Jag är inte en typiskt religiöst lagd person. Jag blev inte döpt av en präst som liten bebis. Jag konfirmerades inte som tidig tonåring. Jag fascinerades inte av de där gamla och mystiska legenderna när jag läste Da Vinci-koden. Jag är liksom inte lagd åt det hållet. Min personlighet och min tro passar inte riktigt ihop. Jag borde inte gilla kyrkan. Jag borde inte tro på en högre makt. Jag har alldeles för lite gammelromantiska ådror i min kropp för det.
Jag har aldrig stått i en gammal stenkyrka och varit förundrad över dess majestät. Jag har aldrig sökt mig till en sådan för att finna ro att be. Jag skulle aldrig få för mig att kyssa en gammal relik som kan ha tillhört en helig man från förr. Jag har aldrig fallit på knä inför ett krucifix eller en ikon. Jag har aldrig gillat att sitta och lyssna på en man i märkliga kläder som bäddar in sina ord i meningar som kan tolkas att betyda vad som helst.
Jag hoppas och tror att jag en dag får resa till Mecka, men inte för att promenera runt en sten. Jag ger gärna allmosor till de fattiga, men inte för att blidka en Gud vars humör förblir en gåta. Jag kan sitta tyst i timmar men har aldrig förstått varför skräddarställningen skulle ge mig någon fördel i jakten på högre makter. Jag tror på att göra gott och bry sig om sina medmänniskor men bryr mig hellre om dem för deras skull än för att samla pluspoäng hos en gud.
Religiösa ritualer. Religiösa byggnader. Religiösa reliker. När allt har degraderats till en beundran av ståtliga byggnader och konst som en gång i tiden var vacker har hela världen samlats till en ankdamm som aldrig gör någon större skillnad. Den bara ligger där och ser vacker ut för den poetiske och sunkig ut för den kritiske.
Det är en förfärligt oreligiös man som skriver denna text. Jag har aldrig kunnat förstå på vilket sätt en orgel skulle vara heligare än en elgitarr eller varför en punkare ska behöva känna sig utanför i en kyrka. Jag är nog helt enkelt riktigt, riktigt dålig på att vara religiös. Ändå kliver mina fötter in i en kyrka varje vecka.
För nio år sedan såg jag för första gången i mitt liv en rullstolsburen man resa sig upp och gå. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera vad mina ögon såg. I vilket fack skulle jag placera tankarna? Några dagar senare befann jag mig tusen kilometer därifrån och grät som ett barn. Jag undrade fortfarande i vilket fack tankarna hörde hemma. De platsade inte i kyrkofacket; där hade jag många tankar men ingen handlade om förlamade män som gick. De platsade inte i något som jag tidigare upplevt. De platsade bara på platser jag läst om. Där fick de ligga. Tillsammans med allt jag läst.
När jag grät som ett barn bestämde jag mig för att aldrig dansa med ankorna i dammen. Kort därpå såg jag ett dövt öra öppna sig. Sedan såg en blind. Sedan försvann tumörer. Och så fortsatte det. Facket med tankar om det jag läst fylldes med tankar av det jag upplevt och snart hade tankarna format bilden av livet jag ville leva.
Da Vinci-koden var en spännande bok. Robert Langdon och Sophie Neveu simmade runt i en ankdamm av antika historier och historielösa myter. De simmade runt bland majestätiska byggnader, bland reliker som kan ha tillhört en helig man från förr. De jagade krucifix och ikoner i dammens botten och i gyttjan och dyn tyckte de sig hitta något vackert.
Jag är med och bygger en kyrka inne i Stockholm. Ni vet, en sådan där punkaren kan känna sig hemma. Jag har nämligen aldrig sett varken en orgel eller elgitarr göra en sjuk man frisk. Jag har aldrig sett en majestätisk byggnad dra abstinens ur en nerknarkad tonåring.
Jag tror på en Gud bortom all religion. Bortom reliker. Och där, bortom allt sådant, rycker han män ur rullstolar som aldrig förr. Vi bygger en kyrka i Stockholm, för dem som inte brukar gå i kyrkan. För dem som - som jag - inte är religiöst lagda. Vi balanserar mellan två världar. I en damm av religion och ateism är vi en riktigt ful ankunge.
Jens Charlieson
