Trettio silvermynt och en kyss.

Människor behöver Gud, men ibland är livet för bra för att man ska förstå det. När pupporna i magen spräcks och fjärilarnas vingar sätter igång behöver man inte Gud. När räkningarna är betalda och framtiden är säkrad behöver man inte Gud. När alla tar varandras hand och sjunger om fred på vår jord, behöver ingen Gud. Tycker man. Men när sången avbryts av dånet från stridsvagnar fullastade med problem så vänder fjäril efter fjäril tillbaka till sina förruttnade puppor och söker skydd. I skyttegraven finns nämligen ingen ateist.

Många förstår att vi behöver Gud. Men väldigt få förstår att Gud behöver oss. Varför är det så?

Gud behöver oss på ett annat sätt än vi behöver honom. Han har inga problem med att betala sina räkningar. Han är inte nervös inför framtiden. Han är inte sjuk. Han har inte ont. Han är inte arbetssökande. Han har, så att säga, sitt på det torra. Ändå behöver han oss. Varför är det så?

En mamma behöver vara nära sina barn. Det är inget fysiskt behov men inte desto mindre ett behov. En mamma behöver sitt barn. En pappa också. En vän behöver sin vän. Och där jag ibland behöver Gud för att stridsvagnarna kommer lastade med problem, så behöver Gud mig för att jag är jag.

Många förstår att vi behöver Gud, men inte alla förstår varför. Det är nämligen inte i första hand som en problemlösare vi behöver honom. Det är inte för att han kan betala våra räkningar eller ge oss fred på vår jord som vi behöver honom. Därför uppstår ett vakuum när relationen mellan Gud och människa består i att vi varje dag läser böner i form av en önskelista. ”Jag behöver det och det och det. Snälla ge mig det och det och det. Hjälp mig med det och det och det.” Det hade fungerat bra om det i första hand var Gud-problemlösaren vi behövde. Men människan behöver inte Gud-problemlösaren lika desperat som hon behöver Gud själv. Gud är inte vad han kan göra. Han är bara sig själv. Och det är honom själv, helt avskalad från allt han kan göra, som människan behöver. Men det är det väldigt få som förstår.

Varför behöver vi Gud? Framför allt för att han är han. För att han inte vände undan kinden när Judas förrådde honom med en kyss. För att han hörde hur de trettio silvermynten skramlade i Judas ficka och ändå valde att kalla honom ”Min vän”. Det var det sista Jesus sade till Judas. ”Min vän, vad gör du här?” frågade han. Han visste svaret, och svaret genomborrade hans händer och hans fötter. Och hans hjärta. Men han kallade honom ”Min vän”. Jesus behövde nämligen Judas, som en pappa behöver sitt barn, som en vän behöver sin vän, som Gud behöver människan.

Gud behöver mig och jag behöver Gud. Jag inser det, även när banksaldot visar plus. Även när fjärilarna flyger. Även när allt är väl.

Judas trodde inte längre att Jesus var Gud, för Jesus var inte exakt sådan som han hade trott att Gud skulle vara. Jesus visste om det. Han visste att Judas höll på att förråda honom, han visste att Judas tog på sig en lönnmördares mantel när han tog emot silvermynten. Han visste att Judas kyss inte var en vänskaplig sådan. Men han kallade honom ”min vän”. Inget kunde nämligen förändra det. Inte alla smärtor i världen kunde ändra på det. Inte smärtan av piskor, törnekronor, spikar och spjut kunde ändra på det. I Jesus ögon var Judas ingen fiende, ingen förrädare, ingen svikare, utan en vän.

Men Judas valde att tro att han inte behövde Jesus. Hans räkningar var nämligen betalda. Han hade allt han behövde, tänkte han, med handen och mynten i fickan. Idag, tvåtusen år senare, är det många som tänker som Judas. De tänker att de inte behöver Gud. Att han ändå kanske inte är exakt som de skulle vilja. Att de ändå har allt de behöver. En del föraktar honom. En del gör narr av honom. En del försöker använda sin logik emot honom, utan att känna hur de skjuter sig själva i foten. Men Jesus då? Vad säger han om allt det här? Vad säger han till alla dem som tänker som Judas?

”Min vän”.

Så ser Gud på situationen. Han ser mig och dig som sin vän. Men vänskap måste komma från båda hållen. I fallet Jesus och Judas kom den bara från ena hållet och Judas kysste sin mästare till döds.

Jag behöver Gud. Därför att han är han. Därför att han tar emot min kyss hur många silvermynt jag än har i min ficka. Just därför vill jag inte ha ett enda.

Just därför är han min enda.

Jens Charlieson

I väldigt tuffa tider.

Många av mina vänner har haft ett väldigt speciellt år. Det har varit tufft för många, riktigt tufft för några. Jag har velat skriva om det, men ordens begränsning har kommit ikapp. Ord är för små för att trösta och skydda. Helst skulle jag vilja ställa mig upp som en stor sköld runt omkring mina vänner och tvinga mig själv stå kvar tills pilarna slutat hagla. Jag skulle vilja adoptera några av deras tårar och sår. Jag skulle vilja hitta orden som kan slipa sönder allt som är hårt och vasst.

Men sådana ord finns inte.

Allt jag har är några futtiga ord som aldrig kommer vara så läkande som jag önskar. Några raders prosa som med all kraft formuleras till en tröst de inte kan ge.

Det här är till er.

Det är till alla er som har levt i en miljö av sandpapper. Till er som har levt i en miljö där alla hörn har stuckit rakt ut, där alla kanter varit vassa. Till alla er som har mött motgångar som ingen människa på jorden kan förstå. Till alla er som förstår att ingen förstår, eftersom klapparna på er axel alltid har varit för hårda, eller alldeles för nätta.

Det är till er som har känt er ensamma bland era bästa vänner. Till alla er som har hört ord som varit så kalla att ni för en sekund fryst fast i marken. Till alla er som mött blickar som förändrats sedan sist.

Det är till alla er som har velat ställa frågor som ni inte velat ställa.

Det är till er som har sett ljuset i tunneln släckas. Och tändas. Och släckas. Det är till er som vet att det tänds igen.

Det här är till alla er som vet vad jag talar om. Och till er som ännu inte vet.

Det är till alla er som levt i en sådan glädje och sådan hastighet, att ni inte kände hur djupt såren gick. Till er som fortsatte kämpa i glädje, i tacksamhet, i nitälskan mitt i den märkliga kombinationen av bländande ljus och nattsvart mörker.

Det här är till alla er som fortfarande drömmer. Det är till er som fortfarande ser vad ni inte kan se, som fortfarande drömmer drömmar långt större än er själva. Det är till er som fortfarande tror. Det är till er som en gång visste, att ni visste, att ni visste. Det är till alla er som fortfarande vet.

Det är till alla er som fortfarande omfamnar framtiden, som fortfarande längtar efter framtiden, som redan är i framtiden. Till er som inte är rädda för att sörja, för att längta, för att räddas. Och till er som har bestämt er för att aldrig någonsin vara rädda för att tro.

I vissa lägen kan inte ens de vackraste orden trösta. De bara finns där, som ett färdmedel från en tanke till en annan.

Jag tror att de mest trösterika ord jag kan säga är den brutala sanningen. Så till alla er som haft ett väldigt speciellt år, till alla er väntar på att ljuset i tunneln ska tändas igen, vill jag vara den förste att lägga de nakna korten på bordet. För sanningen är den, att jag inte vet hur det känns. Jag har faktiskt inte en aning.

Den här är till alla er som förstår att den enda anledningen till att jag skrivit dessa ord är så att ni ska veta, att ni är de vackraste framgångssagorna jag sett. För på framgångens måttband, som ni ju vet, står inga siffror. Det står kärlek. Glädje. Frid. Tålamod. Vänlighet. Godhet. Trohet. Mildhet. Självbehärskning.

Och där står, som en liten parates, som en liten påminnelse om att även de bästa framgångssagorna har tider som denna, de tre ord som utgör Johannesevangeliets elfte kapitel och trettiofemte vers.

Och Jesus grät.

Jens Charlieson.