För några veckor sedan skrev jag en mening som löd ungefär såhär: "Ryktet - sant eller ej - att pengarna inte når fram är just nu en västafrikansk pojkes och flickas värsta fiende." Så var det då. Så var det definitivt, då. Nu har några veckor passerat, och de utmärglade offren har fått en ny fiende som binder fast än fler människor på Afrikas Horn i svältens bojor.
Den kallas bristande nyhetsvärde.
Den är alla katastrofers fiende. Den släcker hoppet för område efter område, katastrof efter katastrof, människa efter människa. Svältande människor som fick de goda nyheterna att det faktiskt fanns kameror och reportrar som skulle visa upp för hela världen deras enorma behov av hjälp. En efter en har reportrarna och - kanske ännu viktigare - kameramännen lämnat somalier och etiopier på Afrikas Horn för att ge sig i kast med nästa scoop.
Det är ingen journalists fel. Det är ingen tidnings eller nyhetskanals fel. Det är mitt fel. Det är jag, och min dumma leda att läsa samma hemska nyheter dag efter dag. Hade jag bara funnit det intressant... Hade jag bara orkat läsa om det lika länge som katastrofen är en katastrof, så hade min plånbok varit öppen längre. Hade jag orkat påminna mig om de tomma magarna, om barnen som hade gråtit om de bara haft energin till det, om vattnet som inte mäts i kannor eller litrar utan i droppar - om jag orkat bry mig tillräckligt så hade ingen journalist rest därifrån. Då hade kamerorna gått varma. Då hade varje tidning fortsatt bombardera mig med uppmaningar om att göra vad jag kan för att hjälpa en människa som kunde varit jag om jag inte haft turen, välsignelsen, medvinden - kalla det vad du vill - att födas i de kalla svenska breddgraderna.
Men jag blev trött. Feg. Egocentrisk. På nättidningarnas förstasidor började jag bläddra förbi rubrikerna som verkligen betydde något för att istället läsa om Zlatans klack eller en intervju med någon av västvärldens toppar.
Klandra mig för det. Snälla.
Jens Charlieson
