Min hälsning till världen.

Det här är min hälsning till världen. Jag tar av min hatt och hälsar till en värld jag älskar. Jag bugar mig djupt. Jag skriver några rader som i ett brev till en gammal bekant, och mellan raderna kan man avläsa en osäkerhet. En nyfiken undran, en förväntansfull fråga till den gamle bekante. Kommer du ihåg mig?

Jag skrev till dig för länge sedan. Livet är som en gammal landsväg som går slalom mellan gamla träd, planterade långt innan farfar tog sina första steg. Min väg har svängt många gånger nu och vid varje sväng och backe har jag sett mer av vägen som ligger framför. I mitt brev skrev jag inte några detaljer, för man ser bara så långt ögat når. Men jag berättade om vägen, och på den vägen går jag ännu.

Min hälsning till världen är en kort promenad på en fotbollsplan. Jag stod på den fotbollsplanen tillsammans med tusen och tusen andra. Promenaden var kort men tog sin tid, därför att benen var inte vana vid att gå. De var inte vana vid att stå. De hade vilat stilla på en stol med fyra hjul. Den stolen stod en bit bakom honom nu. Hans mamma stödde sig på den. Det är svårt att stå stadigt när man gråter hejdlöst. När hela världen ses genom suddiga tårar. Mannen som promenerade rakt mot mig tog just då sina första steg på väldigt länge. Det är min hälsning till världen.

Jag bugar djupt, harklar mig försiktigt, undrar om jag har tillåtelse att tala. Jag tar av min hatt, bedyrar samhället min kärlek och respekt, hoppas att jag har tillåtelse att tala.

Min hälsning till världen är rullstolen som blev över. Den rullstol som nu fanns som ett avlägset minne hos mannen som promenerade framför mig. När jag lämnade fotbollsplanen stod mamman fortfarande lutad mot stolen. Jag vet inte hur lång tid det tog för henne att släppa den. Men för den promenerande mannen var den ett minne blott.

Jag stod där på fotbollsplanen och väntade på honom. Han gick rakt emot mig. Han stirrade in i mina ögon och jag stirrade tillbaka. Hans ögon var vidöppna. Det var säkert mina också, vad vet jag. Jag väntade på honom tills han kom fram. Då föll han i min famn och kramade mig länge och hårt. Jag vet inte varför han kramade just mig – kanske var jag bara närmast till hands. Han grät så han skakade.

Det är min hälsning till världen.

Världen har en hälsning till mig också. Den hälsar att detta inte har hänt. Att detta är fabricerat, påhittat, förskönat. Den hälsar att den inte tror på mig. Så jag bugar mig djupt, harklar mig och undrar om jag har tillåtelse att tala. Jag tar av min hatt, bedyrar min kärlek och respekt till ett samhälle som hälsar att detta inte har hänt. Och så tänker jag på promenaden, på mamman som stod lutad mot den tomma stolen, på kramen och på mannens tårar som rann nerför min nacke och sjönk in i min ljusblå t-shirt.

Den mannens tårar är min hälsning till alla som gråter.

Jens Charlieson