidan arrangerar demonstrationer arrangerar andra sidan motdemonstrationer. När ena sidan kastar galla på sina motståndare kastar andra sidan mer galla tillbaka. Det är fullt krig. Det är hat.

Alla lutar vi mest åt ena eller andra sidan. Undrar Ni var jag står ber jag Er läsa det här – för i detta ämne vill jag verkligen inte bli missförstådd.

Just nu gråter Norge sina tyngsta tårar i mannaminne. Stora delar av världen gråter med dem. En man saknade spärr, kärlek, medkänsla och kastade sitt hat över en hel nation.

Jag undrar vad som hade hänt om Anders Behring Breivik för tio år sedan hade mötts av kärlek istället för hat från sina meningsmotståndare. Om rasisterna och antirasisterna bara hade hatat meningsmotståndarnas åsikter, och inte meningsmotståndarna själva. Jag undrar...

När stenar kastas demonstranter emellan så träffas inte åsikter, utan människor. Åsikter är immuna mot stenar och knytnävar. De är immuna mot slagord och plakat.

Vad hade hänt om man bestämt sig för att inte dela in människor i olika läger? Vad hade hänt om Anders Behring Breiviks meningsmotståndare för tio år sedan inte sett honom som en meningsmotståndare? Om man inte hade sett honom som rasist? Om man bara sett honom som Anders?

Jag vet inte. Jag har ingen aning. Kanske hade Norge ändå gråtit idag. Kanske inte.

Om Anders har en bror så är han den ensammaste människan på jorden idag. Honom kan vi antingen hata eller älska. Fly ifrån eller trösta.

Många så kallade nationalister sympatiserar med Anders – kanske inte i hans tillvägagångssätt men i själva andemeningen. Det kommer, med all sannolikhet, att hagla stenar över dem så fort den värsta sorgen dalar till förmån för vreden. Stenarna kommer då missa deras åsikter men träffa dem. De får ont, och hatar sina meningsmotståndare mer. Och så kommer våldet trappas upp, tills ena sidan bestämmer sig för att vara fiende till åsikten och vän till människan.

Jag undrar vad som hänt om ett samhälle hade älskat Anders, vilka åsikter han än haft. Om samhället älskat honom vilken grupp han än tydde sig till. Om han älskats för att han var människa. Om man hade lagt stenarna på marken och bjudit honom på lunch. Pratat. Skrattat. Diskuterat. Respekterat.

Jag lider med Norge idag. Hela världen lider med vårt vackra grannland. För något mer bestialiskt än det Anders Behring Breivik gjorde har jag sällan hört talas om. Ens på film. Klyftan riskerar nu att växa. De två lägren riskerar att hata varandra mer. De riskerar att känna att de behöver ta till ännu mer drastiska metoder för att bli sedda och hörda. Så låt oss se nu. Låt oss lyssna nu.

Det finns inte en rasist eller nationalist på vår jord som inte vet vad det innebär att bli hatad. Han har hatats sedan han första gången rakade sin hjässa eller skrev ner sina åsikter på ett nätforum. Den vägen är väl beprövad. Att älska sina fiender är svårt. Men konsekvenserna av hat är svårare. Det vet vi nu.

Rasism är vidrigt. Men idag lider jag för mycket med Norge för att våga hata en enda rasist.

Det här är hackigt skrivet – jag vet. Ingen stil, ingen finess, ingen vidare klass. Jag tror att varje bloggare i vår del av världen har skrivit en text om detta... Det här blev mitt inlägg. Jag lovar att skriva bättre nästa gång.

Jens Charlieson