I väldigt tuffa tider.

Många av mina vänner har haft ett väldigt speciellt år. Det har varit tufft för många, riktigt tufft för några. Jag har velat skriva om det, men ordens begränsning har kommit ikapp. Ord är för små för att trösta och skydda. Helst skulle jag vilja ställa mig upp som en stor sköld runt omkring mina vänner och tvinga mig själv stå kvar tills pilarna slutat hagla. Jag skulle vilja adoptera några av deras tårar och sår. Jag skulle vilja hitta orden som kan slipa sönder allt som är hårt och vasst.

Men sådana ord finns inte.

Allt jag har är några futtiga ord som aldrig kommer vara så läkande som jag önskar. Några raders prosa som med all kraft formuleras till en tröst de inte kan ge.

Det här är till er.

Det är till alla er som har levt i en miljö av sandpapper. Till er som har levt i en miljö där alla hörn har stuckit rakt ut, där alla kanter varit vassa. Till alla er som har mött motgångar som ingen människa på jorden kan förstå. Till alla er som förstår att ingen förstår, eftersom klapparna på er axel alltid har varit för hårda, eller alldeles för nätta.

Det är till er som har känt er ensamma bland era bästa vänner. Till alla er som har hört ord som varit så kalla att ni för en sekund fryst fast i marken. Till alla er som mött blickar som förändrats sedan sist.

Det är till alla er som har velat ställa frågor som ni inte velat ställa.

Det är till er som har sett ljuset i tunneln släckas. Och tändas. Och släckas. Det är till er som vet att det tänds igen.

Det här är till alla er som vet vad jag talar om. Och till er som ännu inte vet.

Det är till alla er som levt i en sådan glädje och sådan hastighet, att ni inte kände hur djupt såren gick. Till er som fortsatte kämpa i glädje, i tacksamhet, i nitälskan mitt i den märkliga kombinationen av bländande ljus och nattsvart mörker.

Det här är till alla er som fortfarande drömmer. Det är till er som fortfarande ser vad ni inte kan se, som fortfarande drömmer drömmar långt större än er själva. Det är till er som fortfarande tror. Det är till er som en gång visste, att ni visste, att ni visste. Det är till alla er som fortfarande vet.

Det är till alla er som fortfarande omfamnar framtiden, som fortfarande längtar efter framtiden, som redan är i framtiden. Till er som inte är rädda för att sörja, för att längta, för att räddas. Och till er som har bestämt er för att aldrig någonsin vara rädda för att tro.

I vissa lägen kan inte ens de vackraste orden trösta. De bara finns där, som ett färdmedel från en tanke till en annan.

Jag tror att de mest trösterika ord jag kan säga är den brutala sanningen. Så till alla er som haft ett väldigt speciellt år, till alla er väntar på att ljuset i tunneln ska tändas igen, vill jag vara den förste att lägga de nakna korten på bordet. För sanningen är den, att jag inte vet hur det känns. Jag har faktiskt inte en aning.

Den här är till alla er som förstår att den enda anledningen till att jag skrivit dessa ord är så att ni ska veta, att ni är de vackraste framgångssagorna jag sett. För på framgångens måttband, som ni ju vet, står inga siffror. Det står kärlek. Glädje. Frid. Tålamod. Vänlighet. Godhet. Trohet. Mildhet. Självbehärskning.

Och där står, som en liten parates, som en liten påminnelse om att även de bästa framgångssagorna har tider som denna, de tre ord som utgör Johannesevangeliets elfte kapitel och trettiofemte vers.

Och Jesus grät.

Jens Charlieson.

För alla Er som älskar bra kärlekshistorier.

Bara för att The Devine Romance är en så obegripligt bra bok, och bara för att jag idag hade tid att snabböversätta en del av den, bjuder jag här på två väldigt bra kapitel. Se det som en aptitretare, som förhoppningsvis får Er att genast beställa Gene Edwards mästerverk.

Kapitel 33

Den rikaste mannen i staden, och en farisé – rik och religiös. Sådan var snickarens värd denna kväll.
     Han hälsades vid dörren till den lyxiga herrgården av en välklädd tjänare som snabbt visade honom genom hemmet och ut till en stor, öppen trädgård. Inte långt därifrån, på stadsmuren, kunde man se konturerna av väktarens torn under himlen som lystes upp av månens sken.
     Mitt i trädgården låg en enorm duk som täcktes av ett ändlöst utbud av exotisk mat. Överallt, verkade det som, gick tjänare omkring, några ledde gäster till deras utvalda plats, andra kom ut med fler stora brickor av delikatesser till trädgården.
     Bland de närvarande gästerna var stadens ledande medborgare.
     Simon, som stod längst bak i trädgården, vinkade åt den unga profeten att komma och ta den näst högsta hedersplatsen i festlokalen. Värden ringde sedan i en liten klocka. Alla följde då sin värds exempel och böjde sina knän och började äta.
     Där fanns musik, vin, skratt, och en atmosfär av skönt umgänge. Alla bevis pekade mot en trevlig kväll med en välbärgad värd och en berömd ung profet. Kanske skulle där även finnas tid att rikta några frågor till hedersgästen. Men så skulle kvällen inte arta sig.
     Bara några minuter in i måltiden uppstod rörelse vid dörren, tillräcklig för att fånga varje ögas uppmärksamhet, vilket i sin tur orsakade en våg av viskningar. På ett ögonblick blev trädgården alldeles tyst. I dörröppningen stod en kvinna från gatan. Det högsta ljudet var nu hundra själars ansträngda andetag. Från någonstans kom orden,

     Det är en hora!

     Simon skämdes. Ett sådant intrång, av en kvinna från gatan, här… i hans hem. Med den här gästen närvarande. Ofattbart.
     Under en lång stund stod kvinnan blickstilla i dörröppningen. Alla kände henne, och några förundrades över att hon varken var rädd eller skämdes. Hon verkade, snarare, harmonisk.
     De undrade när den där skrikande, omänskliga attityden skulle komma fram, men några noterade att hon verkade förändrad på alla sätt.
     Under tiden fortsatte den galileiska gästen att äta, utan att ens bry sig om att titta upp.
     Den unga flickan började gå. Den elektriska spänningen i rummet svävade, för det fanns inget tvivel på hennes destination. Varje öga iakttog, nitiskt, hur den unga flickan rörde sig över gården och tog sin plats precis bakom den unga profeten, just vid hans fötter.
     För första gången erkände nu mannen hennes närvaro, genom att vända sig och se över sin axel. Under ett ofattbart långt ögonblick rörde sig ingenting i rummet.
     Den unga flickan tog upp en vacker vas från hennes klädnad, uppenbarligen fylld med någon exotisk och fruktansvärt dyr olja, vars innehåll otvivelaktigt representerade hela hennes samlade ägodelar. Med en ovanlig nåd och värdighet, på gränsen till vördnad, öppnade hon en ända av vasen och föll till sina knän. Hela trädgården fylldes omedelbart av en rik, förtrollande doft av exotisk parfym.
     Simon stirrade, skräckslagen, försökte att inte tro att en oren kvinna befann sig på ett så kort avstånd från honom och precis vid den unge profetens fötter. Han vände sig till en av dignitärerna och sade i en viskning som ämnades att höras, ”Om den här mannen är en profet så vet han att hon är en kvinna från gatan, smutsig! Han kommer väl inte låta henne röra honom.”
     Även andra viskade högt, ”Hon kommer inte röra honom. Han är en gudsman!” Den unga flickan började hälla den dyrbara oljan på snickarens fötter. När hon gjorde det, lyfte hon först sitt ansikte, sedan sin hand, mot himlen, medan varma tårar sakta rann nerför hennes ansikte. Snart föll tårarna på hans fötter och blandade sig med oljan.
     Snickaren gjorde inget motstånd, inte heller rörde han sig.
     Ett mummel av chockerad otro fyllde rummet när kvinnan av synd började bada hans fötter med olja och tårar. Kärleksfullt – till och med passionerat – böjde hon sig ner och började kyssa hans fötter.
     Och från stadsmuren ropade kvällens väktare ut kvällspsalmen:

     Du skall
     älska Herren
     din Gud
     med hela din själ
     med hela ditt hjärta
     med all din kraft.

     Men ingen verkade ha hört. Och de som faktiskt hörde, förstod inte.
     Med ett grepp runt flickans långa och vackra hår, snurrade flickan nu ihop det hårt till en handduk, och började torka hans fötter. Hon torkade dem torra – förutom från hennes nyaste tårar.
     Vem, säg mig, är denna otroliga flicka?

Kapitel 34

     ”Simon”
     Den unge profeten bröt sin tystnad i en stilla, oroväckande lugn, röst.
     ”Simon, du är en man som bryr dig om Guds vägar. Du har hållit denna bankett till min ära, har du inte det?”
     ”Ja, det är sant”.
     ”När jag kom in i ditt hem, Simon, fick jag ingen hälsningskyss på mina kinder; ingen tjänare tvättade mina fötter från dagens damm. Men denna kvinna som du har kallat en syndens kvinna har kommit och tvättat mina fötter, inte med vatten men med den dyrbaraste oljan… och med hennes tårar. Vad mer är, hon har kysst dem torra med sina läppar”.
     ”Simon, jag har en fråga till dig. Två män ägde stora skulder till en kung, men en var skyldig en större summa. Kungen förlät dem båda deras skulder. Vem av dem, Simon, skulle du anta älskade kungen mest?”
     Simon hade fått en ljus rodnad i ansiktet av ilska och förödmjukelse. Han bet av varje ord i sitt svar.
     ”Ja, Herre, den som ägde den större skulden, antar jag”.
     ”Du har svarat rätt, Simon”.
     Den unge profeten ställde sig upp, och när han gjorde det vände han sig mot flickan. Han räckte ut sin hand och lyfte henne till sina fötter.
     ”I sanning, den som förlåtits lite, älskar lite. Den som förlåtits mycket, älskar mycket”. Han stirrade rakt på den unga flickan… vars ansikte hade blivit en flod av gnistrande tårar.
     ”Du är förlåten och renad. Allt är borta, som om det aldrig varit”.
     Den unga flickan såg på honom som om hon förstod den djupaste innebörden av varje ord.
     ”Nu, mitt barn, gå... och synda inte mer”.
     Den unga flickan rörde sig inte. Istället föll hon, än en gång, till sina knän.
     ”Min Herre, och min Gud. Jag är renad… och jag ska inte synda mer. Men jag ska aldrig... aldrig... gå”.

Göm dig aldrig, Elton.

Huvudet ska hållas högt. I sköna sommarbrisar och i den vilda höststormen ska huvudet hållas högt. Det är inget spel att le inför människor som känner till dina svårigheter. Det är inget spel att hålla huvudet högt när alla vet att du kämpar mot att låta nackmusklerna och ge efter för tyngden på din hjässa. Du hör hur dina svårigheter spelas upp som en radiomonolog innanför dina öron och du kämpar mot att lyssna på orden som berättar om ouppfyllda drömmar och om vänners svek. Om hjältars brutala ord och om nära vänners glömska. Radiomonologen är som tinnitus i dina öron; du försöker att inte lyssna men du hör ändå.

I det läget ska huvudet hållas högt. Där ska blicken hållas hög. Där får du aldrig någonsin gömma dig, Elton. 

Adam gömde sig bland fikonlöv när misslyckandet spelades upp innanför hans öron, när hans misslyckande var hans tinnitus. Inför sådana demoner, inför misslyckanden och motgångar, ska du hålla huvudet högt. När du är ledsen så kommer du vilja lyssna. Du kommer tro att du har rätt att hålla med rösterna innanför öronen. Du kommer bli trött på ljudet, trött på kampen och du kommer att vilja lyssna. När ingen förstår hur du känner så verkar rösten förstå. För en sekund känns det skönt att springa undan, gömma sig och lyssna på rösten som berättar att du är den enda som förstår hur du har det. Av lärda män och kvinnor kommer du få höra att om du bara lyssnar riktigt ordentligt en gång för alla – om du bara ger utlopp för känslorna på insidan – så kommer ljudet försvinna. Du vet inte det då, men med tiden kommer du förstå att dessa små demoner har stora arkiv av förinspelande radiomonologer som bara väntar på att bli lyssnade på. Börjar du lyssna så slutar det aldrig. Där ett meddelande tar slut, börjar nästa. 

Därför vill jag redan nu mana dig, Elton, att aldrig gömma dig. Att aldrig smyga undan och lyssna. Att aldrig för en sekund tro att det kommer få dig att må bättre.

Jag vill också att du ska veta lite grand om hur det hela fungerar. Världen är nämligen konstruerad som så, att när huvudet hålls högt – och med huvudet också blicken – så når inte demonerna högre upp än till dina fotknölar. Där nere ropar de, slår de, kämpar de för att sänka ditt huvud. Där nere kämpar de för att fånga dina ögon, din uppmärksamhet. När det inte lyckas försöker de med att byta band, med att ta till ännu grövre ord och ännu värre anklagelser, ännu större svek, ännu plattare fall. Men det är bara när du ger dem din uppmärksamhet som de kan höja sig över dina fotknölar.

Jag vill att du ska veta, Elton, att dina knän är hårda. Och när de möter marken så krossas varje demon av tyngden på korset du bär.

Försök aldrig gömma dig, Elton. Det kommer inte få kulorna att sluta hagla. Maskingevärens magasin går inte att tömma. Förr eller senare så kommer du till en plats i livet där det inte finns en stor sten att gömma sig bakom, och ingen skyttegrav att ducka i. Det dröjer många år till dess, men när det kommer så ta emot kulorna på en gång. Låt dem träffa dig rakt i hjärtat. Det är så ett hjärta växer. Det är så ett hjärta får förståelse för andras smärta, för andras ensamhet, för en annans törnekrona. Gråt, var inte rädd för att gråta. Kulornas bly är sältan i dina tårar och när sådana tårar faller så faller de med tyngd, med makt, med auktoritet. Och när de når marken så blir de nådastöten på de krossade demonerna som ligger och kippar efter andan.

Göm dig aldrig, Elton. Gå med huvudet högt. Vet att du är älskad med en kärlek som vida övergår varje humanistisk idé om kärlek som en slags biologisk reaktion eller medärvd överlevnadsinstinkt. Kärleken en mamma och pappa känner för sina barn är en liten del av Gud. Du kommer gå på stadens gator och se mammor med fina barnvagnar, så upp över öronen förälskade i sina barn att de inte kan förstå hur människor runt omkring kan missa det gulliga i barnets vrålskrik. De känner en kärlek som är starkare än döden, en kärlek som inte räds något eller någon, och så kallar de sig humanister. Snart har några år passerat och då är du pappa, Elton. Då kommer du se ironin i detta. Du kommer se hur motsägelsefullt det är. Och du kommer beundra dessa mammor och pappor som älskar sina barn så djupt, trots att deras humanistiska idéer blir som kläderna på en mycket berömd kejsare som trodde han var välklädd. Alldeles nakna älskar de sina barn mer än vad deras intellekt säger är möjligt.

Göm dig aldrig, Elton. Motståndet kommer. Ta emot stenkastningen. Gå ner på dina knän och gråt. Låt knäna krossa och tårarna dräpa varje demon som vill sänka ditt huvud. Res dig upp, trampa ner fikonlöven i gyttjan och vet att nästa gång de stenarna kastas mot dig så löses de upp till den finaste sanden. Det svider lite i ögonen när du träffas, men ditt hjärta är för stort för att sluta älska den som kastade stenen.

Det är så du blir en lycklig man. Det är så du blir en stor man. Det är så du håller dig borta från bitterheten som likt en blodigel vill suga livet ur dig. Det handlar om att inte gömma sig. Det handlar om att inte sänka sin blick till människors nivå. Det handlar om att tjurskalligt fortsätta stirra på solen tills allt annat är mörkt för dig.

Jag ser fram emot att leva livet med dig, Elton.

/Pappa.

P.S. Ta hand om din syster. Hon älskar dig redan, med en kärlek som är en liten del av Gud.

Signs & Wonders Festival

Någonstans i den osynliga världen finns en skalpell som ingen har sett. Få känner till den, men med jämna mellanrum blir ytterligare en person fullkomligt överbevisad om att den finns. Inte genom böcker eller hörsägen, men när de för första gången får smaka på ett liv bland världens onådda, så känner de skalpellens snitt. Denna osynliga skalpell tar sig in genom en människas ögon eller händer och letar sig sedan fram genom vener och artärer för att nå livets centrum. Och där, i de innersta delarna av en människas hjärta, lägger den sitt snitt som får människor att blöda, och som får dem att gråta. Tårarna är tårar av passion, av kärlek, av tjänstvillighet.

Tiden är nu inne för Mission SOS att arrangera ytterligare en festival bland ett onått folk, denna gång vid Kilimanjaros fot i Tanzania. Låt mig berätta för er vad en festival handlar om. Det handlar om en människa, låt oss säga en kvinna, som springer fram på en frälsningsinbjudan och för första gången uttalar namnet Jesus. Det handlar också om en Gud som har väntat en evighet på att höra henne säga det namnet. I just det ögonblicket slungas en gigantisk hand in i kvinnans inre och griper tag om varje synd, varje sjukdom, varje djävulskap som plågat henne – och plötsligt hörs en smäll.

Kvinnan fortsätter att följa med i frälsningsbönen som predikanten leder henne i: ”förlåt mig mina synder” och ännu en smäll hörs, och smällen ekar som ett hammarslag. Kvinnan kan inte se in i sitt inre men hon känner på alla sätt en människa kan känna, att något har hänt, att något är borta, och på en sekund skapas ett tomrum på insidan, just där mörkret brukade vara. Under tiden som hon bett den bön som skulle komma att förvandla hennes liv för alltid har den gigantiska handen ryckts ut ur henne och med den varje synd, varje smärta, sjukdom, depression och ensamhet. Ännu en smäll hörs och kvinnan lyfter sin blick och ser hur den gigantiska handen nu sitter fastspikad på ett kors, och med handen allt det där andra. Handen dör. Synden dör. Smärta och sjukdom dör. Depression och ensamhet dör när Guds son dör.

Hon fortsätter sin bön. ”Jag ha dig i mitt liv. Jesus, jag vill ha dig i mitt liv nu och för alltid”. Igen lyfter hon sin blick och ser korset som nu är tomt, sånär som på ett par spikar och en svart slemmig massa som inte längre kan plåga henne. Där och då får hon möta Gud. Där och då fylls det tomma utrymmet på hennes insida, inte med Guds kärlek eller med Guds frid, utan med Gud själv. Den Gud som är kärlek. Den Gud som är frid. Den Gud som väntat en evighet på att höra henne uttala hans namn.

Dagarna innan festivalen drar igång kommer man stå på Afrikas dammiga gator och träffa människor. Man kommunicerar på bästa sätt för att bjuda in dem till festivalen som börjar om några dagar. Man ler och vinkar ”hejdå” och använder varje del av sin kropp för att kommunicera kärlek och vänskap. Och man går därifrån och hoppas in ända in i de innersta delarna av sitt hjärta att personen man just pratat med ska dyka upp på festivalen, springa fram på frälsningsinbjudan och få sin slemmiga mörka massa utbytt mot den Gud som väntat en evighet på att höra henne ropa hans namn.

Och i den stunden, i det mötet, får ytterligare en person, en helt färsk missionär, smaka på ett liv bland de onådda, och hon blir fullständigt överbevisad om att det finns en osynlig skalpell som just lagt ett snitt i hennes hjärta, som för alltid kommer påminna henne om varför hon lever och är till. Hon känner snittet, faller till marken och gråter av passion, av kärlek, av tjänstvillighet.

”Låt det aldrig”, hör man henne viska, ”låt det aldrig sluta blöda”.

Jens Charlieson

Rasism - och vad som värre är.

[uppdaterad]

En slav i den amerikanska söderns historia fick ofta leva i deras ägares hushåll. Ibland bodde de i samma hus som den vita familjen som alltid – i jämförelse med slaven – var otroligt välbärgad, men oftast fanns något annat hus på gården där de fick spendera sina nätter. De vita, rika familjerna tog oftast hyfsat väl hand om sina slavar; de fick mat för magen, kläder för kroppen, tak över huvudet. Det var nämligen viktigt för ägarna att deras slavar var starka och friska. Annars var de inga goda slavar. Annars var de mest i vägen. Dessa slavar fick alltså ofta bo under hyfsade förhållanden i anslutning till deras nya familj – men de blev aldrig välkomnade som en del av familjen. De var aldrig en son eller dotter, eller ens en avlägsen släkting, i hushållet. En slav var en som inte riktigt hörde hemma. De vitas armar tog in dem i landet men armarna var aldrig vidöppna. Armarna pekade alltid, omfamnade aldrig. De utsträckta armarna hjälpte dem ur båten, in i landet, in i hushållet. Men armarna förblev utsträckta och visade med största möjliga tydlighet att slavarna var välkomna ”hit, men inte längre”. En armslängds avstånd fick vara nära nog.

Finns det något värre än slaveri? Finns det något värre än rasism? Jag tror det. Finns det något värre än att äkta makar skiljer sig på grund av den ena partens otrohet? En skilsmässa drar ner barn i en skyttegrav och ber dem ducka för kulorna så att de inte tar någon skada. Men att ducka från ett hav av glödande kulor är inte lätt, när båda de stridande parterna ligger i olika ändar av samma skyttegrav. Föräldrarna sätter på musik eller en film för att barnen ska slippa höra kulsprutorna, för att de ska slippa se blodet som rinner från mamma, från pappa. Mamma och pappa försöker plåstra om sina sår så att de inte ska synas och förklarar sedan för barnen att det bara är köttsår. Men barnen vet var mammas och pappas hjärta sitter, och de ser hur blodet droppar som tårar ur deras ögon. Finns det något värre? Kan det verkligen finnas något värre?

Jag tror det. Jag tror att hemskheter som sker i öppenhet är illa, men hemskheter som sker i smyg är värre. Otroheten var värre därför att den ledde fram till skilsmässan och tårarna. Smygandet på hotellrum, de hemliga sms som skickats, de bedragande kärleksförklaringarna makarna emellan innan de fullständiga konsekvenserna brakade lös. Otroheten är i mångt och mycket samma sak som skilsmässa – fast i smyg. Den är vapentillverkaren, som placerade makarnas fingeravtryck på kulorna.

Vad är värre än slaveri? Vad är värre än rasism? Svaret är enkelt. Det som egentligen är samma sak, fast i smyg. Det som egentligen är samma sak, fast som ser bättre ut. Det som har ett fårskinn på utsidan, men en grå vargpäls full av loppor på insidan. Det som på utsidan ser ut som ett vanligt parti med riksdagsambitioner, men som på insidan fantiserar om rakade hjässor. Det, gott folk, det är värre än rasism.

Invandrare i Sverige är hjältar. Varför då? För att de överlever. För att de på något sätt överlever. För att de klarar av konststycket att leva i en miljö där de aldrig är en son eller dotter, eller ens en nära släkting, i hushållet Sverige. En miljö där det vita och välbärgade Sverige räckte ut sina armar för att ta emot dem i landet, men vars armar aldrig är vidöppna.

Problemet är inte, som en del tror, att regeringens integrationspolitik har misslyckats. Problemet är att folkets armar alltid pekar, aldrig omfamnar. Problemet är att våra invandrare, som borde ses som de största hjältarna i vårt land, aldrig blir välkomnade som en del av familjen. Problemet är att våra utsträckta armar visar med största möjliga tydlighet att de är välkomna ”hit, men inte längre”. En armslängds avstånd får vara nära nog.

Ni förstår, det som sker i smyg är ofta värre än det som sker öppet. Den svenska smygrasismen, som sitter djupare i den svenska folksjälen än någon vill erkänna, kan se menlös ut på utsidan men när de fullständiga konsekvenserna brakar lös måste Sverige säga åt sina invandrare att ducka i skyttegraven. Där är de dömda att ligga och hoppas kulorna bara ska nudda, aldrig träffa. Och till att hoppas att de på något sätt ska undgå att se orden som är inristade på kulornas bortre sida. ”Mest i vägen. Du är mest i vägen.” För vapentillverkaren – som gör allt den kan för att sätta svenska folkets fingeravtryck på kulorna – tillhör ett parti som menar sig vara svenska demokrater.

Det som är värre än rasisters kala skallar är rasister som är smarta nog att behålla håret. Det som är värre än rasister som vägrar räcka de behövande sin hand, är rasister som med välkammat hår räcker ut sin arm och säger ”hit, men inte längre”. Det som är värre än rasister som demonstrerar på gator och torg är rasister som tar på sig slips och kavaj, snyggar till frisyren, kallar sig politiker och som just nu är på väg rakt in i Sveriges riksdag.

Och vad som är långt mycket mer skrämmande är att om de lyckas ta sig dit, så har de inte kommit dit genom en statskupp. De är folkvalda.

Jens Charlieson.

Med sikte på de onådda folken.

Jag vill inte debattera bort 2010-talet. Nästan en tiondedel av mitt liv kommer att spenderas under innestående decennium och jag vill verkligen inte debattera bort det. Jag vill inte analysera bort det. Jag vill inte be den blödande mannen att vänta medan jag sätter kniven som genomborrat honom under mikroskopet. Istället vill jag totalt ignorera kniven, totalt ignorera mikroskopet, totalt ignorera blodet som redan spillts och ge allt som finns i min varelse för såret ska läka. Livet räddas. Evigheten säkras.

Många säger att man inte ska gråta över spilld mjölk. De är säkert kloka ord, men ibland var mjölken för god för att låta bli. Om jag om tio år tar tid för kontemplation och tänker över det gångna årtiondet, och ser tio år av argumenterande och debatterande, av att jaga människor som inte ville komma och åt att ena dem som ville gå åt olika håll – ja, då hoppas jag att jag gråter. Då hoppas jag att den spillda mjölken blir som grovsalt i öppna sår i mitt hjärta. Ett decennium är en lång tid och jag vill spendera det med blicken fastsvetsad på det uppdrag vi fått.

Jag är kallad av Gud. För folk som inte är vana vid att läsa Bibeln kan sådana ord lätt låta förmätna. För folk som gärna läser Bibeln blir sådana ord lätt alldeles för stora och mystiska. Att jag är kallad av Gud gör mig inte på något sätt unik. Det är vi alla. Många kämpar hysteriskt med att ta reda på vad deras kallelse är och slösar ändlösa år för att till slut inse att den unika kallelsen både var helt unik och inte alls. Unik, därför att den kom direkt ifrån Gud. Inte alls, därför att grannen, barndomsvännen, mostern, Zlatan och Saddam Hussein hade samma kallelse.

Uppdraget. Det stora, makalösa uppdraget. Gå ut i hela världen. Alla folk. Gör lärjungar. Döp dem. Bota sjuka. Kasta ut onda andar. Väck upp döda.

Mer specifikt än så behöver det inte vara för mig. Mer unikt vill jag inte ha, mer fantastiskt kunde jag inte få. Jag kan nu välja att spendera detta decennium med att analysera detaljerna i vad min del i detta stora räddningsprojekt kommer att vara, och jag kommer då finna mig själv med välsaltade sår, gråtandes över tio års spilld mjölk. Eller kan jag välja att limma mina ögon, mina öron, mina tankar, mitt hjärta vid uppdraget; de onådda folken. Jag kan välja att göra allt annat irrelevant. Först när det stora uppdraget är det enda som betyder något, kan jag förstå varför mina fingrar trivs så bra på ett tangentbord. Först då kan du förstå varför en mikrofon känns så naturlig i din hand. Först då kan vi förstå hur förmätet det vore att ens för en kort sekund önska oss någon annan kallelse. Det är när detaljerna hamnar ur fokus som vi kan se. Och bara när allt jag ser är världens onådda vågar jag lita på mina ögon.

Gud har aldrig kallat mig att debattera. Gud har aldrig kallat mig att analysera. Sådant brukar mest kosta tid och tid är just vad den blödande mannen inte har. Jag vill ignorera kniven, ignorera blodet och bara se mannen. Den onådde. Han måste få höra. Hans sår måste helas, hans liv måste räddas och hans evighet måste säkras. Det är bara när jag sysslar med det som jag vet att jag och Jesus spelar i samma lag. Och får jag inte spela i hans lag så vill jag inte vara med.

Jens Charlieson

Kunskap allena.

Kunskap är en märklig sak. Brist på den kan få folk att gå under. För mycket av den – eller på fel sätt – kan göra oss uppblåsta. Jag har studerat på högskolan ett litet tag nu och flera gånger har jag kommit på mig själv sittandes i soffan med ny information och känt mig förfärligt stolt. För det är en speciell känsla att kunna det rätta svaret i en frågesport. Det är en speciell känsla att kunna leverera förklaring till de komplexa ting som ett samtal nuddar vid, eller att kunna de rätta orden som förklarar ett fenomen som för andra bara är en bekant känsla.

Ändlösa timmar har jag spenderat framför suddiga texter med rader utan början, utan slut. Jag har faktiskt lärt mig en hel del, och det går ju inte att förneka att min nya kunskap är mycket värd. Kunskapen är livsviktig. Utan den är vi värnlösa, och ju mer av den vi har desto lättare kan vi använda oss av den insikt och vishet vi fått. Men kunskap är inte detsamma som insikt. Det är inte lika värdefullt som vishet. Och jag har ibland irriterats över hur nöjd jag har varit över nyförvärvad kunskap när det enda den ger mig är en tillfredställelse över att veta vad andra inte vet. Jag skäms när jag hör mig själv använda ord jag nyss lärt mig som om de var självklarheter. Det händer ibland. Då skäms jag. Inte för att rätten att använda dem inte skulle ha tillfallit mig eller för att de uttalas med viss ovana, utan därför att jag vet varför jag valde det fina ordet framför det vardagliga.

När kunskapen kommer dundrande in i våra liv så slinker det gärna med ett litet – jo, väldigt litet – frö av högmod. Och det är inte så konstigt. Vi vill veta mer om världen, och vi bör ivra efter ny kunskap. Men man kan undra hur det kommer sig att man så gärna delar med sig av sin kunskap istället för att låta någon annan briljera. Man kan ställa sig frågan – men för det krävs mod – vad anledningen egentligen är till att man förmedlar sin kunskap till sina vänner och främlingar. För att de vill höra eller för att man vill att de ska höra? Svaret på en sådan fråga har ofta svidit. Det svider när jag ser min iver att på något sätt få in i samtalen alla böcker jag läst i ämnet. För nog vet jag mycket väl det uppenbara. Och nog vet även den som berömmer sig av sin kunskap det uppenbara. Det som är så självklart att man drar sig från att säga det, så naturligt att ingen vågar ifrågasätta det. Så bortglömt att få tycks minnas.

Ja, mitt i min stolthet över allt jag kan så är det självklara smärtsamt uppenbart.

Jag blir ingen bättre människa för att jag läser Shakespeare.

Om det ändå vore så enkelt.

1776 skrev Thomas Jefferson det klassiska dokumentet The Declaration of Independence. Det är en ganska lång text, skriven på gammal engelska, och jag har läst den. Jag har studerat den och analyserat den. Jag har jämfört den med dagens USA och jag har jämfört den med dåtidens USA. Jag har läst vad han skrev om slaveri och undrat hur mycket effekt det egentligen hade. Jag lärde mig mycket, och det är jag glad för. Och jag vill så gärna tro att det gör mig till en bättre människa. Till en godare dito. Men aldrig någonsin har kunskap allena haft den effekten. Den måste kombineras med insikt, med vishet, med tro.

Kunskap är en märklig sak. Brist på den kan få ett folk att gå under. För mycket kunskap – eller på fel sätt – gör oss uppblåsta. Högmodiga. Och det där lilla – väldigt lilla – fröet som gärna slinker med den nya kunskapen tenderar att växa.

Till ett träd. Ett träd av kunskap.

På gott och ont.

Jens Charlieson