Göm dig aldrig, Elton.

Huvudet ska hållas högt. I sköna sommarbrisar och i den vilda höststormen ska huvudet hållas högt. Det är inget spel att le inför människor som känner till dina svårigheter. Det är inget spel att hålla huvudet högt när alla vet att du kämpar mot att låta nackmusklerna och ge efter för tyngden på din hjässa. Du hör hur dina svårigheter spelas upp som en radiomonolog innanför dina öron och du kämpar mot att lyssna på orden som berättar om ouppfyllda drömmar och om vänners svek. Om hjältars brutala ord och om nära vänners glömska. Radiomonologen är som tinnitus i dina öron; du försöker att inte lyssna men du hör ändå.

I det läget ska huvudet hållas högt. Där ska blicken hållas hög. Där får du aldrig någonsin gömma dig, Elton. 

Adam gömde sig bland fikonlöv när misslyckandet spelades upp innanför hans öron, när hans misslyckande var hans tinnitus. Inför sådana demoner, inför misslyckanden och motgångar, ska du hålla huvudet högt. När du är ledsen så kommer du vilja lyssna. Du kommer tro att du har rätt att hålla med rösterna innanför öronen. Du kommer bli trött på ljudet, trött på kampen och du kommer att vilja lyssna. När ingen förstår hur du känner så verkar rösten förstå. För en sekund känns det skönt att springa undan, gömma sig och lyssna på rösten som berättar att du är den enda som förstår hur du har det. Av lärda män och kvinnor kommer du få höra att om du bara lyssnar riktigt ordentligt en gång för alla – om du bara ger utlopp för känslorna på insidan – så kommer ljudet försvinna. Du vet inte det då, men med tiden kommer du förstå att dessa små demoner har stora arkiv av förinspelande radiomonologer som bara väntar på att bli lyssnade på. Börjar du lyssna så slutar det aldrig. Där ett meddelande tar slut, börjar nästa. 

Därför vill jag redan nu mana dig, Elton, att aldrig gömma dig. Att aldrig smyga undan och lyssna. Att aldrig för en sekund tro att det kommer få dig att må bättre.

Jag vill också att du ska veta lite grand om hur det hela fungerar. Världen är nämligen konstruerad som så, att när huvudet hålls högt – och med huvudet också blicken – så når inte demonerna högre upp än till dina fotknölar. Där nere ropar de, slår de, kämpar de för att sänka ditt huvud. Där nere kämpar de för att fånga dina ögon, din uppmärksamhet. När det inte lyckas försöker de med att byta band, med att ta till ännu grövre ord och ännu värre anklagelser, ännu större svek, ännu plattare fall. Men det är bara när du ger dem din uppmärksamhet som de kan höja sig över dina fotknölar.

Jag vill att du ska veta, Elton, att dina knän är hårda. Och när de möter marken så krossas varje demon av tyngden på korset du bär.

Försök aldrig gömma dig, Elton. Det kommer inte få kulorna att sluta hagla. Maskingevärens magasin går inte att tömma. Förr eller senare så kommer du till en plats i livet där det inte finns en stor sten att gömma sig bakom, och ingen skyttegrav att ducka i. Det dröjer många år till dess, men när det kommer så ta emot kulorna på en gång. Låt dem träffa dig rakt i hjärtat. Det är så ett hjärta växer. Det är så ett hjärta får förståelse för andras smärta, för andras ensamhet, för en annans törnekrona. Gråt, var inte rädd för att gråta. Kulornas bly är sältan i dina tårar och när sådana tårar faller så faller de med tyngd, med makt, med auktoritet. Och när de når marken så blir de nådastöten på de krossade demonerna som ligger och kippar efter andan.

Göm dig aldrig, Elton. Gå med huvudet högt. Vet att du är älskad med en kärlek som vida övergår varje humanistisk idé om kärlek som en slags biologisk reaktion eller medärvd överlevnadsinstinkt. Kärleken en mamma och pappa känner för sina barn är en liten del av Gud. Du kommer gå på stadens gator och se mammor med fina barnvagnar, så upp över öronen förälskade i sina barn att de inte kan förstå hur människor runt omkring kan missa det gulliga i barnets vrålskrik. De känner en kärlek som är starkare än döden, en kärlek som inte räds något eller någon, och så kallar de sig humanister. Snart har några år passerat och då är du pappa, Elton. Då kommer du se ironin i detta. Du kommer se hur motsägelsefullt det är. Och du kommer beundra dessa mammor och pappor som älskar sina barn så djupt, trots att deras humanistiska idéer blir som kläderna på en mycket berömd kejsare som trodde han var välklädd. Alldeles nakna älskar de sina barn mer än vad deras intellekt säger är möjligt.

Göm dig aldrig, Elton. Motståndet kommer. Ta emot stenkastningen. Gå ner på dina knän och gråt. Låt knäna krossa och tårarna dräpa varje demon som vill sänka ditt huvud. Res dig upp, trampa ner fikonlöven i gyttjan och vet att nästa gång de stenarna kastas mot dig så löses de upp till den finaste sanden. Det svider lite i ögonen när du träffas, men ditt hjärta är för stort för att sluta älska den som kastade stenen.

Det är så du blir en lycklig man. Det är så du blir en stor man. Det är så du håller dig borta från bitterheten som likt en blodigel vill suga livet ur dig. Det handlar om att inte gömma sig. Det handlar om att inte sänka sin blick till människors nivå. Det handlar om att tjurskalligt fortsätta stirra på solen tills allt annat är mörkt för dig.

Jag ser fram emot att leva livet med dig, Elton.

/Pappa.

P.S. Ta hand om din syster. Hon älskar dig redan, med en kärlek som är en liten del av Gud.