För de drömmar som aldrig slog in.

Det är märkligt, egentligen. Det finns rabiata motståndare för det mesta som skadar och dödar människor. Kärnvapen. Krig. Svält. Vapen. Det ordnas protester på gator och torg. Folk samlas och ropar ut samma ord av protest gång på gång på gång. Det talas om fred på jorden och om hjälp till världens fattiga. Det talas om hur kärnkraften kan förstöra livet för miljoner människor om olyckan skulle vara framme. Man vill stoppa – och då gärna förbjuda – allt som har potential att döda och förstöra miljoner människors liv.

Det är märkligt, egentligen. Inte att det protesteras hej vilt – det får det gärna göra – utan att man missar det viktigaste av allt. För ingenting på jorden har dödat så många människor som alkohol. Ingenting på jorden har förstört fler människors liv än alkohol. Men mot det är det väldigt få som protesterar. Någon skriver en text om det ibland – ungefär som jag gör nu. Någon nämner i förbifarten att det faktiskt är en drog. Någon nickar instämmande när grannen kommenterar om hur mycket det dricks i vårt land. Men folk samlas inte på gator och torg. Folk ropar inte ut samma ord av protest gång på gång på gång. Istället sätter man sig framför datorn, häller upp ett glas vin och skriver ett blogginlägg om de farliga kärnkraftverken. Jag tycker det är märkligt.

Idag har jag hunnit tänka mycket. Det är min billigaste hobby. Att tänka kostar bara tid och när jag har det så betalar jag gärna. Jag har tänkt på alkohol idag. Jag fick en flaska champagne på jobbet. Vi hade visst skött oss väl på vår avdelning och det belönades med en fin och säkert inte särskilt billig flaska bubbel. Från de riktigt små åren får barn lära sig att vuxna som har något att fira tar till alkohol. Att vuxna som ska lyxa till det lite grand tar till alkohol. Att när vuxna har en ledig dag på stranden så är det alkohol som gäller och när vuxna ska bjuda på god mat så är det alkohol i glasen. Det är bara så man gör. Små barn förstår att de är barn. Tidiga tonåringar förstår inte det. Och när de har något att fira så vet de precis hur man ska göra. Det har mamma och pappa visat.

Vad som är märkligt, för att förtydliga mig en aning, är att folk protesterar mot det näst farligaste men glömmer det farligaste. Och vissa har till och med glömt att det överhuvudtaget är farligt. En del av läsarna håller med mig. De nickar, och kanske ler de också en aning. Hos många av läsarna sker dock något mycket underligt. Det är som miljoner små järnspån som har fått upp ett spår av en magnet, och på en sekund kommer alla flygande. Det är som järnspån av argument mot det jag skrivit, som kommer flygande i en gemensam attack.

Folk brukar då börja försvara alkohol och då brukar jag undra varför. Ibland frågar jag men det verkar inte finnas något bra svar. Varför skulle man försvara det som varje dag dödar människa efter människa? Varför skulle man försvara det som varje dag krossar äktenskap efter äktenskap? Hur skulle någon kunna försvara det som stoppar knivar i händerna på fredagskvällar, det som slungar snälla mäns nävar mot andra snälla män på lördagskvällar? Hur försvarar man alla slagsmål, alla våldtäkter, alla mord, alla hårda ord, alla sår i kropp och själ, alla krossade hjärtan, alla skändade oskulder? Hur försvarar man allt?

Ja, hur gör man? Låt mig berätta det för er – det är nämligen väldigt enkelt. Man avfärdar helt enkelt mig som radikal. Man avfärdar mig som kristen. Man låter dessa tankar snurra i skallen i ett dygn eller två, sedan placerar man det man läst i ett fack av ogenomtänkta idéer som man inte ska behöva ta på allvar. Man viftar bort mig som indoktrinerad, som religiös, som fundamentalist eller som vad som helst som kan placera mig på avstånd. Och sedan sätter man sig framför datorn, häller upp ett glas vin och skriver ett blogginlägg om de farliga dubbdäcken.

Om jag skulle skriva ett blogginlägg så skulle det handla om den ärrade alkoholisten jag såg häromdagen. För en gång var han ett barn. En gång hade han drömmar. Men han halkade på en flaska och landade på parkbänken. Jag skulle skriva ett blogginlägg för drömmarna som aldrig slog in.

Jens Charlieson