Wanna know how?

På busskuren ser man den nästan tydligast. Människans otillfredställelse. Människans leda på livet. Hon är ju så trött på det. De korta ord som skrivs med en blyertspenna eller med lägenhetsnyckelns egg lämnar med få undantag läsaren dyster. Jag tror ordet leda är en bra sammanfattning på det hela.

Människor vill ju så mycket men lyckas med så lite. De vill vara goda människor men ondskan inom dem bara växer. De vill vara lugna men temperamentet förbjuder dem. De vill leva med rena samveten, men synden stjäl möjligheten. De vill vara lyckliga, men tomheten ekar. De vill möta Gud, men hittar honom inte.

Människan vill leva rikt och tror naivt men desperat att hon gör detta genom att leva dyrt. Men bara två saker kan hända; antingen tar pengarna slut eller så gör de inte det. Båda sätten är väl beprövade och hopplösheten tilltar.

Människan vill leva lyckligt men lyckas bara leva glatt. På sin höjd. Likt den förlorade sonen tvingas hon snart inse att livet i glädje och fest är för torftigt, för kortsiktigt. För torrt. De båda insåg snart att de inte klarade av att skaffa sig livet de ville ha. Livet i lycka. Det var visst utom räckhåll.

Människan vill leva kärleksfullt. För hon har ju så mycket kärlek att ge. Men till vem ska hon ge den? Hon är ju rädd att den ska ta slut. Hon är ju rädd att ge den till fel person – kanske en person som sedan bara lämnar henne i sticket. Så hon ger den till någon hon vet inte kommer svika henne. Någon hon alltid kan lita på. Hon ödslar den på sig själv.

Människan vill möta Gud. Och de tror sig kunna hitta honom på platser han aldrig satt sin fot. I meditationen söker de efter Gud inom sig själva. Som om de redan hade honom. Hon söker i nyandligheten som om den eviga Guden skulle vara en ny företeelse. Hon söker i kyrkan för att bara hitta avdankade seder och traditioner, egentligen inte mycket annorlunda från de seder och traditioner hon hittar när hon söker i stadens moské. Till slut tvingas hon inse att det där med Gud kanske inte var något för henne, trots allt. I sin missnöjdhet med livet bestämmer hon sig för att förbli den Svensson samhället uppfostrade henne att vara. Kanske ger hon sitt yttersta i ett sista tappert försök att leva rikt genom att leva dyrt, att leva lyckligt genom att leva glatt eller att leva kärleksfullt genom att ge kärleken till sig själv. Men hon är så trött. Trött på livet och trött på sig själv. Trött på samhället och trött på ambitioner. De leder ju ändå ingenvart. Trött på pengar, på glädje och på kärlek som inte verkar räcka för att fylla tomheten. Trött på kyrkan som inte har vad Bibeln annonserar. Trött på allt.

Stackars människa. Aldrig ges hon någon ro. Törsten skriker inom henne. Den skriker att nu får det räcka. Att nu får det bära eller brista. Hon minns en urgammal vädjan från tårfyllda ögon. Hon minns den inte ordagrant, men på ett ungefär åtminstone. Det var väl något i stil med ”Kom till mig, alla ni som törstar…”

Stackars människa. Hon vill komma till Honom. Men hon vet inte hur.

'>http://