Varje gång jag har huvudet hängandes över en toalettring och kämpar mig igenom en magsjuka kommer jag att tänka på några gamla ord som min pappa brukade citera när jag växte upp. ”När man är frisk har man tusen önskningar. När man är sjuk har man bara en.” När jag går tillbaka till sängen för att vila upp mig inför nästa attack bestämmer jag mig för att jag minsann ska njuta av varje tugga, nästa gång jag har den stora förmånen att få hålla en ostmacka i handen. Det gamla citatet är så väldigt sant.
På ett sjukhus är det än mer uppenbart. Det är otroligt, egentligen, hur många känslor som kan rymmas i ett litet rum på ett sjukhus. Det verkar inte finnas någon gräns. Bland slangar och maskiner, sköterskor och skärmar, svävar känslorna som osynliga taggtrådar i luften. Hur många de än är, och hur enorma de än är, så får de alltid plats i ett litet rum på ett sjukhus.
De är hjältar, patienterna. De ligger på en sjukhusbädd och ser sina kärastes ögon, och ögonen radierar oro, sorg, hopp, förtvivlan, längtan, tro. De försöker inge mod och hopp men är helt handfallna till läkarnas varje ord. På nätterna ligger de ensamma och försöker förstå hur allting kunde förändras så plötsligt. De försöker hitta någon förklaring eller något syfte med det hela, fullt medvetna om att något sådant inte finns. De längtar tillbaka till dagen innan det hände, dagen då allt var som vanligt. Och så längtar de efter en helt vanlig, tråkig ostmacka.
Där hemma brer familjen en macka åt den saknade och säger att snart – snart – är den din.
Det är otroligt hur massiva känslor en sjukhusbädd kan bära. Hela världen balanserar på den enda sängen. Hela världen har samlats till ett rum, till en säng, till en patient som kämpar i blod, svett och tårar för att balansera hela detta kaos som världen lagt på honom. Och i honom.
Han är värd all heder. Han är värd lugnet av att veta att allt det som han hoppas att han har sagt tillräckligt många gånger verkligen nått fram. Det har nått fram. Familjen vet. Det är lugnt. Han är värd de bästa läkarna, den bästa sjukvården, det största miraklet. Han är värd sin ostmacka.
På sjukhusbädden kan ingen förringa livet. I det rummet som på något sätt lyckas rymma all världens känslor går det inte att tala om livet i form av molekyler och kemiska reaktioner. Där är livet större än filosofernas största aforism. Där längtar ingen efter den stora lottovinsten eller skjutsen på karriärstegen. Där längtar ingen efter en ny Lexus eller efter att få sin bok publicerad. Allt förlorar sitt värde. Livet har aldrig varit så verkligt.
Livet har gjort oss fartblinda. Tiden rusar förbi medan vi är upptagna med våra drömmar, med våra tusen och åter tusen önskningar. Men patienten på sin bädd ligger stilla och ser hastigheten dala. Och plötsligt är allt så vackert. Plötsligt går han helt sönder på insidan av längtan efter de där kvällsmackorna med familjen som var så självklara igår. Familjen vet det. Familjen vet hur mycket han längtar efter de stunderna nu. Familjen vet hur tacksam han är för varje en av dem. Familjen vet.
På sjukhussängen längtar man efter vardagen, för vardagen är livet. Och livet – och därmed vardagen – är ett mirakel så stort att man inte ser det. Dagsljuset hindrar oss från att se solen. Vi går på en stig men ser inte skogen för alla träd. Längs stigen skapar vi våra önskningar om framgång och erkännande, om att bli någon, om Armani och Gucci. Vi skapar oss tusen önskningar. Men våra tusen önskningar är inte alls vad vi vill ha.
Det är vad sjukhussängen säger. Och den säger det med en pondus och poesi jag aldrig kan komma i närheten av. Så i all enkelhet, med mycket mindre pondus och helt utan poesi, vill jag bara säga att snart sitter du där i ditt kök och äter en ostmacka med din familj. Eller, med andra ord;
Allt kommer bli bra.
Jens Charlieson
onsdag 11 maj 2011
tisdag 19 april 2011
Låt mig ta abort som exempel.
Nittiotalsfilmen Arlington Road rekommenderas varmt. Jeff Bridges spelar en ensamstående pappa som arbetar som professor i modern terrorism vid ett universitet i USA. När han undervisar sina elever ger han en synisk men träffsäker bild av hur människor i allmänhet fungerar: En terrorist har slagit till i staden; stadens invånare känner sig osäkra och otrygga; man får tag i terroristen och terroristens namn publiceras i tidningarna och alla känner sig säkra och trygga igen. Inte därför att de egentligen är tryggare och säkrare – för terrorismen som fenomen finns ju fortfarande kvar mitt ibland dem - utan bara därför att de har fått ett namn på skurken. På så vis kan de placera in honom i ett fack och göra honom till en avvikelse. De kan ta ett djupt andetag och tänka den befriande tanken: ”Det var inte samhället det var fel på – det var bara han”. För ett litet namns skull.
Debattartiklar är ofta rätt tråkiga. Jag ogillar dem lika mycket som jag gillar dem; jag tycker om att läsa och skriva dem men är inte alls förtjust i själva konceptet. Man läser ingressen och fattar hela poängen. Man ändrar inte åsikt av dem. Kanske kan man som författare krossa några motargument, men själva inställningen till frågan förändras sällan. Därför är denna text inte en debattartikel. Innan en sådan kan skrivas måste jag försöka blottlägga ett allmänmänskligt fenomen som jag lider av lika mycket som du. Men hur ska jag förklara?
Låt mig ta abort som exempel. De senaste dagarna har jag funderat på ifall det går att skriva en text om abort utan att antingen falla inom kategorin rabiat motståndare eller rabiat förespråkare. Alltså bara belysa ämnet i form av några små tankar, utan att för den sakens skull vara ”för” eller ”emot”. Jag ska avsluta min text med att besvara den frågan, men låt oss först bara konstatera att man som medlem av ett svensk samhälle idag måste ha vissa specifika åsikter för att passa in. Man kan tycka ”rätt” och man kan tycka ”fel”. Själva tyckandet har därmed förlorat lite av sin charm.
För någon månad sedan var det en ung känd skådespelare som enligt tidningar hade uttalat sig negativt om abort. Det blev givetvis stora rubriker om det, men framför allt tyckte jag det märktes på Facebook. Folk länkade till artiklarna och skrev krigsord om hur chockade de var över att någon fortfarande kunde vara så korkad, gammeldags, tappad bakom tankvagnen… Dum i huvudet. Folk var uppriktigt arga helt enkelt därför att han inte tyckte som dem. Om abort måste man nämligen tycka vissa saker. Annars är man dum i huvudet.
Det verkar som att samhället unisont har enats om hur simmare mot strömmen i sådana frågor ska tacklas, och här kommer vi in på det allmänmänskliga fenomenet som jag alltså – måste jag tyvärr erkänna – inte är för god för. Jag är dess förövare, lika mycket som dess offer. Det hela sker i två steg: Först antar man att alla logiska argument som läggs fram inte kan vara logiska och kloka. Man antar att de är grundade på allt annat än ett intellekt. Man försöker hitta något avvikande hos personen i fråga; något som kan förklara varför han är dum i huvudet. Och det kan vara precis vad som helst; religion, brist på empati, kulturellt ursprung, hat eller kärlek, konservatism eller liberalism, höger eller vänster. Det måste helt enkelt finnas någonting under ytan som hindrar dem som tycker ”fel” från att tänka så klart och klokt som en själv.
Steg två är mycket enklare; ta fram rätt stämpel, doppa den i lite knallröd färg och tryck dit den rätt i pannan på personen som inte tänker som du. ”Religiös”. ”Jänkare”. ”Muslim”. ”Mansgris”. Stämpeln blir som en irriterande vana hos en person som egentligen är hur trevlig som helst. Den är allt man ser. Och när dessa religiösa, dessa jänkare, dessa muslimer eller dessa mansgrisar förklarar varför de tycker som de tycker så reducerar denna röda stämpel all deras logik och allt deras intellekt till ett enda stort Bla bla bla. De förklarar med vetenskapliga argument – du hör bla bla bla. De berättar med passion och poesi – du hör bla bla bla. De lägger fram vattentät logik framför dina ögon – men allt du hör är bla bla bla.
Han hade så rätt, den där professorn i Arlington Road. På verandan utanför sin villa på gatan med samma namn som filmen satt han på kvällarna och stirrade terrorismen rakt i vitögat och undrade varför ingen annan såg vad han såg. Varför alla trodde att allt var väl, bara för att terroristen hade fått ett namn. Hur det kommer sig att om de som avviker från de korrekta åsikterna bara kan få ett namn – en stämpel i pannan – så kan man vara trygg igen? Varför får en stämpel folk att tro att hjärnan innanför den stämplade pannan inte har gått den intellektuella vägen för att nå sin slutsats, utan sin blinda övertygelses väg? Som om stämpeln bevisar att man har inte tänkt tillräckligt – bara antagit. Att man inte har tänkt själv – bara lyssnat på andra avvikande människor. Och när stämpeln väl sitter där kan folk ta ett djupt andetag och tänka den befriande tanken: ”Det var inte samhället det var fel på – det var bara han”. För en liten stämpels skull.
Människosläktet är unikt. Därför är det olagligt att döda människor men i mångt och mycket lagligt att döda djur. Vad är det som gör människosläktet unikt? När installeras just det där unika in i människan – med andra ord; när blir en människa en människa? Det beror på. I Sverige sker det efter den artonde graviditetsveckan. I ett annat land sker det när man är 12 veckor gammal och i andra länder redan vid befruktningen. Människor blir alltså människor vid olika åldrar beroende på i vilket land deras föräldrar bor.
Antingen är det så, eller så är det ingen som riktigt vet. Och skulle det vara så – att ingen riktigt vet – så gamblar ländernas beslutsfattare med väldigt höga insatser på bordet. Man går ”all in” utan att veta hur mycket sina marker är värda.
Det här är ingen debattartikel. I en sådan skulle jag smula sönder varje navelskådande kommentar om rätten till sin egen kropp, om hur fostren inte skulle vara livsdugliga, om hur det måste finnas förutsättningar för ett bra liv, om hur barnen måste vara välkomna, och om allt annat som låter bra tills man tänker en gång till. Jag vet precis hur jag skulle skriva den. Jag kan argumenten och motargumenten. Och jag tror tillräckligt på mina argument och på min penna för att älska tanken på en sådan debattartikel. Men debattartiklar är ju rätt tråkiga. Och meningslösa. För om man tycker ”fel” så får man sin stämpel och så är argumenten skrivna förgäves. Just nu nöjer jag mig därför med att konstatera två saker: Dels att ingen människa på jorden vet när en människa blir en människa. Och dels att det räcker.
Jag vet att jag redan fått min stämpel. Vad det står på den är jag inte riktigt säker på, men tyvärr talar nog stämpeln högre än mina ord idag. Kanske skriver jag en riktig debattartikel om det någon dag, men här och nu vill jag bara låta professorn stå inför sin klass och berätta att ett namn på terroristen, en röd text som stämplar mig som avvikande, inte gör en enda människa tryggare. Den bara lurar folk att tro att de kan gå vidare i sina liv utan att behöva vara oroliga att deras egna åsikter inte håller, just därför att det står ”kristen” i pannan på den som kom med det bästa argumentet.
Tillbaka där vi började. Går det att skriva en text om abort utan att falla inom kategorin rabiat motståndare eller rabiat förespråkare? Nej. Det är omöjligt. Jag hoppas att det är omöjligt. Därför att i en fråga där vi inte ens vet ifall människors liv står på spel eller ej – där måste man tycka. Där måste man ha en åsikt. Därför håller jag undan luggen, lutar mig framåt och erbjuder Sverige min panna, när jag säger att jag är emot abort därför att allt annat vore att chansa.
Samtidigt skyfflas varje år trettiotusen spelmarker till bordets mitt, medan våra beslutsfattare gäspande läser dagens rubriker och klämmer fram ett trött ”I go all in”. Och eftersom 18 veckor är lika subjektivt som 12, så finns det ingen som vet om han vann ingenting eller förlorade allt.
Bla bla bla.
Jens Charlieson
Debattartiklar är ofta rätt tråkiga. Jag ogillar dem lika mycket som jag gillar dem; jag tycker om att läsa och skriva dem men är inte alls förtjust i själva konceptet. Man läser ingressen och fattar hela poängen. Man ändrar inte åsikt av dem. Kanske kan man som författare krossa några motargument, men själva inställningen till frågan förändras sällan. Därför är denna text inte en debattartikel. Innan en sådan kan skrivas måste jag försöka blottlägga ett allmänmänskligt fenomen som jag lider av lika mycket som du. Men hur ska jag förklara?
Låt mig ta abort som exempel. De senaste dagarna har jag funderat på ifall det går att skriva en text om abort utan att antingen falla inom kategorin rabiat motståndare eller rabiat förespråkare. Alltså bara belysa ämnet i form av några små tankar, utan att för den sakens skull vara ”för” eller ”emot”. Jag ska avsluta min text med att besvara den frågan, men låt oss först bara konstatera att man som medlem av ett svensk samhälle idag måste ha vissa specifika åsikter för att passa in. Man kan tycka ”rätt” och man kan tycka ”fel”. Själva tyckandet har därmed förlorat lite av sin charm.
För någon månad sedan var det en ung känd skådespelare som enligt tidningar hade uttalat sig negativt om abort. Det blev givetvis stora rubriker om det, men framför allt tyckte jag det märktes på Facebook. Folk länkade till artiklarna och skrev krigsord om hur chockade de var över att någon fortfarande kunde vara så korkad, gammeldags, tappad bakom tankvagnen… Dum i huvudet. Folk var uppriktigt arga helt enkelt därför att han inte tyckte som dem. Om abort måste man nämligen tycka vissa saker. Annars är man dum i huvudet.
Det verkar som att samhället unisont har enats om hur simmare mot strömmen i sådana frågor ska tacklas, och här kommer vi in på det allmänmänskliga fenomenet som jag alltså – måste jag tyvärr erkänna – inte är för god för. Jag är dess förövare, lika mycket som dess offer. Det hela sker i två steg: Först antar man att alla logiska argument som läggs fram inte kan vara logiska och kloka. Man antar att de är grundade på allt annat än ett intellekt. Man försöker hitta något avvikande hos personen i fråga; något som kan förklara varför han är dum i huvudet. Och det kan vara precis vad som helst; religion, brist på empati, kulturellt ursprung, hat eller kärlek, konservatism eller liberalism, höger eller vänster. Det måste helt enkelt finnas någonting under ytan som hindrar dem som tycker ”fel” från att tänka så klart och klokt som en själv.
Steg två är mycket enklare; ta fram rätt stämpel, doppa den i lite knallröd färg och tryck dit den rätt i pannan på personen som inte tänker som du. ”Religiös”. ”Jänkare”. ”Muslim”. ”Mansgris”. Stämpeln blir som en irriterande vana hos en person som egentligen är hur trevlig som helst. Den är allt man ser. Och när dessa religiösa, dessa jänkare, dessa muslimer eller dessa mansgrisar förklarar varför de tycker som de tycker så reducerar denna röda stämpel all deras logik och allt deras intellekt till ett enda stort Bla bla bla. De förklarar med vetenskapliga argument – du hör bla bla bla. De berättar med passion och poesi – du hör bla bla bla. De lägger fram vattentät logik framför dina ögon – men allt du hör är bla bla bla.
Han hade så rätt, den där professorn i Arlington Road. På verandan utanför sin villa på gatan med samma namn som filmen satt han på kvällarna och stirrade terrorismen rakt i vitögat och undrade varför ingen annan såg vad han såg. Varför alla trodde att allt var väl, bara för att terroristen hade fått ett namn. Hur det kommer sig att om de som avviker från de korrekta åsikterna bara kan få ett namn – en stämpel i pannan – så kan man vara trygg igen? Varför får en stämpel folk att tro att hjärnan innanför den stämplade pannan inte har gått den intellektuella vägen för att nå sin slutsats, utan sin blinda övertygelses väg? Som om stämpeln bevisar att man har inte tänkt tillräckligt – bara antagit. Att man inte har tänkt själv – bara lyssnat på andra avvikande människor. Och när stämpeln väl sitter där kan folk ta ett djupt andetag och tänka den befriande tanken: ”Det var inte samhället det var fel på – det var bara han”. För en liten stämpels skull.
Människosläktet är unikt. Därför är det olagligt att döda människor men i mångt och mycket lagligt att döda djur. Vad är det som gör människosläktet unikt? När installeras just det där unika in i människan – med andra ord; när blir en människa en människa? Det beror på. I Sverige sker det efter den artonde graviditetsveckan. I ett annat land sker det när man är 12 veckor gammal och i andra länder redan vid befruktningen. Människor blir alltså människor vid olika åldrar beroende på i vilket land deras föräldrar bor.
Antingen är det så, eller så är det ingen som riktigt vet. Och skulle det vara så – att ingen riktigt vet – så gamblar ländernas beslutsfattare med väldigt höga insatser på bordet. Man går ”all in” utan att veta hur mycket sina marker är värda.
Det här är ingen debattartikel. I en sådan skulle jag smula sönder varje navelskådande kommentar om rätten till sin egen kropp, om hur fostren inte skulle vara livsdugliga, om hur det måste finnas förutsättningar för ett bra liv, om hur barnen måste vara välkomna, och om allt annat som låter bra tills man tänker en gång till. Jag vet precis hur jag skulle skriva den. Jag kan argumenten och motargumenten. Och jag tror tillräckligt på mina argument och på min penna för att älska tanken på en sådan debattartikel. Men debattartiklar är ju rätt tråkiga. Och meningslösa. För om man tycker ”fel” så får man sin stämpel och så är argumenten skrivna förgäves. Just nu nöjer jag mig därför med att konstatera två saker: Dels att ingen människa på jorden vet när en människa blir en människa. Och dels att det räcker.
Jag vet att jag redan fått min stämpel. Vad det står på den är jag inte riktigt säker på, men tyvärr talar nog stämpeln högre än mina ord idag. Kanske skriver jag en riktig debattartikel om det någon dag, men här och nu vill jag bara låta professorn stå inför sin klass och berätta att ett namn på terroristen, en röd text som stämplar mig som avvikande, inte gör en enda människa tryggare. Den bara lurar folk att tro att de kan gå vidare i sina liv utan att behöva vara oroliga att deras egna åsikter inte håller, just därför att det står ”kristen” i pannan på den som kom med det bästa argumentet.
Tillbaka där vi började. Går det att skriva en text om abort utan att falla inom kategorin rabiat motståndare eller rabiat förespråkare? Nej. Det är omöjligt. Jag hoppas att det är omöjligt. Därför att i en fråga där vi inte ens vet ifall människors liv står på spel eller ej – där måste man tycka. Där måste man ha en åsikt. Därför håller jag undan luggen, lutar mig framåt och erbjuder Sverige min panna, när jag säger att jag är emot abort därför att allt annat vore att chansa.
Samtidigt skyfflas varje år trettiotusen spelmarker till bordets mitt, medan våra beslutsfattare gäspande läser dagens rubriker och klämmer fram ett trött ”I go all in”. Och eftersom 18 veckor är lika subjektivt som 12, så finns det ingen som vet om han vann ingenting eller förlorade allt.
Bla bla bla.
Jens Charlieson
lördag 2 april 2011
Han som trodde att han visste vad han ville.
Han sitter där, lite längre bak än han hade önskat, och väntar på mikrofonen. Han har väntat länge nu. Han trivs inte där han har blivit placerad för den som placerade honom där – vem du nu kan ha varit – visste nog inte riktigt vem han var. Han sluter ofta sina ögon och drömmer sig bort till en värld som inte är hans, till ett liv han snickrat ihop med sina bara händer. Med slutna ögon vet han exakt hur mikrofonen känns i hans hand. Han kan se hur saliven sprutar ur hans mun i slow motion-bilder från sin fantasi. Han ser svetten, han ser ivern, han ser blodådrorna som pulserar längs hans hals. När ögonen åter öppnas finner han sig själv sittandes där, lite längre bak än han hade önskat. Och ingen mikrofon finns i hans hand. Så han väntar.
Han längtar. Scenen är hans hem. Den skrämmer honom lite, men den är hans hem. Med slutna ögon har han stått där så många gånger och sett hundratals och tusentals ögon som följt hans minsta rörelse. Med slutna ögon har han sett hur skarorna har skrattat och gråtit, jublat och varit alldeles, alldeles stilla. Han har njutit av den tystnad som följer en punch-line som är så bra att ingen ens tänker tanken att jubla eller applådera. Med slutna ögon har han sett vad alla skulle få se om han fick chansen.
Vad alla skulle få se om någon bara kunde ge honom en mikrofon. Om någon bara kunde se honom. Om någon bara kunde se att han inte hör hemma där i bakgrunden, bland alla andra. Men där i bakgrunden sitter han och väntar och hoppas och ber. Ber om ett genombrott. Ber om kallelser. Ber om skaror. Ber att någon ska sätta en mikrofon i hans hand och säga åt honom att tala. Han förstår att det kan dröja så han ber om tålamod. Mer tålamod. Nu! Sedan väntar han så tålmodigt han kan på mikrofonen som ska få alla att se vem han egentligen är. Medan han väntar så tänker att han bara är en liten mikrofon ifrån ett helt annat liv. Att det enda som skiljer hans liv där han sitter alldeles för långt bak och väntar, från sina drömmars liv, är en liten mikrofon. Det är det enda som saknas honom.
Livet som han drömmer sig bort till är illa byggt. Spikarna faller vid minsta vibration. Det gör ont att hamra tillbaka dem, för han har inte verktygen som krävs för det liv han drömmer om. Han är rädd för scenen, men det är ju där man syns. Mikrofonen skulle genast vilja glida ur hans hand men han skulle hålla ett krampaktigt grepp, för utan den kommer ingen att lyssna. Det är en sorglig dröm han går och bär på. Den är sorglig, därför att förr eller senare kommer han säkert få sin mikrofon. Och när han väl får den så skriker så högt han kan i ren eufori över att han äntligen har fått sin scen. Publiken lyssnar men hör ingenting. Han försöker måla upp Jesus för folket men bilden påminner mest om honom själv. Han försöker berätta om namnet Jesus men hans eget namn klingar vackrare. Och varje gång han äntrar scenen försöker han flytta uppmärksamheten dit den hör hemma, men han lyckas aldrig helt och fullt. För han försöker aldrig helt och fullt.
En dag, på ålderns höst, ser han en ung man som sitter lite längre bak än vad någon borde önska. Han ser sig själv i den unge mannen och går fram till honom för att dela med sig av några visdomens ord. På senare år har han förstått att drömmen han drömde inte hade fötts ur en kärlek till andra, utan ur en kärlek till sig själv. Nu är han äldre och något klokare, och han uppmanar den unge mannen att inte längta efter mikrofonen. Han berättar för honom att applåderna från världens stora scener med åren kommer förvandlas från ljuv musik till tinnitus i öronen. Med darrig stämma säger han, från djupet av sitt hjärta: ”Sök inte upp scener. Sök inte upp mikrofoner. Sök upp människor”.
Men den unge mannen lyssnar inte. Han har inte hört ett ord av vad som sagts. Han har bara suttit med sina knän i leran, längre fram än vad han egentligen önskat sig, och sagt att han inte kan tala så värst bra. Att han inte har en sångröst värd namnet. Att han inte kan skriva ord som letar sig hela vägen in i människors hjärtan. Att han struntar blankt i ifall han har en mikrofon eller en dammtrasa i handen. Med knäna allt djupare i leran säger han:
Om.
Om du kan använda mig.
Då får du hela mig.
I en svunnen tid fanns en ängel som satt lite längre bak än han hade önskat sig. Han slöt ofta sina ögon och drömde sig bort till en värld som inte var hans, till ett liv han snickrat ihop med sina bara händer. Det var en sorglig dröm, för i den världen lever vi idag. Och i den världen drömmer vi drömmar som Lucifer. Omedvetet följer vi hans fotspår, ända tills vi sjunker ner i leran och stannar där tills andra människor tar så mycket utrymme i våra drömmar att vi själva inte får plats.
Då, plötsligt, kan vi tala och sjunga. Och kanske också skriva några ord som letar sig hela vägen in i en människas hjärta.
Jens Charlieson
Han längtar. Scenen är hans hem. Den skrämmer honom lite, men den är hans hem. Med slutna ögon har han stått där så många gånger och sett hundratals och tusentals ögon som följt hans minsta rörelse. Med slutna ögon har han sett hur skarorna har skrattat och gråtit, jublat och varit alldeles, alldeles stilla. Han har njutit av den tystnad som följer en punch-line som är så bra att ingen ens tänker tanken att jubla eller applådera. Med slutna ögon har han sett vad alla skulle få se om han fick chansen.
Vad alla skulle få se om någon bara kunde ge honom en mikrofon. Om någon bara kunde se honom. Om någon bara kunde se att han inte hör hemma där i bakgrunden, bland alla andra. Men där i bakgrunden sitter han och väntar och hoppas och ber. Ber om ett genombrott. Ber om kallelser. Ber om skaror. Ber att någon ska sätta en mikrofon i hans hand och säga åt honom att tala. Han förstår att det kan dröja så han ber om tålamod. Mer tålamod. Nu! Sedan väntar han så tålmodigt han kan på mikrofonen som ska få alla att se vem han egentligen är. Medan han väntar så tänker att han bara är en liten mikrofon ifrån ett helt annat liv. Att det enda som skiljer hans liv där han sitter alldeles för långt bak och väntar, från sina drömmars liv, är en liten mikrofon. Det är det enda som saknas honom.
Livet som han drömmer sig bort till är illa byggt. Spikarna faller vid minsta vibration. Det gör ont att hamra tillbaka dem, för han har inte verktygen som krävs för det liv han drömmer om. Han är rädd för scenen, men det är ju där man syns. Mikrofonen skulle genast vilja glida ur hans hand men han skulle hålla ett krampaktigt grepp, för utan den kommer ingen att lyssna. Det är en sorglig dröm han går och bär på. Den är sorglig, därför att förr eller senare kommer han säkert få sin mikrofon. Och när han väl får den så skriker så högt han kan i ren eufori över att han äntligen har fått sin scen. Publiken lyssnar men hör ingenting. Han försöker måla upp Jesus för folket men bilden påminner mest om honom själv. Han försöker berätta om namnet Jesus men hans eget namn klingar vackrare. Och varje gång han äntrar scenen försöker han flytta uppmärksamheten dit den hör hemma, men han lyckas aldrig helt och fullt. För han försöker aldrig helt och fullt.
En dag, på ålderns höst, ser han en ung man som sitter lite längre bak än vad någon borde önska. Han ser sig själv i den unge mannen och går fram till honom för att dela med sig av några visdomens ord. På senare år har han förstått att drömmen han drömde inte hade fötts ur en kärlek till andra, utan ur en kärlek till sig själv. Nu är han äldre och något klokare, och han uppmanar den unge mannen att inte längta efter mikrofonen. Han berättar för honom att applåderna från världens stora scener med åren kommer förvandlas från ljuv musik till tinnitus i öronen. Med darrig stämma säger han, från djupet av sitt hjärta: ”Sök inte upp scener. Sök inte upp mikrofoner. Sök upp människor”.
Men den unge mannen lyssnar inte. Han har inte hört ett ord av vad som sagts. Han har bara suttit med sina knän i leran, längre fram än vad han egentligen önskat sig, och sagt att han inte kan tala så värst bra. Att han inte har en sångröst värd namnet. Att han inte kan skriva ord som letar sig hela vägen in i människors hjärtan. Att han struntar blankt i ifall han har en mikrofon eller en dammtrasa i handen. Med knäna allt djupare i leran säger han:
Om.
Om du kan använda mig.
Då får du hela mig.
I en svunnen tid fanns en ängel som satt lite längre bak än han hade önskat sig. Han slöt ofta sina ögon och drömde sig bort till en värld som inte var hans, till ett liv han snickrat ihop med sina bara händer. Det var en sorglig dröm, för i den världen lever vi idag. Och i den världen drömmer vi drömmar som Lucifer. Omedvetet följer vi hans fotspår, ända tills vi sjunker ner i leran och stannar där tills andra människor tar så mycket utrymme i våra drömmar att vi själva inte får plats.
Då, plötsligt, kan vi tala och sjunga. Och kanske också skriva några ord som letar sig hela vägen in i en människas hjärta.
Jens Charlieson
torsdag 10 mars 2011
Vad kan jag säga om Jesus?
Jesus.
Vad ska man säga om honom som inte redan sagts? Alla vet att han föddes bredvid en gödselhög, in i en familj som redan dömts ut av samhället eftersom han föddes innan mamma och pappa gift sig, hade en snickare som pappa, blev en man som berättade om himmelriket och som fick en drös lärjungar vid sin sida, botade sjuka, väckte upp döda, mättade skaror av hungriga åhörare, förvandlade vatten till vin, utgav sig för att vara Guds son, förutsåg sin egen död, gick frivilligt in i den fälla som hans gode vän Judas gillrat, blev oskyldigt dömd, torterades till döds tillsammans med mördare och tjuvar, tog ett sista andetag, insåg att han var klar och andades ut. Begravdes. Överraskade alla genom att göra precis det han hela tiden sagt att han skulle göra. Tog ett första andetag, insåg att det var då det hela började och andades ut. På sina lärjungar. Lärjungarna tog ett djupt andetag och började berätta om himmelriket, fick egna lärjungar vid sina sidor, botade sjuka, väckte upp döda, påminde folk om att Gud tagit allas fel och brister med sig i graven. Och så har det fortsatt genom de senaste två tusen åren, och här sitter jag vid min dator och känner fortfarande vindpusten från det där första andetaget som togs just efter att allt blivit nytt.
Men allt det där visste ni ju redan. Allt det där har ni hört på religionsundervisningen och på kyrkans barntimmar och på söndagsskolan. Så vad ska jag säga om honom som inte redan sagts?
Ingenting. Inte ett ord. För just det där som ni redan hört så många gånger, just det där som ni ju redan visste – just det är det enda jag vill säga om honom. Visst, jag skulle kunna lägga ut orden mycket mer. Jag skulle kunna förklara vidare hur han måste ha känt sig, hur han måste ha mått, vad människor måste ha tänkt och allt annat som kan ge en dramaturgisk kick. Men det är ändå just den Jesus som jag tror på. Den Jesus som vägrade vänta på att människan skulle kunna komma till honom och därför bestämde sig för att istället komma till människan. Den Jesus som kunde valt att födas i ett palats, men som valde ett stinkande stall med bräkande får vid sin sida. Den Jesus som kunde befriats från törnekronan, spikarna och piskrappen men som valde att ta det där sista andetaget efter långa timmar på ett kors för att hela världen skulle kunna känna av vindpusten från det där första andetaget av frisk luft. Han stod där med graven i ryggen och såg en helt ny värld där ingen skulle behöva vara sjuk längre. Där ingen skulle behöva lida längre. Där ingen skulle behöva lida av depression eller ångest, där ingen skulle behöva gråta över sina obetalda räkningar, där alla – utan minsta offergåva, utan minsta lilla religiösa ritual – skulle kunna springa rakt in i en evighet med honom. Jag medger att det är lite av en gissning, men jag är övertygad om att det är vad Jesus såg när han tog det första andetaget.
Men först måste han få tag på Petrus.
Precis som alla människor på jorden så hade Petrus misslyckats. Och precis som alla människor på jorden så trodde Petrus att han var den enda. Så han tog fram den bästa spaden han kunde hitta och började gräva ner sig själv i sin skam. I tre år hade han varit med Jesus och ändå hade han inte förstått att skam över sina fel och brister, skam över sina misslyckanden och tillkortakommanden, inte var ett av Guds många verktyg. I tre år hade han varit med Jesus och ändå hade han inte förstått att Gud inte alls har många verktyg, utan bara ett. Gång på gång hade han hört Jesus berätta liknelser om Guds nåd och det lät ju så bra när han såg det på avstånd. Men när han nu plötsligt befann sig mitt i berättelsen så blev allt suddigt. Förvirrat. Skamfyllt.
Det sköna med Jesus är att han aldrig blir så förnärmad av våra kalla blickar att han vänder på klacken och går. Han bara fortsätter knacka och knacka och knacka tills vi öppnar dörren. Det är det enda vi behöver göra. Och när vi öppnar så ser vi inte en spade av skam – då har vi öppnat helt fel dörr – utan två utsträckta söndertrasade händer. Det var så Jesus fick tag på Petrus. Han nämnde inte ett ord om igår. Det enda Jesus ville veta var ifall Petrus älskade honom. Petrus älskade Jesus och när han blev påmind om det, och när han såg att Jesus inte hjälpte honom att gräva utan istället räckte ut sina två söndertrasade händer så kunde han för första gången känna vindpusten från det andetag som fortfarande blåser som en stormvind över världen och gör allting nytt. Och på en sekund försvann all skam, alla känslor av att han misslyckats, av att han inte dög, av att han inte var fin nog.
För självklart var han inte fin nog. Självklart dög han inte. Självklart hade han misslyckats. Det enda jag kan säga om Jesus, som du kanske inte redan kände till, är att han inte bryr sig det minsta. Inget kunde nämligen vara mer självklart än att vi inte räcker till. Det finns ingen som duger. Det finns ingen som är fin nog, bra nog, ren nog, perfekt nog, helig nog. Det finns bara ofullständiga, skrynkliga och nertyngda människor som försöker så gott de kan. Därför ägnar Jesus sin fulla uppmärksamhet åt att försöka få komma oss tillräckligt nära för att fråga just det som han frågade Petrus: Älskar du mig?
Och just där ligger den svindlande tanken som knappt går att tänka. Gud är så oändlig att han balanserar hela universum mellan sina fingrar, han har format varje berg och varje atom på varje planet i varje galax – men det enda han bryr sig om, det enda som betyder något för honom, det enda han vill veta är att jag älskar honom.
Svindlande, var ordet.
Jens Charlieson
Vad ska man säga om honom som inte redan sagts? Alla vet att han föddes bredvid en gödselhög, in i en familj som redan dömts ut av samhället eftersom han föddes innan mamma och pappa gift sig, hade en snickare som pappa, blev en man som berättade om himmelriket och som fick en drös lärjungar vid sin sida, botade sjuka, väckte upp döda, mättade skaror av hungriga åhörare, förvandlade vatten till vin, utgav sig för att vara Guds son, förutsåg sin egen död, gick frivilligt in i den fälla som hans gode vän Judas gillrat, blev oskyldigt dömd, torterades till döds tillsammans med mördare och tjuvar, tog ett sista andetag, insåg att han var klar och andades ut. Begravdes. Överraskade alla genom att göra precis det han hela tiden sagt att han skulle göra. Tog ett första andetag, insåg att det var då det hela började och andades ut. På sina lärjungar. Lärjungarna tog ett djupt andetag och började berätta om himmelriket, fick egna lärjungar vid sina sidor, botade sjuka, väckte upp döda, påminde folk om att Gud tagit allas fel och brister med sig i graven. Och så har det fortsatt genom de senaste två tusen åren, och här sitter jag vid min dator och känner fortfarande vindpusten från det där första andetaget som togs just efter att allt blivit nytt.
Men allt det där visste ni ju redan. Allt det där har ni hört på religionsundervisningen och på kyrkans barntimmar och på söndagsskolan. Så vad ska jag säga om honom som inte redan sagts?
Ingenting. Inte ett ord. För just det där som ni redan hört så många gånger, just det där som ni ju redan visste – just det är det enda jag vill säga om honom. Visst, jag skulle kunna lägga ut orden mycket mer. Jag skulle kunna förklara vidare hur han måste ha känt sig, hur han måste ha mått, vad människor måste ha tänkt och allt annat som kan ge en dramaturgisk kick. Men det är ändå just den Jesus som jag tror på. Den Jesus som vägrade vänta på att människan skulle kunna komma till honom och därför bestämde sig för att istället komma till människan. Den Jesus som kunde valt att födas i ett palats, men som valde ett stinkande stall med bräkande får vid sin sida. Den Jesus som kunde befriats från törnekronan, spikarna och piskrappen men som valde att ta det där sista andetaget efter långa timmar på ett kors för att hela världen skulle kunna känna av vindpusten från det där första andetaget av frisk luft. Han stod där med graven i ryggen och såg en helt ny värld där ingen skulle behöva vara sjuk längre. Där ingen skulle behöva lida längre. Där ingen skulle behöva lida av depression eller ångest, där ingen skulle behöva gråta över sina obetalda räkningar, där alla – utan minsta offergåva, utan minsta lilla religiösa ritual – skulle kunna springa rakt in i en evighet med honom. Jag medger att det är lite av en gissning, men jag är övertygad om att det är vad Jesus såg när han tog det första andetaget.
Men först måste han få tag på Petrus.
Precis som alla människor på jorden så hade Petrus misslyckats. Och precis som alla människor på jorden så trodde Petrus att han var den enda. Så han tog fram den bästa spaden han kunde hitta och började gräva ner sig själv i sin skam. I tre år hade han varit med Jesus och ändå hade han inte förstått att skam över sina fel och brister, skam över sina misslyckanden och tillkortakommanden, inte var ett av Guds många verktyg. I tre år hade han varit med Jesus och ändå hade han inte förstått att Gud inte alls har många verktyg, utan bara ett. Gång på gång hade han hört Jesus berätta liknelser om Guds nåd och det lät ju så bra när han såg det på avstånd. Men när han nu plötsligt befann sig mitt i berättelsen så blev allt suddigt. Förvirrat. Skamfyllt.
Det sköna med Jesus är att han aldrig blir så förnärmad av våra kalla blickar att han vänder på klacken och går. Han bara fortsätter knacka och knacka och knacka tills vi öppnar dörren. Det är det enda vi behöver göra. Och när vi öppnar så ser vi inte en spade av skam – då har vi öppnat helt fel dörr – utan två utsträckta söndertrasade händer. Det var så Jesus fick tag på Petrus. Han nämnde inte ett ord om igår. Det enda Jesus ville veta var ifall Petrus älskade honom. Petrus älskade Jesus och när han blev påmind om det, och när han såg att Jesus inte hjälpte honom att gräva utan istället räckte ut sina två söndertrasade händer så kunde han för första gången känna vindpusten från det andetag som fortfarande blåser som en stormvind över världen och gör allting nytt. Och på en sekund försvann all skam, alla känslor av att han misslyckats, av att han inte dög, av att han inte var fin nog.
För självklart var han inte fin nog. Självklart dög han inte. Självklart hade han misslyckats. Det enda jag kan säga om Jesus, som du kanske inte redan kände till, är att han inte bryr sig det minsta. Inget kunde nämligen vara mer självklart än att vi inte räcker till. Det finns ingen som duger. Det finns ingen som är fin nog, bra nog, ren nog, perfekt nog, helig nog. Det finns bara ofullständiga, skrynkliga och nertyngda människor som försöker så gott de kan. Därför ägnar Jesus sin fulla uppmärksamhet åt att försöka få komma oss tillräckligt nära för att fråga just det som han frågade Petrus: Älskar du mig?
Och just där ligger den svindlande tanken som knappt går att tänka. Gud är så oändlig att han balanserar hela universum mellan sina fingrar, han har format varje berg och varje atom på varje planet i varje galax – men det enda han bryr sig om, det enda som betyder något för honom, det enda han vill veta är att jag älskar honom.
Svindlande, var ordet.
Jens Charlieson
söndag 30 januari 2011
Min hälsning till världen.
Det här är min hälsning till världen. Jag tar av min hatt och hälsar till en värld jag älskar. Jag bugar mig djupt. Jag skriver några rader som i ett brev till en gammal bekant, och mellan raderna kan man avläsa en osäkerhet. En nyfiken undran, en förväntansfull fråga till den gamle bekante. Kommer du ihåg mig?
Jag skrev till dig för länge sedan. Livet är som en gammal landsväg som går slalom mellan gamla träd, planterade långt innan farfar tog sina första steg. Min väg har svängt många gånger nu och vid varje sväng och backe har jag sett mer av vägen som ligger framför. I mitt brev skrev jag inte några detaljer, för man ser bara så långt ögat når. Men jag berättade om vägen, och på den vägen går jag ännu.
Min hälsning till världen är en kort promenad på en fotbollsplan. Jag stod på den fotbollsplanen tillsammans med tusen och tusen andra. Promenaden var kort men tog sin tid, därför att benen var inte vana vid att gå. De var inte vana vid att stå. De hade vilat stilla på en stol med fyra hjul. Den stolen stod en bit bakom honom nu. Hans mamma stödde sig på den. Det är svårt att stå stadigt när man gråter hejdlöst. När hela världen ses genom suddiga tårar. Mannen som promenerade rakt mot mig tog just då sina första steg på väldigt länge. Det är min hälsning till världen.
Jag bugar djupt, harklar mig försiktigt, undrar om jag har tillåtelse att tala. Jag tar av min hatt, bedyrar samhället min kärlek och respekt, hoppas att jag har tillåtelse att tala.
Min hälsning till världen är rullstolen som blev över. Den rullstol som nu fanns som ett avlägset minne hos mannen som promenerade framför mig. När jag lämnade fotbollsplanen stod mamman fortfarande lutad mot stolen. Jag vet inte hur lång tid det tog för henne att släppa den. Men för den promenerande mannen var den ett minne blott.
Jag stod där på fotbollsplanen och väntade på honom. Han gick rakt emot mig. Han stirrade in i mina ögon och jag stirrade tillbaka. Hans ögon var vidöppna. Det var säkert mina också, vad vet jag. Jag väntade på honom tills han kom fram. Då föll han i min famn och kramade mig länge och hårt. Jag vet inte varför han kramade just mig – kanske var jag bara närmast till hands. Han grät så han skakade.
Det är min hälsning till världen.
Världen har en hälsning till mig också. Den hälsar att detta inte har hänt. Att detta är fabricerat, påhittat, förskönat. Den hälsar att den inte tror på mig. Så jag bugar mig djupt, harklar mig och undrar om jag har tillåtelse att tala. Jag tar av min hatt, bedyrar min kärlek och respekt till ett samhälle som hälsar att detta inte har hänt. Och så tänker jag på promenaden, på mamman som stod lutad mot den tomma stolen, på kramen och på mannens tårar som rann nerför min nacke och sjönk in i min ljusblå t-shirt.
Den mannens tårar är min hälsning till alla som gråter.
Jens Charlieson
Jag skrev till dig för länge sedan. Livet är som en gammal landsväg som går slalom mellan gamla träd, planterade långt innan farfar tog sina första steg. Min väg har svängt många gånger nu och vid varje sväng och backe har jag sett mer av vägen som ligger framför. I mitt brev skrev jag inte några detaljer, för man ser bara så långt ögat når. Men jag berättade om vägen, och på den vägen går jag ännu.
Min hälsning till världen är en kort promenad på en fotbollsplan. Jag stod på den fotbollsplanen tillsammans med tusen och tusen andra. Promenaden var kort men tog sin tid, därför att benen var inte vana vid att gå. De var inte vana vid att stå. De hade vilat stilla på en stol med fyra hjul. Den stolen stod en bit bakom honom nu. Hans mamma stödde sig på den. Det är svårt att stå stadigt när man gråter hejdlöst. När hela världen ses genom suddiga tårar. Mannen som promenerade rakt mot mig tog just då sina första steg på väldigt länge. Det är min hälsning till världen.
Jag bugar djupt, harklar mig försiktigt, undrar om jag har tillåtelse att tala. Jag tar av min hatt, bedyrar samhället min kärlek och respekt, hoppas att jag har tillåtelse att tala.
Min hälsning till världen är rullstolen som blev över. Den rullstol som nu fanns som ett avlägset minne hos mannen som promenerade framför mig. När jag lämnade fotbollsplanen stod mamman fortfarande lutad mot stolen. Jag vet inte hur lång tid det tog för henne att släppa den. Men för den promenerande mannen var den ett minne blott.
Jag stod där på fotbollsplanen och väntade på honom. Han gick rakt emot mig. Han stirrade in i mina ögon och jag stirrade tillbaka. Hans ögon var vidöppna. Det var säkert mina också, vad vet jag. Jag väntade på honom tills han kom fram. Då föll han i min famn och kramade mig länge och hårt. Jag vet inte varför han kramade just mig – kanske var jag bara närmast till hands. Han grät så han skakade.
Det är min hälsning till världen.
Världen har en hälsning till mig också. Den hälsar att detta inte har hänt. Att detta är fabricerat, påhittat, förskönat. Den hälsar att den inte tror på mig. Så jag bugar mig djupt, harklar mig och undrar om jag har tillåtelse att tala. Jag tar av min hatt, bedyrar min kärlek och respekt till ett samhälle som hälsar att detta inte har hänt. Och så tänker jag på promenaden, på mamman som stod lutad mot den tomma stolen, på kramen och på mannens tårar som rann nerför min nacke och sjönk in i min ljusblå t-shirt.
Den mannens tårar är min hälsning till alla som gråter.
Jens Charlieson
onsdag 22 december 2010
För de drömmar som aldrig slog in.
Det är märkligt, egentligen. Det finns rabiata motståndare för det mesta som skadar och dödar människor. Kärnvapen. Krig. Svält. Vapen. Det ordnas protester på gator och torg. Folk samlas och ropar ut samma ord av protest gång på gång på gång. Det talas om fred på jorden och om hjälp till världens fattiga. Det talas om hur kärnkraften kan förstöra livet för miljoner människor om olyckan skulle vara framme. Man vill stoppa – och då gärna förbjuda – allt som har potential att döda och förstöra miljoner människors liv.
Det är märkligt, egentligen. Inte att det protesteras hej vilt – det får det gärna göra – utan att man missar det viktigaste av allt. För ingenting på jorden har dödat så många människor som alkohol. Ingenting på jorden har förstört fler människors liv än alkohol. Men mot det är det väldigt få som protesterar. Någon skriver en text om det ibland – ungefär som jag gör nu. Någon nämner i förbifarten att det faktiskt är en drog. Någon nickar instämmande när grannen kommenterar om hur mycket det dricks i vårt land. Men folk samlas inte på gator och torg. Folk ropar inte ut samma ord av protest gång på gång på gång. Istället sätter man sig framför datorn, häller upp ett glas vin och skriver ett blogginlägg om de farliga kärnkraftverken. Jag tycker det är märkligt.
Idag har jag hunnit tänka mycket. Det är min billigaste hobby. Att tänka kostar bara tid och när jag har det så betalar jag gärna. Jag har tänkt på alkohol idag. Jag fick en flaska champagne på jobbet. Vi hade visst skött oss väl på vår avdelning och det belönades med en fin och säkert inte särskilt billig flaska bubbel. Från de riktigt små åren får barn lära sig att vuxna som har något att fira tar till alkohol. Att vuxna som ska lyxa till det lite grand tar till alkohol. Att när vuxna har en ledig dag på stranden så är det alkohol som gäller och när vuxna ska bjuda på god mat så är det alkohol i glasen. Det är bara så man gör. Små barn förstår att de är barn. Tidiga tonåringar förstår inte det. Och när de har något att fira så vet de precis hur man ska göra. Det har mamma och pappa visat.
Vad som är märkligt, för att förtydliga mig en aning, är att folk protesterar mot det näst farligaste men glömmer det farligaste. Och vissa har till och med glömt att det överhuvudtaget är farligt. En del av läsarna håller med mig. De nickar, och kanske ler de också en aning. Hos många av läsarna sker dock något mycket underligt. Det är som miljoner små järnspån som har fått upp ett spår av en magnet, och på en sekund kommer alla flygande. Det är som järnspån av argument mot det jag skrivit, som kommer flygande i en gemensam attack.
Folk brukar då börja försvara alkohol och då brukar jag undra varför. Ibland frågar jag men det verkar inte finnas något bra svar. Varför skulle man försvara det som varje dag dödar människa efter människa? Varför skulle man försvara det som varje dag krossar äktenskap efter äktenskap? Hur skulle någon kunna försvara det som stoppar knivar i händerna på fredagskvällar, det som slungar snälla mäns nävar mot andra snälla män på lördagskvällar? Hur försvarar man alla slagsmål, alla våldtäkter, alla mord, alla hårda ord, alla sår i kropp och själ, alla krossade hjärtan, alla skändade oskulder? Hur försvarar man allt?
Ja, hur gör man? Låt mig berätta det för er – det är nämligen väldigt enkelt. Man avfärdar helt enkelt mig som radikal. Man avfärdar mig som kristen. Man låter dessa tankar snurra i skallen i ett dygn eller två, sedan placerar man det man läst i ett fack av ogenomtänkta idéer som man inte ska behöva ta på allvar. Man viftar bort mig som indoktrinerad, som religiös, som fundamentalist eller som vad som helst som kan placera mig på avstånd. Och sedan sätter man sig framför datorn, häller upp ett glas vin och skriver ett blogginlägg om de farliga dubbdäcken.
Om jag skulle skriva ett blogginlägg så skulle det handla om den ärrade alkoholisten jag såg häromdagen. För en gång var han ett barn. En gång hade han drömmar. Men han halkade på en flaska och landade på parkbänken. Jag skulle skriva ett blogginlägg för drömmarna som aldrig slog in.
Jens Charlieson
Jens Charlieson
måndag 13 september 2010
Hela himlen i ett nötskal.
För några år sedan hamnade jag i ett samtal om himlen med några nya bekantskaper. De menade att himlen måste vara nästan olidligt eftersom där inte finns någon sorg. Resonemanget gick ungefär såhär: om det inte finns någon sorg så kan det inte finnas någon lycka, eftersom det är sorgen som gör att de lyckliga stunderna upplevs som lyckliga. De menade alltså att en himmel utan sorg och olycka skulle förvandla oss till bortskämda barn som under en lång tid fått allt de pekat på, och därför inte uppskattar sitt nya X-box. Jag hävdade motsatsen.
När man nämner himlen så får människor väldigt olika bilder i sina huvuden. En får en bild av sin egen halvnakna kropp, prydd med ett par små vingar, som hoppar, nästan dansar, omkring på fluffiga moln som har ungefär samma funktion som en studsmatta. Andra ser gröna ängar med högt gräs och klart dricksvatten som sakta porlar framåt i en bäck. Sedan finns det en del som tänker sig himlen ungefär som jorden – fast utan krig och död och aids och svält – med radhus och herrgårdar och hästar och gator av annat material än asfalt.
Knepig fråga det där.
Jag har aldrig varit riktigt framgångsrik i någon sport. Kunde aldrig riktigt bestämma mig. Jag spelade fotboll i några år. Sen handboll, och innebandy och pingis, förutom vanliga fritidssporter som inlines och streethockey och några tennisrundor och så vidare. Min största seriösa bedrift var inom fotbollen då vi ett år tog oss från åttondelsfinal till kvartsfinal, till semifinal och hela vägen till finalen. Men där tog det stopp. En hel säsong slutade med silver och vi var nöjda och glada.
Att få silver i fotboll kan dock bara betyda en sak. Hur man än vänder och vrider på saken så kommer man inte ifrån att man faktiskt har förlorat den sista matchen. Man tar emot en medalj efter en förlust. Det är roligare att vinna. Och känslan i omklädningsrummet efter en kämpig vinst är skönare än att duscha med en silvermedalj på klädhögen.
Jag har varit på ett antal onådda folk-festivaler på olika plaster i världen. För några år sedan satt jag ensam i mitt hotellrum i nordöstra Thailand och var väldigt mör och trött, men totalt oförmögen att sova. En vecka tidigare hade jag klivit in i rummet för första gången. När jag skulle somna den kvällen kändes rummet tomt, obekant, ensamt. Bredvid sängen låg min bibel och min ficklampa och jag minns att jag tände ficklampan några gånger innan jag somnade, som för att bekanta mig med rummet som skulle få min natt. En vecka senare var rummet ett annat rum. Samma möbler, men fyllt av minnen. Trött och mör satt jag ner på sängkanten och fylldes upp till brädden av känslan av en väl genomförd festival. Under de gångna dagarna hade jag besökt små byar utanför den stora universitetsstaden, hälsat på människor som inte talade ett ord engelska, druckit kaffe med thailändska, kinesiska och japanska studenter inne på stadens köpcentra, passerat spända vakter och följt rigorösa säkerhetsanvisningar genom låsen på stadens kvinnofängelse.
Jag hade sett så många bli frälsta, så många bli botade från sina sjukdomar och så många svenskar och amerikaner som fått vara med som sitt livs första mirakel. Jag hade sett en dam springa utan kryckor för första gången på många år. Jag hade sett skenet i ögonen på en svensk tjej som för första gången bett för någon som blivit helad. Och nu satt jag i mitt hotellrum som under veckan möblerats med minne efter minne och kunde inte sova. Det var känslan av att segra.
Tidigare den kvällen hade jag samlat hela mitt team i rummet. Jag hade utlovat McDonald’s-mat till hela mitt team, men missat öppettiderna och erbjöd istället kalla Coca-Cola och Fanta. Och så njöt vi av den gångna veckan. Och så drog vi en drös halvdanna skämt. Och så skrattade vi åt dem mer än de förtjänade. Någon stod, några satt på golvet och någon låg på rygg och skrattade. Vi var trötta och visste att vi jobbat hårt och lyckats dra festivalen och alla gatumöten i hamn.
Nu satt jag med guldet i min hand och andades genom näsan. Det luktade seger. Det luktade ett väl genomfört jobb. Det luktade som ett svettigt omklädningsrum där laget kämpat i fulla 90 minuter och vunnit sista matchen. Det är en känsla av total njutning, total lycka, total tillfredställelse.
Det är en känsla som infinner sig efter varje festival, både bland onådda folkgrupper världen över och i Sverige. Och jag tror att det är den känslan vi kommer känna i himlen. Vi sprang hela loppet, vi vann sista matchen, vi kämpade väl – och nu kan vi bara njuta.
Helt ensam en sen kväll i nordöstra Thailand, i ett hotallrum tapetserat med mirakler, kände jag inte den minsta antydan till sorg. Trots det – eller kanske på grund av det – var lyckan fullständig.
Där har vi min bästa beskrivning av himlen. I den känslan finns hela himlen i ett nötskal. Moln eller gräs eller herrgårdar eller berg eller savann - det har jag ingen större koll på. Men känslan måste vara den här: att ha kämpat länge och hårt - och nu är guldet ditt. Inte bara i form av en medalj i din hand, utan som asfalt under dina fötter. Känslan av att segra, av att vara klar, och av att ändå ha hela livet framför sig.
Jens Charlieson
När man nämner himlen så får människor väldigt olika bilder i sina huvuden. En får en bild av sin egen halvnakna kropp, prydd med ett par små vingar, som hoppar, nästan dansar, omkring på fluffiga moln som har ungefär samma funktion som en studsmatta. Andra ser gröna ängar med högt gräs och klart dricksvatten som sakta porlar framåt i en bäck. Sedan finns det en del som tänker sig himlen ungefär som jorden – fast utan krig och död och aids och svält – med radhus och herrgårdar och hästar och gator av annat material än asfalt.
Knepig fråga det där.
Jag har aldrig varit riktigt framgångsrik i någon sport. Kunde aldrig riktigt bestämma mig. Jag spelade fotboll i några år. Sen handboll, och innebandy och pingis, förutom vanliga fritidssporter som inlines och streethockey och några tennisrundor och så vidare. Min största seriösa bedrift var inom fotbollen då vi ett år tog oss från åttondelsfinal till kvartsfinal, till semifinal och hela vägen till finalen. Men där tog det stopp. En hel säsong slutade med silver och vi var nöjda och glada.
Att få silver i fotboll kan dock bara betyda en sak. Hur man än vänder och vrider på saken så kommer man inte ifrån att man faktiskt har förlorat den sista matchen. Man tar emot en medalj efter en förlust. Det är roligare att vinna. Och känslan i omklädningsrummet efter en kämpig vinst är skönare än att duscha med en silvermedalj på klädhögen.
Jag har varit på ett antal onådda folk-festivaler på olika plaster i världen. För några år sedan satt jag ensam i mitt hotellrum i nordöstra Thailand och var väldigt mör och trött, men totalt oförmögen att sova. En vecka tidigare hade jag klivit in i rummet för första gången. När jag skulle somna den kvällen kändes rummet tomt, obekant, ensamt. Bredvid sängen låg min bibel och min ficklampa och jag minns att jag tände ficklampan några gånger innan jag somnade, som för att bekanta mig med rummet som skulle få min natt. En vecka senare var rummet ett annat rum. Samma möbler, men fyllt av minnen. Trött och mör satt jag ner på sängkanten och fylldes upp till brädden av känslan av en väl genomförd festival. Under de gångna dagarna hade jag besökt små byar utanför den stora universitetsstaden, hälsat på människor som inte talade ett ord engelska, druckit kaffe med thailändska, kinesiska och japanska studenter inne på stadens köpcentra, passerat spända vakter och följt rigorösa säkerhetsanvisningar genom låsen på stadens kvinnofängelse.
Jag hade sett så många bli frälsta, så många bli botade från sina sjukdomar och så många svenskar och amerikaner som fått vara med som sitt livs första mirakel. Jag hade sett en dam springa utan kryckor för första gången på många år. Jag hade sett skenet i ögonen på en svensk tjej som för första gången bett för någon som blivit helad. Och nu satt jag i mitt hotellrum som under veckan möblerats med minne efter minne och kunde inte sova. Det var känslan av att segra.
Tidigare den kvällen hade jag samlat hela mitt team i rummet. Jag hade utlovat McDonald’s-mat till hela mitt team, men missat öppettiderna och erbjöd istället kalla Coca-Cola och Fanta. Och så njöt vi av den gångna veckan. Och så drog vi en drös halvdanna skämt. Och så skrattade vi åt dem mer än de förtjänade. Någon stod, några satt på golvet och någon låg på rygg och skrattade. Vi var trötta och visste att vi jobbat hårt och lyckats dra festivalen och alla gatumöten i hamn.
Nu satt jag med guldet i min hand och andades genom näsan. Det luktade seger. Det luktade ett väl genomfört jobb. Det luktade som ett svettigt omklädningsrum där laget kämpat i fulla 90 minuter och vunnit sista matchen. Det är en känsla av total njutning, total lycka, total tillfredställelse.
Det är en känsla som infinner sig efter varje festival, både bland onådda folkgrupper världen över och i Sverige. Och jag tror att det är den känslan vi kommer känna i himlen. Vi sprang hela loppet, vi vann sista matchen, vi kämpade väl – och nu kan vi bara njuta.
Helt ensam en sen kväll i nordöstra Thailand, i ett hotallrum tapetserat med mirakler, kände jag inte den minsta antydan till sorg. Trots det – eller kanske på grund av det – var lyckan fullständig.
Där har vi min bästa beskrivning av himlen. I den känslan finns hela himlen i ett nötskal. Moln eller gräs eller herrgårdar eller berg eller savann - det har jag ingen större koll på. Men känslan måste vara den här: att ha kämpat länge och hårt - och nu är guldet ditt. Inte bara i form av en medalj i din hand, utan som asfalt under dina fötter. Känslan av att segra, av att vara klar, och av att ändå ha hela livet framför sig.
Jens Charlieson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
