Låt mig ta abort som exempel.

Nittiotalsfilmen Arlington Road rekommenderas varmt. Jeff Bridges spelar en ensamstående pappa som arbetar som professor i modern terrorism vid ett universitet i USA. När han undervisar sina elever ger han en synisk men träffsäker bild av hur människor i allmänhet fungerar: En terrorist har slagit till i staden; stadens invånare känner sig osäkra och otrygga; man får tag i terroristen och terroristens namn publiceras i tidningarna och alla känner sig säkra och trygga igen. Inte därför att de egentligen är tryggare och säkrare – för terrorismen som fenomen finns ju fortfarande kvar mitt ibland dem - utan bara därför att de har fått ett namn på skurken. På så vis kan de placera in honom i ett fack och göra honom till en avvikelse. De kan ta ett djupt andetag och tänka den befriande tanken: ”Det var inte samhället det var fel på – det var bara han”. För ett litet namns skull.

Debattartiklar är ofta rätt tråkiga. Jag ogillar dem lika mycket som jag gillar dem; jag tycker om att läsa och skriva dem men är inte alls förtjust i själva konceptet. Man läser ingressen och fattar hela poängen. Man ändrar inte åsikt av dem. Kanske kan man som författare krossa några motargument, men själva inställningen till frågan förändras sällan. Därför är denna text inte en debattartikel. Innan en sådan kan skrivas måste jag försöka blottlägga ett allmänmänskligt fenomen som jag lider av lika mycket som du. Men hur ska jag förklara?

Låt mig ta abort som exempel. De senaste dagarna har jag funderat på ifall det går att skriva en text om abort utan att antingen falla inom kategorin rabiat motståndare eller rabiat förespråkare. Alltså bara belysa ämnet i form av några små tankar, utan att för den sakens skull vara ”för” eller ”emot”. Jag ska avsluta min text med att besvara den frågan, men låt oss först bara konstatera att man som medlem av ett svensk samhälle idag måste ha vissa specifika åsikter för att passa in. Man kan tycka ”rätt” och man kan tycka ”fel”. Själva tyckandet har därmed förlorat lite av sin charm.

För någon månad sedan var det en ung känd skådespelare som enligt tidningar hade uttalat sig negativt om abort. Det blev givetvis stora rubriker om det, men framför allt tyckte jag det märktes på Facebook. Folk länkade till artiklarna och skrev krigsord om hur chockade de var över att någon fortfarande kunde vara så korkad, gammeldags, tappad bakom tankvagnen… Dum i huvudet. Folk var uppriktigt arga helt enkelt därför att han inte tyckte som dem. Om abort måste man nämligen tycka vissa saker. Annars är man dum i huvudet.

Det verkar som att samhället unisont har enats om hur simmare mot strömmen i sådana frågor ska tacklas, och här kommer vi in på det allmänmänskliga fenomenet som jag alltså – måste jag tyvärr erkänna – inte är för god för. Jag är dess förövare, lika mycket som dess offer. Det hela sker i två steg: Först antar man att alla logiska argument som läggs fram inte kan vara logiska och kloka. Man antar att de är grundade på allt annat än ett intellekt. Man försöker hitta något avvikande hos personen i fråga; något som kan förklara varför han är dum i huvudet. Och det kan vara precis vad som helst; religion, brist på empati, kulturellt ursprung, hat eller kärlek, konservatism eller liberalism, höger eller vänster. Det måste helt enkelt finnas någonting under ytan som hindrar dem som tycker ”fel” från att tänka så klart och klokt som en själv.

Steg två är mycket enklare; ta fram rätt stämpel, doppa den i lite knallröd färg och tryck dit den rätt i pannan på personen som inte tänker som du. ”Religiös”. ”Jänkare”. ”Muslim”. ”Mansgris”. Stämpeln blir som en irriterande vana hos en person som egentligen är hur trevlig som helst. Den är allt man ser. Och när dessa religiösa, dessa jänkare, dessa muslimer eller dessa mansgrisar förklarar varför de tycker som de tycker så reducerar denna röda stämpel all deras logik och allt deras intellekt till ett enda stort Bla bla bla. De förklarar med vetenskapliga argument – du hör bla bla bla. De berättar med passion och poesi – du hör bla bla bla. De lägger fram vattentät logik framför dina ögon – men allt du hör är bla bla bla.

Han hade så rätt, den där professorn i Arlington Road. På verandan utanför sin villa på gatan med samma namn som filmen satt han på kvällarna och stirrade terrorismen rakt i vitögat och undrade varför ingen annan såg vad han såg. Varför alla trodde att allt var väl, bara för att terroristen hade fått ett namn. Hur det kommer sig att om de som avviker från de korrekta åsikterna bara kan få ett namn – en stämpel i pannan – så kan man vara trygg igen? Varför får en stämpel folk att tro att hjärnan innanför den stämplade pannan inte har gått den intellektuella vägen för att nå sin slutsats, utan sin blinda övertygelses väg? Som om stämpeln bevisar att man har inte tänkt tillräckligt – bara antagit. Att man inte har tänkt själv – bara lyssnat på andra avvikande människor. Och när stämpeln väl sitter där kan folk ta ett djupt andetag och tänka den befriande tanken: ”Det var inte samhället det var fel på – det var bara han”. För en liten stämpels skull.

Människosläktet är unikt. Därför är det olagligt att döda människor men i mångt och mycket lagligt att döda djur. Vad är det som gör människosläktet unikt? När installeras just det där unika in i människan – med andra ord; när blir en människa en människa? Det beror på. I Sverige sker det efter den artonde graviditetsveckan. I ett annat land sker det när man är 12 veckor gammal och i andra länder redan vid befruktningen. Människor blir alltså människor vid olika åldrar beroende på i vilket land deras föräldrar bor.

Antingen är det så, eller så är det ingen som riktigt vet. Och skulle det vara så – att ingen riktigt vet – så gamblar ländernas beslutsfattare med väldigt höga insatser på bordet. Man går ”all in” utan att veta hur mycket sina marker är värda.

Det här är ingen debattartikel. I en sådan skulle jag smula sönder varje navelskådande kommentar om rätten till sin egen kropp, om hur fostren inte skulle vara livsdugliga, om hur det måste finnas förutsättningar för ett bra liv, om hur barnen måste vara välkomna, och om allt annat som låter bra tills man tänker en gång till. Jag vet precis hur jag skulle skriva den. Jag kan argumenten och motargumenten. Och jag tror tillräckligt på mina argument och på min penna för att älska tanken på en sådan debattartikel. Men debattartiklar är ju rätt tråkiga. Och meningslösa. För om man tycker ”fel” så får man sin stämpel och så är argumenten skrivna förgäves. Just nu nöjer jag mig därför med att konstatera två saker: Dels att ingen människa på jorden vet när en människa blir en människa. Och dels att det räcker.

Jag vet att jag redan fått min stämpel. Vad det står på den är jag inte riktigt säker på, men tyvärr talar nog stämpeln högre än mina ord idag. Kanske skriver jag en riktig debattartikel om det någon dag, men här och nu vill jag bara låta professorn stå inför sin klass och berätta att ett namn på terroristen, en röd text som stämplar mig som avvikande, inte gör en enda människa tryggare. Den bara lurar folk att tro att de kan gå vidare i sina liv utan att behöva vara oroliga att deras egna åsikter inte håller, just därför att det står ”kristen” i pannan på den som kom med det bästa argumentet.

Tillbaka där vi började. Går det att skriva en text om abort utan att falla inom kategorin rabiat motståndare eller rabiat förespråkare? Nej. Det är omöjligt. Jag hoppas att det är omöjligt. Därför att i en fråga där vi inte ens vet ifall människors liv står på spel eller ej – där måste man tycka. Där måste man ha en åsikt. Därför håller jag undan luggen, lutar mig framåt och erbjuder Sverige min panna, när jag säger att jag är emot abort därför att allt annat vore att chansa.

Samtidigt skyfflas varje år trettiotusen spelmarker till bordets mitt, medan våra beslutsfattare gäspande läser dagens rubriker och klämmer fram ett trött ”I go all in”. Och eftersom 18 veckor är lika subjektivt som 12, så finns det ingen som vet om han vann ingenting eller förlorade allt.

Bla bla bla.

Jens Charlieson

Han som trodde att han visste vad han ville.

Han sitter där, lite längre bak än han hade önskat, och väntar på mikrofonen. Han har väntat länge nu. Han trivs inte där han har blivit placerad för den som placerade honom där – vem du nu kan ha varit – visste nog inte riktigt vem han var. Han sluter ofta sina ögon och drömmer sig bort till en värld som inte är hans, till ett liv han snickrat ihop med sina bara händer. Med slutna ögon vet han exakt hur mikrofonen känns i hans hand. Han kan se hur saliven sprutar ur hans mun i slow motion-bilder från sin fantasi. Han ser svetten, han ser ivern, han ser blodådrorna som pulserar längs hans hals. När ögonen åter öppnas finner han sig själv sittandes där, lite längre bak än han hade önskat. Och ingen mikrofon finns i hans hand. Så han väntar.

Han längtar. Scenen är hans hem. Den skrämmer honom lite, men den är hans hem. Med slutna ögon har han stått där så många gånger och sett hundratals och tusentals ögon som följt hans minsta rörelse. Med slutna ögon har han sett hur skarorna har skrattat och gråtit, jublat och varit alldeles, alldeles stilla. Han har njutit av den tystnad som följer en punch-line som är så bra att ingen ens tänker tanken att jubla eller applådera. Med slutna ögon har han sett vad alla skulle få se om han fick chansen.

Vad alla skulle få se om någon bara kunde ge honom en mikrofon. Om någon bara kunde se honom. Om någon bara kunde se att han inte hör hemma där i bakgrunden, bland alla andra. Men där i bakgrunden sitter han och väntar och hoppas och ber. Ber om ett genombrott. Ber om kallelser. Ber om skaror. Ber att någon ska sätta en mikrofon i hans hand och säga åt honom att tala. Han förstår att det kan dröja så han ber om tålamod. Mer tålamod. Nu! Sedan väntar han så tålmodigt han kan på mikrofonen som ska få alla att se vem han egentligen är. Medan han väntar så tänker att han bara är en liten mikrofon ifrån ett helt annat liv. Att det enda som skiljer hans liv där han sitter alldeles för långt bak och väntar, från sina drömmars liv, är en liten mikrofon. Det är det enda som saknas honom.

Livet som han drömmer sig bort till är illa byggt. Spikarna faller vid minsta vibration. Det gör ont att hamra tillbaka dem, för han har inte verktygen som krävs för det liv han drömmer om. Han är rädd för scenen, men det är ju där man syns. Mikrofonen skulle genast vilja glida ur hans hand men han skulle hålla ett krampaktigt grepp, för utan den kommer ingen att lyssna. Det är en sorglig dröm han går och bär på. Den är sorglig, därför att förr eller senare kommer han säkert få sin mikrofon. Och när han väl får den så skriker så högt han kan i ren eufori över att han äntligen har fått sin scen. Publiken lyssnar men hör ingenting. Han försöker måla upp Jesus för folket men bilden påminner mest om honom själv. Han försöker berätta om namnet Jesus men hans eget namn klingar vackrare. Och varje gång han äntrar scenen försöker han flytta uppmärksamheten dit den hör hemma, men han lyckas aldrig helt och fullt. För han försöker aldrig helt och fullt.

En dag, på ålderns höst, ser han en ung man som sitter lite längre bak än vad någon borde önska. Han ser sig själv i den unge mannen och går fram till honom för att dela med sig av några visdomens ord. På senare år har han förstått att drömmen han drömde inte hade fötts ur en kärlek till andra, utan ur en kärlek till sig själv. Nu är han äldre och något klokare, och han uppmanar den unge mannen att inte längta efter mikrofonen. Han berättar för honom att applåderna från världens stora scener med åren kommer förvandlas från ljuv musik till tinnitus i öronen. Med darrig stämma säger han, från djupet av sitt hjärta: ”Sök inte upp scener. Sök inte upp mikrofoner. Sök upp människor”.

Men den unge mannen lyssnar inte. Han har inte hört ett ord av vad som sagts. Han har bara suttit med sina knän i leran, längre fram än vad han egentligen önskat sig, och sagt att han inte kan tala så värst bra. Att han inte har en sångröst värd namnet. Att han inte kan skriva ord som letar sig hela vägen in i människors hjärtan. Att han struntar blankt i ifall han har en mikrofon eller en dammtrasa i handen. Med knäna allt djupare i leran säger han:

Om.
Om du kan använda mig.
Då får du hela mig.

I en svunnen tid fanns en ängel som satt lite längre bak än han hade önskat sig. Han slöt ofta sina ögon och drömde sig bort till en värld som inte var hans, till ett liv han snickrat ihop med sina bara händer. Det var en sorglig dröm, för i den världen lever vi idag. Och i den världen drömmer vi drömmar som Lucifer. Omedvetet följer vi hans fotspår, ända tills vi sjunker ner i leran och stannar där tills andra människor tar så mycket utrymme i våra drömmar att vi själva inte får plats.

Då, plötsligt, kan vi tala och sjunga. Och kanske också skriva några ord som letar sig hela vägen in i en människas hjärta.

Jens Charlieson