Vad kan jag säga om Jesus?

Jesus.

Vad ska man säga om honom som inte redan sagts? Alla vet att han föddes bredvid en gödselhög, in i en familj som redan dömts ut av samhället eftersom han föddes innan mamma och pappa gift sig, hade en snickare som pappa, blev en man som berättade om himmelriket och som fick en drös lärjungar vid sin sida, botade sjuka, väckte upp döda, mättade skaror av hungriga åhörare, förvandlade vatten till vin, utgav sig för att vara Guds son, förutsåg sin egen död, gick frivilligt in i den fälla som hans gode vän Judas gillrat, blev oskyldigt dömd, torterades till döds tillsammans med mördare och tjuvar, tog ett sista andetag, insåg att han var klar och andades ut. Begravdes. Överraskade alla genom att göra precis det han hela tiden sagt att han skulle göra. Tog ett första andetag, insåg att det var då det hela började och andades ut. På sina lärjungar. Lärjungarna tog ett djupt andetag och började berätta om himmelriket, fick egna lärjungar vid sina sidor, botade sjuka, väckte upp döda, påminde folk om att Gud tagit allas fel och brister med sig i graven. Och så har det fortsatt genom de senaste två tusen åren, och här sitter jag vid min dator och känner fortfarande vindpusten från det där första andetaget som togs just efter att allt blivit nytt.

Men allt det där visste ni ju redan. Allt det där har ni hört på religionsundervisningen och på kyrkans barntimmar och på söndagsskolan. Så vad ska jag säga om honom som inte redan sagts?

Ingenting. Inte ett ord. För just det där som ni redan hört så många gånger, just det där som ni ju redan visste – just det är det enda jag vill säga om honom. Visst, jag skulle kunna lägga ut orden mycket mer. Jag skulle kunna förklara vidare hur han måste ha känt sig, hur han måste ha mått, vad människor måste ha tänkt och allt annat som kan ge en dramaturgisk kick. Men det är ändå just den Jesus som jag tror på. Den Jesus som vägrade vänta på att människan skulle kunna komma till honom och därför bestämde sig för att istället komma till människan. Den Jesus som kunde valt att födas i ett palats, men som valde ett stinkande stall med bräkande får vid sin sida. Den Jesus som kunde befriats från törnekronan, spikarna och piskrappen men som valde att ta det där sista andetaget efter långa timmar på ett kors för att hela världen skulle kunna känna av vindpusten från det där första andetaget av frisk luft. Han stod där med graven i ryggen och såg en helt ny värld där ingen skulle behöva vara sjuk längre. Där ingen skulle behöva lida längre. Där ingen skulle behöva lida av depression eller ångest, där ingen skulle behöva gråta över sina obetalda räkningar, där alla – utan minsta offergåva, utan minsta lilla religiösa ritual – skulle kunna springa rakt in i en evighet med honom. Jag medger att det är lite av en gissning, men jag är övertygad om att det är vad Jesus såg när han tog det första andetaget.

Men först måste han få tag på Petrus.

Precis som alla människor på jorden så hade Petrus misslyckats. Och precis som alla människor på jorden så trodde Petrus att han var den enda. Så han tog fram den bästa spaden han kunde hitta och började gräva ner sig själv i sin skam. I tre år hade han varit med Jesus och ändå hade han inte förstått att skam över sina fel och brister, skam över sina misslyckanden och tillkortakommanden, inte var ett av Guds många verktyg. I tre år hade han varit med Jesus och ändå hade han inte förstått att Gud inte alls har många verktyg, utan bara ett. Gång på gång hade han hört Jesus berätta liknelser om Guds nåd och det lät ju så bra när han såg det på avstånd. Men när han nu plötsligt befann sig mitt i berättelsen så blev allt suddigt. Förvirrat. Skamfyllt.

Det sköna med Jesus är att han aldrig blir så förnärmad av våra kalla blickar att han vänder på klacken och går. Han bara fortsätter knacka och knacka och knacka tills vi öppnar dörren. Det är det enda vi behöver göra. Och när vi öppnar så ser vi inte en spade av skam – då har vi öppnat helt fel dörr – utan två utsträckta söndertrasade händer. Det var så Jesus fick tag på Petrus. Han nämnde inte ett ord om igår. Det enda Jesus ville veta var ifall Petrus älskade honom. Petrus älskade Jesus och när han blev påmind om det, och när han såg att Jesus inte hjälpte honom att gräva utan istället räckte ut sina två söndertrasade händer så kunde han för första gången känna vindpusten från det andetag som fortfarande blåser som en stormvind över världen och gör allting nytt. Och på en sekund försvann all skam, alla känslor av att han misslyckats, av att han inte dög, av att han inte var fin nog.

För självklart var han inte fin nog. Självklart dög han inte. Självklart hade han misslyckats. Det enda jag kan säga om Jesus, som du kanske inte redan kände till, är att han inte bryr sig det minsta. Inget kunde nämligen vara mer självklart än att vi inte räcker till. Det finns ingen som duger. Det finns ingen som är fin nog, bra nog, ren nog, perfekt nog, helig nog. Det finns bara ofullständiga, skrynkliga och nertyngda människor som försöker så gott de kan. Därför ägnar Jesus sin fulla uppmärksamhet åt att försöka få komma oss tillräckligt nära för att fråga just det som han frågade Petrus: Älskar du mig?

Och just där ligger den svindlande tanken som knappt går att tänka. Gud är så oändlig att han balanserar hela universum mellan sina fingrar, han har format varje berg och varje atom på varje planet i varje galax – men det enda han bryr sig om, det enda som betyder något för honom, det enda han vill veta är att jag älskar honom.

Svindlande, var ordet.

Jens Charlieson

Min hälsning till världen.

Det här är min hälsning till världen. Jag tar av min hatt och hälsar till en värld jag älskar. Jag bugar mig djupt. Jag skriver några rader som i ett brev till en gammal bekant, och mellan raderna kan man avläsa en osäkerhet. En nyfiken undran, en förväntansfull fråga till den gamle bekante. Kommer du ihåg mig?

Jag skrev till dig för länge sedan. Livet är som en gammal landsväg som går slalom mellan gamla träd, planterade långt innan farfar tog sina första steg. Min väg har svängt många gånger nu och vid varje sväng och backe har jag sett mer av vägen som ligger framför. I mitt brev skrev jag inte några detaljer, för man ser bara så långt ögat når. Men jag berättade om vägen, och på den vägen går jag ännu.

Min hälsning till världen är en kort promenad på en fotbollsplan. Jag stod på den fotbollsplanen tillsammans med tusen och tusen andra. Promenaden var kort men tog sin tid, därför att benen var inte vana vid att gå. De var inte vana vid att stå. De hade vilat stilla på en stol med fyra hjul. Den stolen stod en bit bakom honom nu. Hans mamma stödde sig på den. Det är svårt att stå stadigt när man gråter hejdlöst. När hela världen ses genom suddiga tårar. Mannen som promenerade rakt mot mig tog just då sina första steg på väldigt länge. Det är min hälsning till världen.

Jag bugar djupt, harklar mig försiktigt, undrar om jag har tillåtelse att tala. Jag tar av min hatt, bedyrar samhället min kärlek och respekt, hoppas att jag har tillåtelse att tala.

Min hälsning till världen är rullstolen som blev över. Den rullstol som nu fanns som ett avlägset minne hos mannen som promenerade framför mig. När jag lämnade fotbollsplanen stod mamman fortfarande lutad mot stolen. Jag vet inte hur lång tid det tog för henne att släppa den. Men för den promenerande mannen var den ett minne blott.

Jag stod där på fotbollsplanen och väntade på honom. Han gick rakt emot mig. Han stirrade in i mina ögon och jag stirrade tillbaka. Hans ögon var vidöppna. Det var säkert mina också, vad vet jag. Jag väntade på honom tills han kom fram. Då föll han i min famn och kramade mig länge och hårt. Jag vet inte varför han kramade just mig – kanske var jag bara närmast till hands. Han grät så han skakade.

Det är min hälsning till världen.

Världen har en hälsning till mig också. Den hälsar att detta inte har hänt. Att detta är fabricerat, påhittat, förskönat. Den hälsar att den inte tror på mig. Så jag bugar mig djupt, harklar mig och undrar om jag har tillåtelse att tala. Jag tar av min hatt, bedyrar min kärlek och respekt till ett samhälle som hälsar att detta inte har hänt. Och så tänker jag på promenaden, på mamman som stod lutad mot den tomma stolen, på kramen och på mannens tårar som rann nerför min nacke och sjönk in i min ljusblå t-shirt.

Den mannens tårar är min hälsning till alla som gråter.

Jens Charlieson

För de drömmar som aldrig slog in.

Det är märkligt, egentligen. Det finns rabiata motståndare för det mesta som skadar och dödar människor. Kärnvapen. Krig. Svält. Vapen. Det ordnas protester på gator och torg. Folk samlas och ropar ut samma ord av protest gång på gång på gång. Det talas om fred på jorden och om hjälp till världens fattiga. Det talas om hur kärnkraften kan förstöra livet för miljoner människor om olyckan skulle vara framme. Man vill stoppa – och då gärna förbjuda – allt som har potential att döda och förstöra miljoner människors liv.

Det är märkligt, egentligen. Inte att det protesteras hej vilt – det får det gärna göra – utan att man missar det viktigaste av allt. För ingenting på jorden har dödat så många människor som alkohol. Ingenting på jorden har förstört fler människors liv än alkohol. Men mot det är det väldigt få som protesterar. Någon skriver en text om det ibland – ungefär som jag gör nu. Någon nämner i förbifarten att det faktiskt är en drog. Någon nickar instämmande när grannen kommenterar om hur mycket det dricks i vårt land. Men folk samlas inte på gator och torg. Folk ropar inte ut samma ord av protest gång på gång på gång. Istället sätter man sig framför datorn, häller upp ett glas vin och skriver ett blogginlägg om de farliga kärnkraftverken. Jag tycker det är märkligt.

Idag har jag hunnit tänka mycket. Det är min billigaste hobby. Att tänka kostar bara tid och när jag har det så betalar jag gärna. Jag har tänkt på alkohol idag. Jag fick en flaska champagne på jobbet. Vi hade visst skött oss väl på vår avdelning och det belönades med en fin och säkert inte särskilt billig flaska bubbel. Från de riktigt små åren får barn lära sig att vuxna som har något att fira tar till alkohol. Att vuxna som ska lyxa till det lite grand tar till alkohol. Att när vuxna har en ledig dag på stranden så är det alkohol som gäller och när vuxna ska bjuda på god mat så är det alkohol i glasen. Det är bara så man gör. Små barn förstår att de är barn. Tidiga tonåringar förstår inte det. Och när de har något att fira så vet de precis hur man ska göra. Det har mamma och pappa visat.

Vad som är märkligt, för att förtydliga mig en aning, är att folk protesterar mot det näst farligaste men glömmer det farligaste. Och vissa har till och med glömt att det överhuvudtaget är farligt. En del av läsarna håller med mig. De nickar, och kanske ler de också en aning. Hos många av läsarna sker dock något mycket underligt. Det är som miljoner små järnspån som har fått upp ett spår av en magnet, och på en sekund kommer alla flygande. Det är som järnspån av argument mot det jag skrivit, som kommer flygande i en gemensam attack.

Folk brukar då börja försvara alkohol och då brukar jag undra varför. Ibland frågar jag men det verkar inte finnas något bra svar. Varför skulle man försvara det som varje dag dödar människa efter människa? Varför skulle man försvara det som varje dag krossar äktenskap efter äktenskap? Hur skulle någon kunna försvara det som stoppar knivar i händerna på fredagskvällar, det som slungar snälla mäns nävar mot andra snälla män på lördagskvällar? Hur försvarar man alla slagsmål, alla våldtäkter, alla mord, alla hårda ord, alla sår i kropp och själ, alla krossade hjärtan, alla skändade oskulder? Hur försvarar man allt?

Ja, hur gör man? Låt mig berätta det för er – det är nämligen väldigt enkelt. Man avfärdar helt enkelt mig som radikal. Man avfärdar mig som kristen. Man låter dessa tankar snurra i skallen i ett dygn eller två, sedan placerar man det man läst i ett fack av ogenomtänkta idéer som man inte ska behöva ta på allvar. Man viftar bort mig som indoktrinerad, som religiös, som fundamentalist eller som vad som helst som kan placera mig på avstånd. Och sedan sätter man sig framför datorn, häller upp ett glas vin och skriver ett blogginlägg om de farliga dubbdäcken.

Om jag skulle skriva ett blogginlägg så skulle det handla om den ärrade alkoholisten jag såg häromdagen. För en gång var han ett barn. En gång hade han drömmar. Men han halkade på en flaska och landade på parkbänken. Jag skulle skriva ett blogginlägg för drömmarna som aldrig slog in.

Jens Charlieson

Hela himlen i ett nötskal.

För några år sedan hamnade jag i ett samtal om himlen med några nya bekantskaper. De menade att himlen måste vara nästan olidligt eftersom där inte finns någon sorg. Resonemanget gick ungefär såhär: om det inte finns någon sorg så kan det inte finnas någon lycka, eftersom det är sorgen som gör att de lyckliga stunderna upplevs som lyckliga. De menade alltså att en himmel utan sorg och olycka skulle förvandla oss till bortskämda barn som under en lång tid fått allt de pekat på, och därför inte uppskattar sitt nya X-box. Jag hävdade motsatsen.

När man nämner himlen så får människor väldigt olika bilder i sina huvuden. En får en bild av sin egen halvnakna kropp, prydd med ett par små vingar, som hoppar, nästan dansar, omkring på fluffiga moln som har ungefär samma funktion som en studsmatta. Andra ser gröna ängar med högt gräs och klart dricksvatten som sakta porlar framåt i en bäck. Sedan finns det en del som tänker sig himlen ungefär som jorden – fast utan krig och död och aids och svält – med radhus och herrgårdar och hästar och gator av annat material än asfalt.

Knepig fråga det där.

Jag har aldrig varit riktigt framgångsrik i någon sport. Kunde aldrig riktigt bestämma mig. Jag spelade fotboll i några år. Sen handboll, och innebandy och pingis, förutom vanliga fritidssporter som inlines och streethockey och några tennisrundor och så vidare. Min största seriösa bedrift var inom fotbollen då vi ett år tog oss från åttondelsfinal till kvartsfinal, till semifinal och hela vägen till finalen. Men där tog det stopp. En hel säsong slutade med silver och vi var nöjda och glada.

Att få silver i fotboll kan dock bara betyda en sak. Hur man än vänder och vrider på saken så kommer man inte ifrån att man faktiskt har förlorat den sista matchen. Man tar emot en medalj efter en förlust. Det är roligare att vinna. Och känslan i omklädningsrummet efter en kämpig vinst är skönare än att duscha med en silvermedalj på klädhögen.

Jag har varit på ett antal onådda folk-festivaler på olika plaster i världen. För några år sedan satt jag ensam i mitt hotellrum i nordöstra Thailand och var väldigt mör och trött, men totalt oförmögen att sova. En vecka tidigare hade jag klivit in i rummet för första gången. När jag skulle somna den kvällen kändes rummet tomt, obekant, ensamt. Bredvid sängen låg min bibel och min ficklampa och jag minns att jag tände ficklampan några gånger innan jag somnade, som för att bekanta mig med rummet som skulle få min natt. En vecka senare var rummet ett annat rum. Samma möbler, men fyllt av minnen. Trött och mör satt jag ner på sängkanten och fylldes upp till brädden av känslan av en väl genomförd festival. Under de gångna dagarna hade jag besökt små byar utanför den stora universitetsstaden, hälsat på människor som inte talade ett ord engelska, druckit kaffe med thailändska, kinesiska och japanska studenter inne på stadens köpcentra, passerat spända vakter och följt rigorösa säkerhetsanvisningar genom låsen på stadens kvinnofängelse.

Jag hade sett så många bli frälsta, så många bli botade från sina sjukdomar och så många svenskar och amerikaner som fått vara med som sitt livs första mirakel. Jag hade sett en dam springa utan kryckor för första gången på många år. Jag hade sett skenet i ögonen på en svensk tjej som för första gången bett för någon som blivit helad. Och nu satt jag i mitt hotellrum som under veckan möblerats med minne efter minne och kunde inte sova. Det var känslan av att segra.

Tidigare den kvällen hade jag samlat hela mitt team i rummet. Jag hade utlovat McDonald’s-mat till hela mitt team, men missat öppettiderna och erbjöd istället kalla Coca-Cola och Fanta. Och så njöt vi av den gångna veckan. Och så drog vi en drös halvdanna skämt. Och så skrattade vi åt dem mer än de förtjänade. Någon stod, några satt på golvet och någon låg på rygg och skrattade. Vi var trötta och visste att vi jobbat hårt och lyckats dra festivalen och alla gatumöten i hamn.

Nu satt jag med guldet i min hand och andades genom näsan. Det luktade seger. Det luktade ett väl genomfört jobb. Det luktade som ett svettigt omklädningsrum där laget kämpat i fulla 90 minuter och vunnit sista matchen. Det är en känsla av total njutning, total lycka, total tillfredställelse.

Det är en känsla som infinner sig efter varje festival, både bland onådda folkgrupper världen över och i Sverige. Och jag tror att det är den känslan vi kommer känna i himlen. Vi sprang hela loppet, vi vann sista matchen, vi kämpade väl – och nu kan vi bara njuta.

Helt ensam en sen kväll i nordöstra Thailand, i ett hotallrum tapetserat med mirakler, kände jag inte den minsta antydan till sorg. Trots det – eller kanske på grund av det – var lyckan fullständig.

Där har vi min bästa beskrivning av himlen. I den känslan finns hela himlen i ett nötskal. Moln eller gräs eller herrgårdar eller berg eller savann - det har jag ingen större koll på. Men känslan måste vara den här: att ha kämpat länge och hårt - och nu är guldet ditt. Inte bara i form av en medalj i din hand, utan som asfalt under dina fötter. Känslan av att segra, av att vara klar, och av att ändå ha hela livet framför sig.

Jens Charlieson

Det är jag. Nästan.

Vi är ändå väldigt lika varandra, du och jag.

Ibland vet vi inte var vi ska göra av händerna. Då väljer vi mellan fickor och ryggen. Vi springer med tusen andetag i minuten för att hinna med bussen. När vi misslyckas låtsas vi inte bry oss det minsta. Vi hoppas slippa ta det sista ur mjölkpaketet. Vi bemödar oss gärna med att öppna ett nytt.

Vi sover våra timmar, jobbar våra timmar, leker våra timmar och grubblar, filosoferar, tänker varje sekund av varje timme. Vi hoppas att livet ska bli bra. Vi hoppas att busschauffören ska vara barmhärtig, att någon som gillar gammal mjölk med smak av kylskåp ska sitta bredvid oss vid frukostbordet, att bara fåglar med vacker stämma ska väcka oss efter att vi sovit våra timmar.

Vi är väldigt lika varandra. Du och jag. Och alla andra. På sätt och vis känner man alla. Man vet ungefär hur de har det. Jag vet ungefär hur du har det. Och om du tänker efter så vet du säkert en hel del om hur jag har det.

Människan, kanske man skulle kunna säga, är som något med flera olika lager. Längst in i kärnan, innanför alla skal, innanför alla lager, är vi alla väldigt lika. Identiska, faktiskt. Först långt ut vid skalet finns skillnaderna. Ålder. Lön. Intressen. Modersmål. Hudfärg.

Det är i de yttersta skalen hos en människa som vissa är vita och vissa svarta. Som vissa är rika och vissa fattiga. Det är i dessa yttersta skal vi hittar svält och överflöd. Det är här ens barn överlever eller dör av en rejäl diarré. Det är här vi sitter på kalla tidningar i ett gatuhörn och hoppas att någon ska släppa ner ett mynt eller två. Det är här vi blir våldtagna. Det är här vi utnyttjas. Det är här vi lider av cancer, AIDS, diabetes och migrän. Det är i de yttersta lagren hos en människa som man kan skilja en från en annan. För innerst inne är vi alla precis som jag. Traffiking-offret, den hemlöse, den sjuke, den våldtagna, den svältande. Alla är precis som jag. Egentligen.

Och plötsligt har avståndet mellan mig – med min lägenhet, med mina kläder, mitt kylskåp, min dator – och en man i min ålder i ett flyktingläger i Afrika – med sitt tält, sitt klädesplagg, sitt icke-kylskåp, sin icke-dator – krympt till en millimeter. Plötsligt är jag han. Plötsligt slåss jag om en kanna rent vatten för att min lilla dotter, min lilla Elise, ska överleva.

Plötsligt är vi skrämmande lika, han och jag.

Så lika att jag väljer att blunda. Så lika att jag väljer att tro att jag på min kalla tidning i gatuhörnet ändå bara skulle köpa sprit. Och så hoppas jag att jag aldrig någonsin kommer att tänka den hemska tanken, den fullständigt otänkbara tanken…

Det kunde varit jag.

Eller ännu värre.

Det är jag. Nästan.

Trettio silvermynt och en kyss.

Människor behöver Gud, men ibland är livet för bra för att man ska förstå det. När pupporna i magen spräcks och fjärilarnas vingar sätter igång behöver man inte Gud. När räkningarna är betalda och framtiden är säkrad behöver man inte Gud. När alla tar varandras hand och sjunger om fred på vår jord, behöver ingen Gud. Tycker man. Men när sången avbryts av dånet från stridsvagnar fullastade med problem så vänder fjäril efter fjäril tillbaka till sina förruttnade puppor och söker skydd. I skyttegraven finns nämligen ingen ateist.

Många förstår att vi behöver Gud. Men väldigt få förstår att Gud behöver oss. Varför är det så?

Gud behöver oss på ett annat sätt än vi behöver honom. Han har inga problem med att betala sina räkningar. Han är inte nervös inför framtiden. Han är inte sjuk. Han har inte ont. Han är inte arbetssökande. Han har, så att säga, sitt på det torra. Ändå behöver han oss. Varför är det så?

En mamma behöver vara nära sina barn. Det är inget fysiskt behov men inte desto mindre ett behov. En mamma behöver sitt barn. En pappa också. En vän behöver sin vän. Och där jag ibland behöver Gud för att stridsvagnarna kommer lastade med problem, så behöver Gud mig för att jag är jag.

Många förstår att vi behöver Gud, men inte alla förstår varför. Det är nämligen inte i första hand som en problemlösare vi behöver honom. Det är inte för att han kan betala våra räkningar eller ge oss fred på vår jord som vi behöver honom. Därför uppstår ett vakuum när relationen mellan Gud och människa består i att vi varje dag läser böner i form av en önskelista. ”Jag behöver det och det och det. Snälla ge mig det och det och det. Hjälp mig med det och det och det.” Det hade fungerat bra om det i första hand var Gud-problemlösaren vi behövde. Men människan behöver inte Gud-problemlösaren lika desperat som hon behöver Gud själv. Gud är inte vad han kan göra. Han är bara sig själv. Och det är honom själv, helt avskalad från allt han kan göra, som människan behöver. Men det är det väldigt få som förstår.

Varför behöver vi Gud? Framför allt för att han är han. För att han inte vände undan kinden när Judas förrådde honom med en kyss. För att han hörde hur de trettio silvermynten skramlade i Judas ficka och ändå valde att kalla honom ”Min vän”. Det var det sista Jesus sade till Judas. ”Min vän, vad gör du här?” frågade han. Han visste svaret, och svaret genomborrade hans händer och hans fötter. Och hans hjärta. Men han kallade honom ”Min vän”. Jesus behövde nämligen Judas, som en pappa behöver sitt barn, som en vän behöver sin vän, som Gud behöver människan.

Gud behöver mig och jag behöver Gud. Jag inser det, även när banksaldot visar plus. Även när fjärilarna flyger. Även när allt är väl.

Judas trodde inte längre att Jesus var Gud, för Jesus var inte exakt sådan som han hade trott att Gud skulle vara. Jesus visste om det. Han visste att Judas höll på att förråda honom, han visste att Judas tog på sig en lönnmördares mantel när han tog emot silvermynten. Han visste att Judas kyss inte var en vänskaplig sådan. Men han kallade honom ”min vän”. Inget kunde nämligen förändra det. Inte alla smärtor i världen kunde ändra på det. Inte smärtan av piskor, törnekronor, spikar och spjut kunde ändra på det. I Jesus ögon var Judas ingen fiende, ingen förrädare, ingen svikare, utan en vän.

Men Judas valde att tro att han inte behövde Jesus. Hans räkningar var nämligen betalda. Han hade allt han behövde, tänkte han, med handen och mynten i fickan. Idag, tvåtusen år senare, är det många som tänker som Judas. De tänker att de inte behöver Gud. Att han ändå kanske inte är exakt som de skulle vilja. Att de ändå har allt de behöver. En del föraktar honom. En del gör narr av honom. En del försöker använda sin logik emot honom, utan att känna hur de skjuter sig själva i foten. Men Jesus då? Vad säger han om allt det här? Vad säger han till alla dem som tänker som Judas?

”Min vän”.

Så ser Gud på situationen. Han ser mig och dig som sin vän. Men vänskap måste komma från båda hållen. I fallet Jesus och Judas kom den bara från ena hållet och Judas kysste sin mästare till döds.

Jag behöver Gud. Därför att han är han. Därför att han tar emot min kyss hur många silvermynt jag än har i min ficka. Just därför vill jag inte ha ett enda.

Just därför är han min enda.

Jens Charlieson

I väldigt tuffa tider.

Många av mina vänner har haft ett väldigt speciellt år. Det har varit tufft för många, riktigt tufft för några. Jag har velat skriva om det, men ordens begränsning har kommit ikapp. Ord är för små för att trösta och skydda. Helst skulle jag vilja ställa mig upp som en stor sköld runt omkring mina vänner och tvinga mig själv stå kvar tills pilarna slutat hagla. Jag skulle vilja adoptera några av deras tårar och sår. Jag skulle vilja hitta orden som kan slipa sönder allt som är hårt och vasst.

Men sådana ord finns inte.

Allt jag har är några futtiga ord som aldrig kommer vara så läkande som jag önskar. Några raders prosa som med all kraft formuleras till en tröst de inte kan ge.

Det här är till er.

Det är till alla er som har levt i en miljö av sandpapper. Till er som har levt i en miljö där alla hörn har stuckit rakt ut, där alla kanter varit vassa. Till alla er som har mött motgångar som ingen människa på jorden kan förstå. Till alla er som förstår att ingen förstår, eftersom klapparna på er axel alltid har varit för hårda, eller alldeles för nätta.

Det är till er som har känt er ensamma bland era bästa vänner. Till alla er som har hört ord som varit så kalla att ni för en sekund fryst fast i marken. Till alla er som mött blickar som förändrats sedan sist.

Det är till alla er som har velat ställa frågor som ni inte velat ställa.

Det är till er som har sett ljuset i tunneln släckas. Och tändas. Och släckas. Det är till er som vet att det tänds igen.

Det här är till alla er som vet vad jag talar om. Och till er som ännu inte vet.

Det är till alla er som levt i en sådan glädje och sådan hastighet, att ni inte kände hur djupt såren gick. Till er som fortsatte kämpa i glädje, i tacksamhet, i nitälskan mitt i den märkliga kombinationen av bländande ljus och nattsvart mörker.

Det här är till alla er som fortfarande drömmer. Det är till er som fortfarande ser vad ni inte kan se, som fortfarande drömmer drömmar långt större än er själva. Det är till er som fortfarande tror. Det är till er som en gång visste, att ni visste, att ni visste. Det är till alla er som fortfarande vet.

Det är till alla er som fortfarande omfamnar framtiden, som fortfarande längtar efter framtiden, som redan är i framtiden. Till er som inte är rädda för att sörja, för att längta, för att räddas. Och till er som har bestämt er för att aldrig någonsin vara rädda för att tro.

I vissa lägen kan inte ens de vackraste orden trösta. De bara finns där, som ett färdmedel från en tanke till en annan.

Jag tror att de mest trösterika ord jag kan säga är den brutala sanningen. Så till alla er som haft ett väldigt speciellt år, till alla er väntar på att ljuset i tunneln ska tändas igen, vill jag vara den förste att lägga de nakna korten på bordet. För sanningen är den, att jag inte vet hur det känns. Jag har faktiskt inte en aning.

Den här är till alla er som förstår att den enda anledningen till att jag skrivit dessa ord är så att ni ska veta, att ni är de vackraste framgångssagorna jag sett. För på framgångens måttband, som ni ju vet, står inga siffror. Det står kärlek. Glädje. Frid. Tålamod. Vänlighet. Godhet. Trohet. Mildhet. Självbehärskning.

Och där står, som en liten parates, som en liten påminnelse om att även de bästa framgångssagorna har tider som denna, de tre ord som utgör Johannesevangeliets elfte kapitel och trettiofemte vers.

Och Jesus grät.

Jens Charlieson.