Med anledning av artikeln om Johannes Amritzer som publicerades i tidningen Dagen.
Spekulationerna har alltid funnits där, och spekulationer är av naturen spännande. Ingen vet riktigt, men alla tror något. Inget vet riktigt, men alla tror sig veta. Spekulationerna förstärks, tycker man, när det visar sig att någon annan spekulerat på liknande sätt. Men så länge ett samtal mellan fyra ögon med de inblandade inte ägt rum förblir spekulationer bara spekulationer. Och även om spekulationer givetvis trivs bäst när de får publiceras i det offentliga rummet – gärna med stora rubriker – så hör de egentligen hemma innanför våra munnar. Osagda. Outtalade. Oskrivna.
Spekulationerna har alltid funnits där, förmodligen ända sedan Johannes Amritzer som 19-åring började predika. När han började predika var jag bara en pojkspoling, och jag misstänker att de flesta av dem som nu blivit hans belackare också var det. Pojkspolingar som, likt mig, inte hade predikat, inte hade vunnit människor, inte hade sett rullstolsburna gå. Pojkspolingar som, likt mig, inte hade blivit baktalade, inte hade blivit spottade på, inte hade nekats välförtjänt uppskattning. Men det är förstås bara en spekulation, som jag bör hålla för mig själv.
Många gånger när jag har sett någon tidning publicera en text om min vän har jag velat fatta pennan och skriva hur fel de har. Ibland har pennan varit i min hand och jag har velat vässa den skarpare än jag borde. Alla gånger har jag hejdat mig, medveten om att en vass penna inte ska användas bara för att den är vass, bara för att den kan vinna en strid, bara för att den kan spetsa en fiende.
Jag tror på tystnad. Jag har gjort det i några år nu. Jag har valt att vara tyst för att inte spä på en debatt som aldrig borde ägt rum och spekulationer som aldrig borde yttrats. Tystnaden är hård och kall och nästan oumbärlig, men den är vacker. Den är vis. Johannes Amritzer lärde mig det för många år sedan. Och en dag – och nu avslöjar jag en av mina livsdrömmar – ska jag ha samma mod till tystnad som han. En dag ska även jag hellre ta skit än att kasta skit. En dag ska även jag ha styrkan att tiga när varje försvarsmekanism i min varelse vill ställa mig upp, öppna min mun och låta varje tanke som kommer till mig få ord.
Men än så länge är det förstås bara en dröm. Jag är en hyfsat fåordig man och det är jag glad för. När jag talar vill jag veta vems ord jag talar. När jag skriver är tystnaden regeln, texten ett undantag. Då vet jag att texten inte är skriven för att jag ville skriva, utan för att jag helst skulle ha sluppit.
Vem vet, kanske visar det sig i slutet av mitt liv att fienden jag inte spetsade inte var en fiende, trots allt. Efter att denna text skrivits och lästs kommer säkerligen spekulationerna fortgå. Det ligger i dess natur. Låt oss då komma ihåg var de hör hemma; innanför våra munnar. Osagda. Outtalade. Oskrivna.
Jens Charlieson
