Alla gillar mirakelberättelser. Kristna och muslimer. Hinduer och buddhister. Ateister och humanister. Gnostiker och Agnostiker. Alla. En del gillar att höra dem för att det ger dem ytterligare en chans att hitta ett litet hål i en berättelse för att, som de ser det, spräcka en bubbla av falska förhoppningar. Men de tillhör undantagen. De flesta är bara allmänt fascinerade av att höra hur någon sjuk blev frisk eller hur ingripanden från änglar har förhindrat bilolyckor. Alla – nåja, de flesta – tycker att sådant är väldigt fascinerande.
En del lyssnar och är fascinerade trots att de inte tror på berättelserna de hör. Jag tror på dem. Jag har svårt att låta bli. Det är svårt att övertyga sina ögon om att de inte har sett vad de har sett. Det går, men det är svårt. Vad ska jag säga till mina ögon när de berättar att den rullstolsbundne kommer gående mot mig?
Jorden översvämmas av människor som letar efter mirakler. Människor som behöver ett mirakel mer än de behöver bröd och vatten. De är tiotusentals. För många av dem känns miraklerna omöjliga att hitta, men ibland – när de minst anar det – så dyker det upp en ledtråd. Likt en pusselbit säger ledtråden inte mycket utan sitt större sammanhang, men den tänder ett hopp om något större. I sin desperation efter ett mirakel frågar de alla gudar de kan namnet på var, var, VAR miraklet finns. De frågar sina vänner. Sina förfäder. De frågar ödet. Ödet ger dem inget svar, men plötsligt hittar de en pusselbit. En liten, liten ledtråd som trots sin ringhet förmedlar hopp som inget annat i världen kunnat ge.
För en liten tid sedan lyssnade jag på P1 och hörde om ett mordfall i Sverige som hade lösts med hjälp av den minsta lilla ledtråden. En man slog ihjäl två kvinnor i Halland. Några månader dessförinnan hade mannen träffat en annan tjej i en annan del av landet. De hade pratat och bytt mobilnummer, sedan sagt hejdå. Just den kvällen, just den minuten, då han mördade kvinnorna hade tjejen han träffat tidigare suttit hemma i sin lägenhet och haft tråkigt. Hon ville fördriva tiden med att skicka lite sms till folk hon inte haft kontakt med på ett tag, så hon skriver ”Vad gör du?”. Hon skickar sitt sms till honom och flera andra i hopp om att få igång en sms-konversation med någon av dem. Hon får inget svar från honom, men eftersom mannen tog emot hennes sms i exakt den stund då han slog ihjäl kvinnorna kunde de med hjälp av mobilmasterna placera honom på mordplatsen vid mordtillfället. Och när alla berättelser och vittnesmål samlats ihop så fanns det bara en enda misstänkt. Tack vare den lilla pusselbiten så stod mannen i domstolen inför allt folket och bekände det uppenbara:
- Jag är den ni letat efter.
På en pusselbit finns en bild av en blodig piska som hänger på tork över en buske med taggiga grenar.
På en pusselbit syns en bild av blodiga kindtänder som spottas ut och skägg som slits av.
En pusselbit visar en bild av grova järnspikar och ett skrik, och på en annan kan 30 silvermynt urskiljas.
Trots sin råhet ger pusselbitarna hopp. Mer hopp än alla fina historier. Mer hopp än alla mirakelberättelser som människorna hört. Mer tro än alla gudar de kan namnet på.
Kanske – om allt vill sig väl – får de senare i livet se sin pusselbit på sin plats i den stora bilden. Kanske – om vi lyckas väl – når deras livslånga jakt efter ett mirakel sitt mål, och långt mer än så. För alla ledtrådar pekar nämligen åt samma håll. När alla ledtrådar från alla mirakler och alla vittnesmål samlats ihop så finns det bara en – en enda – misstänkt. Och när anklagelsen kommer emot honom och han står ansikte mot ansikte med skaran av behövande som så länge har letat efter sitt mirakel, så ler han. Han ser hoppet i folkets ögon. Han ser människor vars liv snart är förvandlade, vars kroppar snart är friska, vars sorg snart är över. Han ser dem som tidigare knappt vågat tro, men som nu inte kan låta bli. Folket öppnar sina knutna händer för att en sista gång jämföra pusselbiten med den ärrade mannen framför dem. Innan de hinner ställa den direkta frågan ler han på nytt, och säger:
Jens Charlieson
